söndag 31 december 2017

Stjärntals

Minne från 2013

Matematikern Edith:

Mamma... efter miljoner och biljoner och hundra och sånt, då kommer ett tal vi inte kan räkna och som är mer än vi någonsin kan förstå.

- Jaså? Vad är det då?

Stjärntals. Och du mamma, du är stjärntals älskad av mig 

lördag 30 december 2017

Falukorv

Quornprodukter har något riktigt gott som man kan njuta av några ggr per år.

Nämligen Julskinka.

Nu tycker jag inte att den smakar julskinka. Däremot smakar den falukorv och har dessutom en gynnsam form och storlek för en sådan maträtt hos oss. 1 vuxen och två barn som vi är.

Tyvärr är priset löjligt högt men till jul, då gottar vi till det med en sådanhär.

Vad jag då gör är en gammal hederlig maträtt som i sig inte är särskilt nyttig, men oj vad god.


Fylld falukorv. Jag gör ett snitt längs med "Korven"
Fyller med finhackad gul lök, lite stark senap och lite tomatpuré samt lite glutenfritt ströbröd.

Några matskedar Ghee (Dubbelmoral eftersom det finns mjölkprotein i produkten men vafan..)

Vispgrädde med salt och peppar och skjuts in i ugnen på 175 grader tills allt är gyllene. Till det äter vi kokt potatis. Ekologisk såklart. Lite måtta får det ju vara på tosigheterna.

Gissa om vi njöööt av detta då.

Carola


Trickträning

Han har ett trick, den där valpen.

Han blir lealös. Som om en ursprunglig instinkt sätter in, spelar ungen död.


Detta sker såklart inte bara hemma, på hallgolvet precis innan vi ska gå. Detta ser helst på Citygross, på badhuset eller mitt på gågatan där det finns så mycket folk det bara kan finnas.

Jag drar mig för att göra grejer med sonen ensam, då det kan behövas ett par extra starka armar utifall situationen innefattar 4 fyllda matkassar också.

Storasyster Edith är fenomenal på att distrahera lillebror från att hamna i detta sk. dödläge, men det händer ändå. Om jag försöker bära honom i det läget, sparkar och slåss han vilket kan skada både mig, han själv och förbipasserande.

I förebyggande syfte och för att skärma bort de mesta synintrycken har Hugo sin keps. Det är ett smart sätt att dölja massor av ovälkommet ögonbrus. Ibland stoppar jag lite bomull i öronen på honom också för att slippa ljud men med den nackdelen att då hör han inte mig heller.

Just för tillfället hör han inget alls ändå, rören har lossnat och det är dags för en ny operation.

I affären behöver jag vara dels övertydlig, dels ha enormt stor framförhållning, dels kommunicera med tecken i hans synfält (Rakt ner framför honom) och dels undvika att någon kommer in i hans fält. Integriteten är stor och nåde den som kommer för nära honom. Han hötter med näven, spottar och slåss.

I övrigt, utöver dessa förhållningsregler är sonen väldigt väluppfostrad. Han står fint i kö, säger tack och hejdå, lägger upp varorna fint på bandet och packar ner dom fint i påsen. Allt gott, så länge ingen stör honom.

Eller så länge han inte ser en stor plastig bil med tusen reservdelar för 699:- på Citygross. Då, hamnar vi i sagda dödläge. Med min kundvagn, hans kundvagn, mat och son i ett extremt avslappnat men spänt tillstånd. Lös den du, som står och tittar på oss med höjda ögonbryn och tänker vad du nu än tänker, lös den du istället för att virra på ditt huvud!

Väl i kassan (För det är fortfarande så att jag får oss ur den här situationen så länge jag väger mer än honom) när jag betalar, Hugo packar matvarorna i kassar och jag räknar sekunderna mellan att kunna ta tillbaka mitt betalkort och att varorna är nerpackade (Det är en väldigt skör sekund precis där utifall Hugo bestämmer sig för att gå)
Så kommer det en kvinna och tecknar med Hugo. Som glatt tecknar tillbaka och kvinnan uppehåller honom precis så länge det behövs för att jag ska få tillbaka mitt kort. Kvinnan ler, ser på mig och säger att jag har världens finaste och duktigaste son.

Då blir dagen åter lite ljusare :-)

Carola


fredag 29 december 2017

Hur fan ser du ut.

Något som varit påtagligt under hela mitt liv är andra människors tro på rätten till att korrigera mitt utseende.

Något jag också upplevt med Hugo är hur människor lever med en norm som de jämför alla med. Som en mall de håller upp framför alla och om något sticker ut eller avviker, så ska det kommenteras. Gärna i nedlåtande ordalag.

När jag var liten hade jag enormt stora ögon eftersom jag var så mager. Så både mina stora ögon och min magra kropp kom att bli diskussionsämnet på allas läppar, alltid.

"Hon kan ju kanske tjäna pengar på att bli modell"
"Det är ju inte en vettig kille som vill ha den trådsmala"

Osv.


Under uppväxten fick jag alltid, alltid höra om in smala kropp utan kurvor. Mina för stora ögon och för tjocka hår. Det fanns alltid någon som skulle poängtera, på ett negativt sätt hur jag såg ut.

"Jag tycker synd om dig som..."

Som vuxen och äldre, många år senare och 4 barn på kroppen är det en annan ramsa.

"Tänk så smal du var förr"

Fortfarande får jag kommentarer om mina ögon. Så fort jag lägger upp en Selfie ska det kommenteras om att jag antingen stirrar, har redigerat mina ögon större eller det senaste, "Varför ser du alltid så skärrad ut"

Jag. Ser. Ut. Såhär.

Det är väl inte mina ögons storlek som avgör hur jag är som människa?

Det är väl inte min kroppsstorlek som skapar min person?

Hur fan ser du ut?

Har jag fått svara på många gånger. Jag vet egentligen inte vilket svar som är det rätta. - Som jag?
Jag ser ut som den jag är?

"Mår du inte dåligt av din övervikt?"

Eller en av dom senaste:

"Ja du vaggar ju inte så som överviktiga brukar göra när dom går"

Ok? Så bra då.

För vems skull ska jag se ut?

För snart 7 år sedan, när Hugo kom till världen, under ett akut kejsarsnitt bestämde sig läkaren för att göra mig en tjänst. Helt utan att rådfråga mig brände han mina äggledare. Efter att ha förlöst "Ett sådant barn" Så ville han göra mig den tjänsten att förhindra att något sådant skulle drabba mig igen.

Detta är inte ett skämt.

Läkaren berättade om sitt beslut, när jag var på sal och väntade på min son som de tagit ifrån mig.

"Nu slipper du ju att få fler sådana barn"

Utöver allt annat som hände under den situationen så tog han alltså det beslutet för mig. Någon annan bestämde att jag inte skulle få fler barn.

Nu tror ju inte jag att jag skulle skaffat fler barn ändå, men beslutet, skulle gärna fått vara mitt.

Min kropp som jag kände den då och innan dess, är ett minne blott. Hur jag än gjort, vad jag än gjort, vill den inte återgå varken i storlek eller rörelseglädje, koordination eller styrka. Något togs ifrån mig och jag jobbar varje dag. Varje dag, på att hitta ett nytt sätt att förhålla mig till livet och min kropp.

"Varför skelar du alltid?"

Ja, inte vet jag, för att jag skelar? Stör det dig?
Det är ju inget jag gör för att reta någon, tänker jag..

Hur skulle det vara om du tittade dig själv i spegeln istället?

Varför har andra människor rätt att påtala vad de tycker är andras brister?

Kan vi inte bara uppskatta varandra för de vi är?

/Carola Lind



fredag 22 december 2017

Tillhöra



Just vid storhelger blir det så tydligt. Att ensam hålla julstämningen uppe. Det är inte min jul med småttisarna men jag har lyckats förhandla mig till extra tid ändå. Om man inte bryr sig om jul eller andra storhelger kvittar det ju, men jag gillar att fira, Att mysa och förbereda. Att dela det med någon.

Det är mycket som ställts på sin spets den senaste tiden. Hela året har varit så men just nu så är den röda tråden bort från gammalt väldigt, väldigt tydlig. Jag lyssnar kanske mer på vad jag vill. För jag upplever massor av vad jag inte vill. Och inte kan.

Det finns också drömmar. Förhoppningar och längtan. Som en god vän sa, nästa år ska fan mitt största bekymmer bli vilken färg jag ska ha på bikinin ;)

Året har serverat mig en del överraskningar. Att bli träslöjdslärare är en av dom. Var kom det ifrån? När startade den önskan?

Så spännande att se bakåt och minnas vad jag bestämt mig för.

Nyår blir stilla mys här med dom små. Lång härlig promenad i morse medan solen gick upp med tankar om just nyår.

Ikväll är det stjärnklart. En stund under himlen i varmt bad gör gott för själen. Imorgon är lillejul. För många år sedan var det nästan den viktigaste dagen, när all färdig mat skulle testas inför julafton. De sista klapparna skulle slås in medan vi drack glögg och granen skulle kläs. Dammsugaren skulle dras ett varv på kvällen och godiset delas upp. Jag saknar det. Jag saknar den känslan och visst kan jag arrangera det själv, men det blir inte samma sak.

Så, ja, jag tycker om traditioner och jag vill föra dom vidare till mina barn och när dom är här varannan jul så gör vi sådant. Men dom år som är ensamma, då ekar det extra tomt.

Så. Imorgon ska jag dricka glögg, slå in julklappar och lyssna på julmusik :-)

Vilken är din favoritjulmusik?

/Carola

tisdag 19 december 2017

Tisdag. Plopp.


Tisdag.

Och hör på detta. Vi är i veckan där jag ej har barnen. Vilket innebär, eller ja, skulle kunna innebära att jag idag, denna dag, kunde vilat min kropp. Kanske julshoppat lite. Legat i mitt SPAbad med en fet Whisky tills huden kryllade sig, sovit på soffan mitt på dagen, varit på fotvård eller varför inte gjort INGENTING.

Men nej nej nej.

Gissa vem som ligger i min soffa.

En sjuk och snörvlande GulleEdith och en obstinat "Kan själv" - Yngling.

För pappan "Måste ju jobba"

Så den där veckan där jag återhämtar mig, eller vilken? Va?

Nu är det ju så att "Ha barnen" är ju en lyxig bonus som jag är varmt medveten om att jag kan skratta mig lycklig över, tro inget annat. Men i nuet hade jag gärna vilat. I vissa perioder är det bara så.

Varannan vecka brukar vårt hem vara oklanderligt. Utan smutstvätt. Fluffiga kuddar i soffan, ja det frasar nästan när man sätter sig. Ren diskbänk. Ja jag hörde hur du tog ett djupt drömmande andetag nu, för visst är det så? Åsynen av en ren diskbänk gör en lite upphetsad.

Idag fick jag en lysande idé. Låt mig ringa sjukhuset för att boka kontroll av Hugos öron, tänkte jag. Bäst att vara ute i god tid och jag upplever att han hör sämre igen.

Några timmar senare är både undersökning och hörselprov genomfört. med tråkigt resultat och besked, det ser inte bra ut. Rören har lossnat och ny op. ska göras inom en månad.

Ni läste i början av dagens inlägg att detta var min SPAdag va?

När vi ändå skulle köra in på sjukan passade jag på att ta Maxi också på vägen. Jomensåatt.

In och där var ganska ok. Jag tryckte ner sonen i vagnen och med detta fick han nöja sig. Rätt kö och allt. Väl ute med alla kassar skulle jag ha ut ungen ur sitsen. Med sina vinterkängor på satt han lika säkert som på sjöbotten med betongboja. Jag försökte några gånger med höger arm o honom. Lyft, lirka och dra lite snett. Bästa receptet för det mesta.

Lyft, lirka och dra lite snett. Inget resultat.

Jag har en skadad axel således funkar bara den ena således är jag svag.

(Vet ni hur många människor som handlar på Maxi i juletider? Vet ni hur många som går förbi en och tar eller ställer tillbaka sin vagn? Vet ni hur många av dessa som är föräldrar själva?

Lyft, lirka och dra lite snett. Inget resultat. Folk började putta undan mig (!) Köra på mig och tränga sig.

Lyft, lirka och dra lite snett. Förbannad unge och ont så in i helvete i axeln med tårar i ögonen tog jag ett Hulkatag och lyfte ur honom.

Plopp. Han var ute. Härlig symbolik.

Hos läkaren gick det ju förvisso bra. Idag stängde Hugo inte ner hela sjukhusets datorsystem. Det är så pinsamt när detta sker. Och jobbigt.

Idag blåste han bara bubblor rakt i ansiktet på läkaren som luttrat uppmuntrade honom till fortsatt lek. Allt gott. Inget spott. Ingen EEEEEeeeeeemmmmmmiiiillll Inga ticks.

Hörselundersökningen gick strålande. Han hörde inte ett skit.

Sen skulle vi hem. Det skulle inte Hugo.

Smart som jag är hade jag handlat Budapestbakelser i förväg och visat honom. O ja, jag mutar mitt barn.

Vill du ta Tåååårta? Kvittrade jag. Första spottloskan hamnade på kinden.

Hugo satt i foajen på Centralsjukhuset i Kristianstad och såg du en mamma där vars son satt i bekväm lotusställning och mediterade/spottade på förbipasserande idag så var det bara vi.

Lite Tååååårta Hugo?

Nope. Nix. Nej.

Plötsligt såg han en rullstol. Ögonen lyste och hela han liksom sken upp. Hade jag sagt Ruuuullllstooool Hugo? I den sekunden hade han sagt jaaaa!

Han tyckte alltså att jag skulle tippa ut gubben som satt i den och frakta honom till bilen i detta vrålåk. Jag höll inte med och min axel hade börja prata med höga bokstäver. GE ER FÖR FAN JAG VILL HEM sa den.

Så jag tog tag i min son och väste, "ska du ha en enda julklapp ser du till och pallra dig till bilen NU" i sämsta LAB - anda.

Och Plopp! Förtrollningen var bruten, benen hans fungerade igen och snart satt vi i bilen.

Just nu dricker jag en kopp kaffe. Så länge bakelserna räcker kommer här att vara lugnt och tyst.

Carola




söndag 17 december 2017

Söndag

Jag är trött.

En fras jag ogillar att uttala men känner att jag måste erkänna. För jag är trött. Året har tagit tufft och flera händelser har underminerat mig. Jag har tillåtit mig bli underminerad. Dumt kan ju tyckas men säkerligen en lärdom i även det.

Jag försöker känna ur vilken riktning jag ska finna glädjen igen. Ur min mitt, ja, det vet jag, men den röda tråden dit kanske kan snappas upp där ute någonstans där jag lämnade den.

De helger barnen är här vill jag att dom först och främst ska kunna slappna av. Att Edith ska känna sig sedd, hörd och ompysslad. Kunna vila och vara ifred.

Att Hugo blir sysselsatt utan att vi stör hans dag mer än den redan är störd genom att inte vara vardag. Ovanpå det behöver vi träna socialt. Fysiskt och mentalt.

Till råga på det vill jag få plats. Lite i alla fall. Det är min helg också. Även om vissa vardagar nu bara gått åt att varva ner med kontorsgöromål.

Idag bestämde vi oss för Bio. Vi körde i god tid, vilket gav oss tid att gå på toa innan det började.

Väl inne i fåtöljen lutade jag mig tillbaks och blundade i sisådär 3 sekunder. Då behövde Hugo gå på toa. Och _förstå_ så tacksam jag är för att han numera känner att han är nödig. Så vi smög ut och förbi alla andra, hittade en närmre toalett och han gjorde vad han skulle.

Tillbaks i fåtöljen lutade jag mig tillbaks och blundade igen. Kände att jag gärna kunde blunda mig igenom filmen. Då bad Hugo om att få gå på toa. Jag tänkte först vägra. Öppna en lucka i golvet och försvinna ut i ett parallellt universum där utarbetade föräldrar slipper gå på toa med sina barn.

Men sagt och gjort, ytterligare ett toabesök blev det. Sen var det lugnt och barnen uppslukades av filmen. Jag höll min hand på Hugo för att inte missa om han ville något. Han knackar mig på armen om jag inte hör eller lyssnar. Vilket händer. Jodå.

Men inget hände och nästan i slutet av filmen vrider jag på mitt huvud och tittar på honom. Blir iskall. Ser att han sitter med helt förvridet ansikte och storgråter. Snoret rinner. Tårarna rinner och han är helt blöt på tröjan av alla tårar. Inte ett ljud har han sagt. Suck..

Så jag frågar om vi ska gå ut men det ska vi inte. Jag frågar om han vill sitta i mitt knä men det vill han inte. Jag funderar i någon minut om jag sonika ska lyfta ut honom men precis då så slutar filmen.

Jag kan bara gissa att det varit för högt. Varför ska det vara så förbenat högt? Vi samlar oss lite och går på, toa!

Efter det ska vi köra hem. Från baksätet kommer kommandon om lax och spagetti från ena ringhörnan och Hamburgare med potatis från den andra. Det blev en kompromiss.
Men för att komma till kompromissen krävdes inköp.

Samtidigt som jag försökte nå en av de större döttrarna för femtielfte gången sprang Hugo iväg i affären med kundkorgen samtidigt som han slog omkring sig. Folk stannar liksom och tycker att han är söt. Deras misstag.

Edith snorar och vill hem. Jag vill fortfarande hitta ett hål i golvet till ett parallellt universum. Efter att ha tömt ur alla grejer Hugo hade plockat på sig och fått tag på det vi skulle ha hamnade vi i kö.

I fel kö.

Jo det gör man ju alltid tänker du.

Men detta var fel. För jag tänkte betala i kontanter, Närmare bestämt tiokronor. Varför det? Jo för jag har en sjuklig ovana att samla sådana i bilen och ibland får jag ett ryck och betalar allt med dom. Just idag var ett sådant ryck. Dumt tänkt. För denna kassan betalade man bara med kort. Så, jag fick manövrera över Hugo längst bak i nästa kö istället. Jätteroligt. Not. Inte helt hans melodi att BYTA kö.

Väl framme kostade hela kalaset 106:- Jag vällde ut mina 10:or till kassörskan. Hon fick röda rosor på kinderna och började andas med korta stötar samtidigt som hon pekade på den där mackapären som man häller ner mynt i. Jag tror mig minnas att hon även log stelt.

Jag skämdes lite, log lite och skrapade upp guldet och började pilla ner mina jävla 10:or i apparaten. men! Som bästa Jukeboxen så spottade apparatjävelen ut alla 10:or igen. "Tur i spel" sa jag och log lite stressat medan jag i ögonvrån såg Hugo so redan packat klart allt och tänkte pysa inom 2 röda.

Du får prova igen! Sa kassörskan medan kön växte. Och växte.

"Den funkar inte" försökte jag och spejade efter min son. Edith hade redan sett problematiken och hon rusade efter honom. Rusade gjorde också 3 personal till sagda apparatjävel eftersom den fortfarande inte tog mynten utan "PLINGADE" ut dom en efter en. Vid detta laget hade Hugo stuckit med den icke - betalda maten, kön vuxit och svetten lackat hos alla inblandade. Till slut tog en av kassörskorna mynten ifrån mig, log och sa, gå, det löser sig! Och jag sprang, för att rädda ytterligare, eventuella situationer..

Under bilfärden hem ropade Hugo EEEEeeeemmmmmmiiiiiillll i bästa tics-anda och jag räknade ungefär 275 st. utrop innan jag parkerade bilen och fick in ungen.

Nu är vi mätta. Dagen är mer än till ända och jag längtar tills klockan slår 20.00 pip och jag får somna i soffan.

Carola





lördag 16 december 2017

Snart Jul

3:e Advent och tredje ljuset är tänt :-)


Det är snart jul. Jag kan inte låta bli att sammanfatta året lite i tanken. 




Hugos systrar är hans största supportrar


Man kan sammanfattningsvis säga att året för Hugo varit bra. Hans hälsa har stabiliserat sig. Det visar sig andra saker som blir mer tydliga nu när han blir äldre en de livshotande problemen är sällan på besök.


I år fick Hugo rör i öronen. Det gjorde att han började höra helt plötsligt och hans tal utvecklades under någon månad. Tyvärr har detta backat igen och ny undersökning får göras.




Moa tog studenten. En hejdundrande fest med alla som älskar Moa på plats i vårt hus.


Vi upptäckte Tuggis. En väldigt bra uppfinning för barn som behöver stimulans genom munnen. Med denna har vi minimerat utåtagerande händelser. Tuggisar kan man köpa här:
https://onlyforheroes.se/


Vår årliga Kiviksvistese under marknaden var lika mysig som vanligt :-) Barnen älskar detta och jag får en stunds "Bara Vara" då Stödisfamiljen är våra närmsta husvagnsgrannar.


Midsommar kom och gick


En del fika blev det genom året. Jag tränar Social träning med Hugo så ofta vi kan och Fika är just en sådan grej som vi övar på. Just Fika har en massa komponenter som man kan träna på :-)

I dag är det 3:e Advent och tredje ljuset är tänt. Jag önskar er alla en underbar dag <3

Carola



fredag 15 december 2017

Vem fan tror du att du är


"Vem fan tror du att du är" - är en fråga som ställts till mig sedan barnsben. Ibland med ett regelrätt hot bakom och ibland med en lite sliskig, undflyende attityd.

Oftare, på senare år har jag valt att bara betrakta frågeställningen utan att besvara den då jag upplever att den är igångtriggad av något val jag gjort men som inte handlar så mycket om mig som frågeställarens separation av sig själv.

Jag tror inte mig veta vem jag är. Jag har förmånen att leva med vetskap om vem jag är. Eftersom jag accepterat de faktum som finns här och nu kan jag varje minut säga, detta är jag. Och jag gillar den jag är.

Det innebär olika saker i olika delar i livet.

I singelskapet blir det som en kravlista på eventuell livspartner. Bara det att kraven är inte på partnern. De är på mig. För jag vet vad jag vill och det är uppenbart hotfullt, fult och stressande. Du får vara precis som du vill men det betyder inte att jag är attraherad. (Vem fan tror hon att hon är)

I yrkeslivet har det visat sig, gång på gång på gång och om igen att människor snor, rakt av, texter, företagsnamn, kursmaterial och annat som jag jobbat år med att framställa, för att använda som sina. (Vem fan tror hon att hon är)

Vem fan jag tror att jag är spelar ingen roll. Allra minst för dig som undrar. För det finns inget som jag är som kan hindra dig att vara den du är. Så om du slutar undra över och grämas över andra kan du lägga massor av energi och tid på ditt eget inre arbete som kan leda till egen acceptans.

Det kan leda till att människor börjar fråga (Vem fan du tror att du är) men det är ok. För det handlar inte om dig.

Carola Lind

Ord




Ofta när jag skriver en text formas det en ny mening i själva texten som leder till en helt ny tråd och en helt ny text. Och när jag släpper den gamla texten för att fullfölja den nya texten formas det en ny mening i själva texten som leder till en helt ny tråd och en helt ny text. Och när jag släpper den gamla texten för att fullfölja den nya texten formas det en ny mening i själva texten som leder till en helt ny tråd...
*Håller livet spännande*

Tanke



Kvinnan ville bli förstådd och sa; "Jag önskar att du hade gått i mina skor"

Jag ville bli förstådd och svarade: "Jag önskar att du slapp gå i mina skor"



/Carola Lind

söndag 3 december 2017

Ullared


HolyHorses nu är vi här. Bestämt av min för dagen bestämmande chef. Nu ska hon shoppa upp barnbidraget och julklappar utses.
Jag har en lapp med telefonnr i jackfickan om hon råkar tappa bort mig 😄
 Gekås Ullared.

Dotter

Undrar, om dom haft min dotter som förebild när dom tecknade Pochahontas...





Eller????

Hugo

Han växer

Det är höst och 2017


Jag kan

Jag kan, Jag vill, Jag ska

Vem var det som sa något om vad jag inte kan??



Koppla bort

Och koppla av. Hemma. Livslyx.



Tuggis

Only for heroes är affären som säljer Tuggisar.

Tuggisen har förändrat massor för oss.

Hugo har stort behov av att känna och han känner gärna med munnen. Då hans verbala kommunikation inte är så frekvent så får han inte den stimulans i munhålan som han behöver, därför funkar Tuggisen jättebra för varje gång han behöver stimulans, så tuggar han på sin tuggis.


Istället för att slåss och spottas eller upprepa något av alla hans tics så tuggar han på tuggis. Klar och markant förbättring för honom och för oss!

Tuggisen är typ som en Fidget Spinner för munnen. Rekommenderas!

Söndag

Ibland får man lov att fira att det är en helt vanlig sketen Söndag. Då kan kan förgylla den med lite glitter och socker. Bara för att vi kan.

Social träning ingår tänker jag ;)




Forsakar

Försöker få till det. Social träning och fysisk träning, olika aktiviteter men som ändå kan kombineras. Utflykt till Forsakar, vattenfall i Degeberga, gå ca 3 km och bära sin egen väska. Med lite mutor och hjälp från en vän gick det galant :-D


Vacker

Vacker alltid. Mest när jag sover ;)


Utsikt

Ibland är det utsikten som ger insikter. Här kan man drömma.


Bästa Mormor

Mormor är älskad. Hugo tecknar "Mormor" och visar i sin bok, bilden på vår husvagn. Han tecknar vidare och berättar att han vill åka husvagn med mormor. Hjärtegullet, vilken fin önskan :-D


6 år.

Han är 6 år.

Förstår ni. Det har snurrat 6 år sedan den dagen. Den tiden och det som var då.

6 år.

Kärleken blir bara större.



Vi som vet


Vi som vet. Hur det känns att återfå varandra efter sommaruppehållet.

Tvivel

Ibland tvivlar man. Precis då är det lämpligt att hitta en sådan lapp. Då känns allt lite mer på riktigt igen :)


Energi

Det enda sättet att få energi är att ge mig själv

Energi


Paus

Ibland
Mellan måsten och borde

Finns bara ett andetag


På Börjes

I Tingsryd har dom en kassakatt, :-D

Edith gosar med den och jag köper hovraspar.