torsdag 4 oktober 2018

Taking Turns



Taking Turns är en teknik som jag fick lära mig på HAB (Habiliteringen) när Hugo var bebis. Det är en teknik som är ypperlig att kombinera med tex: LAB. (Lågaffektivt bemötande) och TAKK (Teckenkommunikation)
Som bebis hade Hugo 2 språk. Ögonspråket som jag inte ens visste var ett språk och Läten. Som alla bebisar har. Båda två faktiskt, även om bebisen är stum, låter den med kroppspråket. Även om bebisen är blind, kan den ha ögonrörelser som synkar ljud om bebisen har hörsel.

Kroppspråket kan ha olika dialekter, precis som det verbala språket och ögonspråket. Något jag vet sedan tiden med hantering av unghästar och framförallt vilda hingstar.
Ögonspråket är det mest använda här hemma när det gäller Taking Turns.

Det jag ska berätta nu skulle inte vara så märkvärdigt om det var Julia, Moa eller Edith som var delaktiga. Med dom var jag en ganska slentrian småbarnsförälder med ganska platt barnuppfostran. Varken Julia eller Moa var precis någon extrem unge att hantera. Smidiga, roliga och personliga med hög social kompetens från början. Edith har lite mer vilja, lite mer egen röst men ändå enkel, lätt.

Så har vi då Hugo. Morgonens händelse påvisar om igen att jag, är den av alla, som förstår minst. Verkligen, minst. Jag kan inte ens hävda att vara klokare än honom, jag har bara 41 år mer livserfarenhet, men de är något helt annat.

Han äter sin frukost, i vanlig ordning i vanlig ordning. Allt på sin plats. Sen hämtar han en ask. Som han snott från Edith under eventuellt detta århundradets största drama.

Han visar mig asken och bjuder in till lek på ögonspråket. Visar med en sänkt axel och bortvänd höft att han tänker strax rusa därifrån, vilket jag också kopplar till bus, lek.
Jag får en bild i huvudet att vi ska lägga något i asken, för den är ju tom, men vad? Och det ska ske nu! För det är nu han bjuder in till det! Jag har 1 sekund på mig att avgöra vad innan han tappar intresset, han har startat Taking Turns med mig och väntar nu, blickstilla på att jag ska nappa.
Pasta!
Jag står vid skafferiet, tar fram hans egen pasta, tappar ner 4 st i asken och han stänger locket direkt. Ändrar sin kroppsposition till att stå kvar här men har ansiktet vänt bortåt så han är fortfarande beredd att sticka.
Han ger mig bollen igen. Nu är det upp till mig att hitta på en lek. Gömma asken, heter min lek som jag erbjuder honom. Jag uttrycker det verbalt. Gömma asken.
Så jag pekar på kylen. Ska vi gömma pastan där? Frågar jag.
Neeeeeej signalerar Hugo med tecken, ögon och kropp.
Vi skrattar.
Jag pekar på skafferiet. Ska vi gömma pastan däääär? Frågar jag högljutt som jag vet att han älskar, vi bor i villa så vi kan skråla hur mycket vi vill.
Neeeeeeeeeeej Uttrycker Hugo, Neeeeeej! Och så ser jag att han gör sig beredd att springa iväg igen, till och med hans ögon berättar att nu, nu kommer jag att ta över bollen och sätta lite spelregler här.
Jag hinner peka på köksfläkten också och frågar om vi ska gömma pastan där uppe, men åter igen får jag nobben.
Så sker något. En förändring i energin. En mjukare situation uppstår. Vi säker båda axlarna, han visar jag följer. Han ler mjukt. Lägger huvudet på sned (!) Tittar på mig. Tittar på asken. Tittar på Mig. Tittar på asken. Jag är fortfarande orörlig, ser inte hans plan.

Han tittar på mig. Tittar på asken. Vrider huvudet mot asken, ler, tittar på mig, öppnar locket, tittar på mig, tittar ner i asken. Säger. Pasta!

Och då. Fattar jag. Pastan var redan gömd. I asken. Jag sa gömma pastan. Leken hette från början gömma asken, sen bytte jag namn på den och han följde.

Då! Släpper han asken och springer sin segerrunda runt huset. 

Högljutt skrattande och inbjuder att jag ska springa efter, fånga honom så vi kan kramas. En ritual vi har när vi lyckats med något.