Pippi och Emil är bra barnvakter. Ibland passar jag på att skriva, ibland städa,
ibland jobba en stund medan Hugo tittar på sina hjältar.
Idag ville jag uppleva favoriterna med honom. Eftersom det inte tillhör vanligheten att jag
sitter med så reagerade han med stor glädje att jag ville vara delaktig. Vadå,
det är ju bara en film, tänkte jag.
Tills jag fått se vad denna, bara filmen betyder för honom.
Han kan varenda rörelse.
Han kan varenda ord.
Han vet exakt vad som ska hända innan det händer.
Han utövar allt, det dom gör på filmen, på golvet. Springer
runt, fäktas, (Svär) hoppar, tjoar och talar.
Just det där talar, var överraskande för Hugo talar ju inte
så som du och jag. Inte än i alla fall.
Jag kan ju inte vara förvånad. Jag fattar ju att det man ser
på upprepade gånger färgar av sig och att man kan, om man gillar det man ser,
ta det till sig som sitt eget. Jag fattar ju att han kan härma det som
tilltalar honom.
Det jag inte fattat däremot är hur stor betydelse det haft.
Hur stor hjälp det varit att han fått leva ut ord och rörelser ihop.
Här skulle jag vilja
fortsätta skriva om barn som får se och ta del av långt värre filmer och spel
än Pippi och Emil. Jag skulle kunna ifrågasätta varför barn får ta del av
vuxenvärlden på de mest grymma sätt och varför vi vuxna tillåter det. På alla
vis.
Tanken på hur det färgar barn är faktiskt skrämmande och ger
en hel del svar på barns ageranden.
Pippi och Emil är väl illa nog ibland. Tycker jag.
/Carola Lind
