Hade finbesök igår kväll. Hugos resurs är inte bara Hugo bästa kompis, det är även en av mina närmsta vänner. Vilken lycka va!
Vi satt och småtjattrade om livets olika skeenden och i detta började jag fundera.
Hur många människor anser vi oss känna och hur många är vi nära, av dessa?
Jag har upplevt flera gånger att människor öppnar dialog med mig som om de hade full koll på mitt liv. Som om de vore jättenära.
I detta tänkte jag vidare, Hur många, är mig så pass nära så att de känner Hugo?
Hur många personer skulle kunna ta Hugo, rakt av, här och nu och säga att de känner honom, hans rutiner och kunna ge honom alla mediciner, teckna och förstå hans språk?
2. Personer utöver mig. Varav en av dom är en tonåring.
Det är för mig ganska skrämmande.
Jag menar inte, i detta att han inte skulle få det BRA hos en massa många fler, jag menar, hur många kan tex: hans språk? Just nu?
Två personer.
Det finns frustration i detta, för mig. Något jag helt klart får ta och släppa. Önskan om att fler vuxna, den andre föräldern och andra ska finnas, som i ett skyddsnät för honom är bara en illusion. Det är en dröm som ej finns. Verkligheten är bra mycket krassare än så.
Förutom Hugos resurs är vi en person på hemmaplan som tecknar med Hugo. Något vi tidigt fick lära oss är av högsta vikt.
Jag vet att det inte hjälper ett skit att kolla på vad man INTE har och istället lägga fokus på den rikedom som vi faktiskt HAR för Hugo, men det sitter där, ett motstånd som kliar som en blödande varböld. Varför, varför varför är det såhär.
Högst upp på önskelistan nu är att få en avlastningfamilj, för att han, varannan helg ska få vara med en andra familj. Som bryr sig, som känner honom och som jag, vardagligt kan bolla med, som faktiskt bryr sig om honom och som är intresserade, av HONOM!
DET fokuserar jag på :-)
/Carola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar