Oftare, på senare år har jag valt att bara betrakta frågeställningen utan att besvara den då jag upplever att den är igångtriggad av något val jag gjort men som inte handlar så mycket om mig som frågeställarens separation av sig själv.
Jag tror inte mig veta vem jag är. Jag har förmånen att leva med vetskap om vem jag är. Eftersom jag accepterat de faktum som finns här och nu kan jag varje minut säga, detta är jag. Och jag gillar den jag är.
Det innebär olika saker i olika delar i livet.
I singelskapet blir det som en kravlista på eventuell livspartner. Bara det att kraven är inte på partnern. De är på mig. För jag vet vad jag vill och det är uppenbart hotfullt, fult och stressande. Du får vara precis som du vill men det betyder inte att jag är attraherad. (Vem fan tror hon att hon är)
I yrkeslivet har det visat sig, gång på gång på gång och om igen att människor snor, rakt av, texter, företagsnamn, kursmaterial och annat som jag jobbat år med att framställa, för att använda som sina. (Vem fan tror hon att hon är)
Vem fan jag tror att jag är spelar ingen roll. Allra minst för dig som undrar. För det finns inget som jag är som kan hindra dig att vara den du är. Så om du slutar undra över och grämas över andra kan du lägga massor av energi och tid på ditt eget inre arbete som kan leda till egen acceptans.
Det kan leda till att människor börjar fråga (Vem fan du tror att du är) men det är ok. För det handlar inte om dig.
Carola Lind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar