Döden är min domare.

Vem är min domare? Vem svarar jag inför?

Vem säger till mig vad som är rätt eller fel att känna och göra?

Hur hjälper mig landets lagar i min personliga kamp?

Nattens mörker är tät, ljuset silas genom de stora fönsterna som pryder hela väggen, månen hjälper mig, kanske hon ler, för det hon ser är min intention.

Jag har aldrig varit beredd på kamp. Jag är inte en kämpande människa, ändå har jag varit kampen personifierad. Döden har snuddat mig. Igen.

Med mig ut i Livets kalla ljus kom ett barn. Detta barn, även han så nära döden. Däri jag som kamp, däri jag som ovetande människa hur överlevnad sker, men cellerna vet. Cellerna samarbetar i ett livets mönster för att bygga upp mig igen, bygga upp honom. Mitt barn.

Mitt liv som nästan blev min död skymdes av honom. Barnet. Mitt älskade barn, du lever. Fortsätt leva. Snälla...fortsätt kämpa, kampen är du, i detta nu.

Jag är inte tränad på vem jag ska svara inför.

Jag vet inte hur man lurar döden. Kan man det? Är inte döden den yttersta domaren? Jag önskar att jag kunde byta ut känslan mot vetskap.

Mitt liv var inte över, men om inte mitt barn klarar sig, varför ska då jag?

Klarar han sig? Hur ska jag veta?

Om det ändå var en valp. Kattunge. Duva. Om det ändå inte var mitt kött och blod. Om jag ändå inte burit honom i nästan 8 månader..

Om ändå..

Och ändå.. så har jag honom här i famnen... Har mitt lilla knyte här..

Ett leende fladdrar förbi, jag brister i en stilla gråt av tacksamhet.. Han andas..

Klockan vittnar om galenskapens timme, en timme, att sova? vågar jag denna chansens frestande lyx?

Sova.. Sömnen är här.. Jag blir sömnens redskap, lever han när jag vaknar?

Hugo föddes normalviktig. Lite rund. Vacker. Tjocka kinder.

Hugo blev ej lagd i kuvös, inte heller matades han och än mindre var han frisk. Jag fick ett döende barn med mig hem från BB. Ett halvt kilo hade han tappat. Mer blev det innan det vände.

Min egen närhet till döden landade i en smakfull förpackning som jag spolade ner. Obearbetad. Undantryckt.

Vaknätter byttes mot vakdagar och allt, precis allt handlade om överlevnad och att lura döden på en själ.

Kan man det?

Instinkten visade vägen. Jag valde inte. Tänkte inte. Bara gjorde.

8 månader.

Hugo fyller 8 månader imorgon.

För 3 nätter sedan sov han för första gången i sin egna säng. För första gången utan att ha sin lilla hand i min, för första gången utan att känna min kind mot sin.

Vem svarar jag för idag?

Döden är fortfarande den yttersta domaren. Jag överlevde. Hugo lever.

Hugo Är livet personifierad.

Han är menad för liv. Såsom jag. Vi är menade för att leva.

Såsom du.

Så som vi alla som är. här nu.

Jag svarar inte för någon annan än mig själv idag.

Mitt ansvar att göra det bästa av mitt liv är det jag har. Det jag är. Mitt ansvar för att få mitt barn att överleva och den starka urkärlek som bara är, kan inte göra någon skillnad på utseende eller handikapp.

Mitt barn, ett barn som alla andra, med olika förutsättningar, alla perfekt stöpta i den form vi ska vara för att fungera här och nu.

Såsom du.

Värdet av dig, honom, mig eller någon annan är i sin slutsumma alltid densamma, där döden är vår enda domare.

Samhällsbelastning.

Jag när en samhällsbelastning vid min barm.

Inte riktigt kanske. Jag ammar inte. Dock ger jag honom i den mån jag kan, allt jag förmår. Bara genom att födas med DS så blir du en belastning. Jag tänker inte bara på skattepengarna nu kära gott folk. Jag tänker på Egon. Känner ni honom?

"Hade det inte varit bättre med Abort"
"Vill du inte hellre ha ett friskt barn"
"Hur kan du älska honom menar du"
"Skojar du inte när du säger att han är en gåva?"
"Skämtar du? Hade du inte velat byta ut honom?"

Fraser som ovanstående tror jag att jag delar med mångfalden av de föräldrar som berikats med ett DS -barn. Det är ganska spännande måste jag ge uttryck för, att vara på den andra sidan rädslan. Att få uppleva rädslans blankpolerade baksida är en ynnest och nej. Jag skämtar för fan inte. Det är ett barn vi talar om. Hallå?

Reaktioner i omgivningen är något av det mest intressanta. Inte bara bekantas. Närmaste familjemedlemmars reaktioner. Eller helt enkelt avsaknad av reaktioner är också något jag lärt mig att inte fästa någon större vikt vid. Sanning är i alla fall att tystnad gör ont. Det vet jag nu.


Samhällsbelastning i form att ha mage att välja att föda ett barn med Down Syndrom. Jag borde skämmas. Jag borde ha tagit fostervattensprov och jag borde definitivt tagit mitt ansvar mot samhället och barnet, tagit abort och på så vis neutraliserat, raderat denna nu uppkomna situation som samhället runt mig bitvis har mycket svårt att hantera.

För att inte tala om min glädje över barnet. Hur vågar jag rubba på andras föreställningar? Glad över ett sjukt barn (Down syndrom ses generellt som en sjukdom)

Ja hur vågar jag. Jag gissar att jag är en modig jäkel.


Faderskapstest måste såklart utföras. För vem vill vara skyldig till samhällsbelastning?

Valet att genomföra en graviditet ligger till syvende och sist hos kvinnan. Detta kan ses som Egoism.

Det är helt ok. Det också.

/Carola