Torsdag, högt och lågt.

Hugodag. En gång varje vecka har vi social träning. Oftast infaller det med mina ärenden så som idag.
5 olika parkeringsplatser. 5 olika byggnader. Trapphus människor hissar 
Möten. Artiga fraser. Väntan. Irritation. Oro. Bus.

Allt för att bygga en viktig grund för framtiden. Och allt är en färskvara så det gäller att uppdatera sig frekvent.

Idag hos polisen krävde han glass så som han fick förra gången. Han krävde att få ta en bild och han blev inte alls imponerad av sitt pass men kände igen sig själv på bilden och tecknade "Hugo"
Det var samma tjej i luckan som sist. "Vi seeees" sa Hugo när vi gick.

Nu är det tandläkardags. Hugo är väl hemma här hos specialisterna i stan. 

Det är HANS väntrum. Ingen annan tycks bry sig så då får det vara så. Jag kränkte honom dock med att föreslå toabesök när vi kom fram. Jag menar, hallå. Det brukar vara det sista vi gör här. Inte det fösta. Nu var råget klippt. 

Precis då kom Hugos favvotandis och stämningen lättade.

Inte lätt att bli stor kille. Inte lätt med nya rutiner och verkligen inte lätt att bli av med sin napp.

 Istället får han en tuggis med ytterdelen av nappen kvar sen jag klippt av snuttdelen. Tandis krav idag.
Hugo har alltid varit lätt att lägga men ikväll blev det många tårar


 😥

Samhällsbelastning.

Jag när en samhällsbelastning vid min barm.

Inte riktigt kanske. Jag ammar inte. Dock ger jag honom i den mån jag kan, allt jag förmår. Bara genom att födas med DS så blir du en belastning. Jag tänker inte bara på skattepengarna nu kära gott folk. Jag tänker på Egon. Känner ni honom?

"Hade det inte varit bättre med Abort"
"Vill du inte hellre ha ett friskt barn"
"Hur kan du älska honom menar du"
"Skojar du inte när du säger att han är en gåva?"
"Skämtar du? Hade du inte velat byta ut honom?"

Fraser som ovanstående tror jag att jag delar med mångfalden av de föräldrar som berikats med ett DS -barn. Det är ganska spännande måste jag ge uttryck för, att vara på den andra sidan rädslan. Att få uppleva rädslans blankpolerade baksida är en ynnest och nej. Jag skämtar för fan inte. Det är ett barn vi talar om. Hallå?

Reaktioner i omgivningen är något av det mest intressanta. Inte bara bekantas. Närmaste familjemedlemmars reaktioner. Eller helt enkelt avsaknad av reaktioner är också något jag lärt mig att inte fästa någon större vikt vid. Sanning är i alla fall att tystnad gör ont. Det vet jag nu.


Samhällsbelastning i form att ha mage att välja att föda ett barn med Down Syndrom. Jag borde skämmas. Jag borde ha tagit fostervattensprov och jag borde definitivt tagit mitt ansvar mot samhället och barnet, tagit abort och på så vis neutraliserat, raderat denna nu uppkomna situation som samhället runt mig bitvis har mycket svårt att hantera.

För att inte tala om min glädje över barnet. Hur vågar jag rubba på andras föreställningar? Glad över ett sjukt barn (Down syndrom ses generellt som en sjukdom)

Ja hur vågar jag. Jag gissar att jag är en modig jäkel.


Faderskapstest måste såklart utföras. För vem vill vara skyldig till samhällsbelastning?

Valet att genomföra en graviditet ligger till syvende och sist hos kvinnan. Detta kan ses som Egoism.

Det är helt ok. Det också.

/Carola