Här och du

Jag har kommit att älska Tisdagar. Edith och jag har vår fnissiga tjejklubb helt i avsaknad av andra. Det ger oss så mycket, då hon som var minsting i flera år, fick ställa sig till sidan helt när Hugo kom och tog vår allas uppmärksamhet ifrån henne. Vilken tjej hon är, aldrig har hon nämnt ett ont ord om sin bror och alltid lika förlåtande är hon i sin omsorg om honom, trots hans idoga försök att riv, bita och förstöra för henne på lillebröders vis.

 

 



 

 

 

Gårdagen spenderades på vår favoritstrand. Först hade jag behandling i ett närliggande stall, sen tog vi oss denna tiden. Edith älskar såklart att vara på stranden, så gör jag med.

 

Fika smakar aldrig så bra som i naturen.

 

Vidunderlig utsikt har vi här.

 

 I förrgår var det dags för provtagningar. Efter mycket grävande, massor av stickande på olika ställen och en helt slut unge, satte dom äntligen på Emlaplåster för bedövning. Sen kom någon annan och stack och lyckades på första. ALDRIG mer ett prov utan Emla först.

Nu är alla prover tagna, precis allt för ett bra tag framöver. Jag bad dom sätta en port direkt, men mammor vet tydligen inte bäst. Jag vet vilka ärrbildningar han redan har.

Efter diskussion inne i vår föräldragrupp för Downisföräldrar på FB så har jag nu skapat en struktur som kan vara bra tips:

* Få utskrivet Emla på recept (Så det går på högkostnadskortet)

* Emla hemma, (På flera ställen) eller en stund innan provtagningen. Låt labbpersonalen veta när ni sätter salvan så att det blir rätt i tid.

* "Beställ" den personal som ni vet KAN sticka ert barn

* Ha tid, så att din stress inte påverkar

* Håll koll på och lägg på minnet var det brukar fungera bäst att sticka.

 

Lille vännen, så sönderstucken. Pappan var med och stöttade, detta är jag tacksam för.

Edith har blivit intresserad av att vara med mig i köket, detta medför gladare måltider vilket var väldigt välkommet!

Här har vi tärnat prästost, morötter, gurka och tomat, ringlat olivolja över och kryddat med örter. Underbart gott :-)


Nu sitter jag med en kopp kaffe och funderar, det vi tror vara motstånd är ofta det som leder oss rätt, om vi lyssnar.

Häpp!

/Carola

Otack

För att förstå hur stolt och nöjd jag var, kan jag berätta hur lite tid jag haft för min trädgård, något jag skämts stort för. Om man bor utanför geografin kan det ju kvitta, men mitt i ett samhälle är det inte lika kul. Dessutom älskar jag en fin trädgård och är van vid att sköta en jättestor sådan, vilket jag verkligen gillar.

Där vi bor nu är trädgården under process. Jag har ändrat och förändrat en del så att det stundvis sett ut som en byggarbetsplats. Det har det gjort sedan November, när Hugo blev mer ihållande sjuk.

När jag nu finner, inte bara tiden utan också den stora glädjen i Hugos välmående så att jag kan ha ensamma halva dagar när han är på dagis, hinner jag med att färdigställa de påbörjade projekten mellan jobb och administration. Och fint blir det!

En del av projektet var att samla alla barnens utegrejer på en liten plätt inne vid huset så att Hugo kan leka där medan jag sitter på min altan i solnedgången och drömmer om min tilltänkte. (Drömmer) Ev. rullar jag den smala foten av ett vinglas mellan mina fingrar medan jag sippar på apelsinjuicen jag kylt väl innan servering.

Nåväl.

Jag har smart och strategiskt placerat två fina träfåtöljer på samma plätt, så att jag kan sitta där och "Vara med" Hugo om han känner sig ensam.

Igår var premiär. Det gick sådär. Han blev jättearg och ville krypa hemifrån. Då kallade jag ut de större barnen. Jag var så övertygad om att min plan att sitta i solnedgången i min fina trädgård skulle infrias. De större barnen lekte lite med Hugo, så som bara de kan och han skrattade. En gång.

Sen kände jag en märklig närvaro.

Naturligtvis ingår skvaller i telefonen i paketet med solnedgång och vinglas, så jag hade inte märkt när snorvalpen, sonika hade satt sig. UNDER MIN STOL.

 Och där satt han och satt.

Efter ett tag kröp han mot ytterdörren. Forcerade sig igenom vassa stenar och jord, satte sig mycket nöjd på yttertrappan och klappade händerna. Klockan måste vara 18.00 sa jag till kompisen i telefonen. Mycket riktigt. Punktligt och mitt i prick, grötdags!

Suck.

Efter 2 1/2 sekund började barnet yla och berätta för alla i grannskapet att HÄR, får man minsann ingen mat!!!

Så det var bara kvickt att plocka upp honom, kliva in och servera kvällsgröten, 10 minuter försenat vilket jag för alltid kommer att få höra för.

Men trädgården är fin!

/Carola