Neutralisering.



Någonstans kände jag att det var dubbelt. Vad ville de mina mig? Sörja med mig eller glädjas med mig?

Kom de för att dela min obeskrivbara rädsla eller skulle de käckt hoppa in och hurra för denna lilla pojk, som jag inte ens visste, skulle överleva?

Få hörde av sig. Jag kan förstå detta. Vad säger man liksom? Grattis? Till ett sjukt barn som inte ens finns kvar om ett tag?

Burdusa tankar grep mig om och om igen, virvlade runt i mitt hjärta och försökte ta över min hjärna.

Samtidigt växte en innerlig känsla sig stark. Kärlek kallas den. Så stark oh spirande att den inte fick plats i mitt bröst och letade sig ut som tårar. Ofta.

Lycka över att vara en utvald mamma till något så fantastiskt som ett barn med speciella behov. Oj.. jag liksom.. hur hade jag kunnat förtjäna detta?

Samtidigt grät jag av rädsla och himlen kom nära. Tryckte mig ner i backen så att syret tog slut. Svart var färgen jag såg och ville omge mig med. Ska han dö, så kan ju lika gärna jag dö.

Tanken på de andra barnen i just denna stund var inte närvarande.

Så kom dom då. Först pappan och ett tag senare en vän, också från Sverige.

Lång resa för att vara där för mig. Stötta mig. Välkomna Hugo och visa att de fanns för mig och för oss.

Ett tag senare kom min mamma och min syster Filippa. Lättnad. Tillbaka i en god jargong och familjär stämning.  Tiden var lånad och begräsningen kändes av, de skulle ju snart åka igen.

Vi hade en fin vecka med djupa samtal. Lätta samtal och skoj.  Vi skrattade både rått och hjärtligt och vi tittade på Hugo. Synade rädslorna i sina helvetiska sömmar.

Umgicks.

Detta möte och att de kom ner är något jag är för alltid tacksam över. Känslan när de åkte minns jag mest som tacksamhet. Tacksamhet för att ingen annan än just dessa två skulle kunna normalisera situationen så som skedde. Just då kändes de som två utsända Hjälpänglar.

Känslan efteråt var blandad. Jag fick hemlängtan till Sverige och hjälplösheten av att inte få läkarhjälp till Hugo där på plats sådde fröet till tanken att, nu åker vi hem! Låt oss flytta hem till Sverige igen.

*Utdrag ur kommande boken ”Ett dygn med Hugo” *

 

 

 

Ur Boken "Här kommer Hugo"

Nu kommer Han
När jag kom till rutinkontrollen, Fredagen den 13 Maj 2011, hade jag max 2 timmar kvar att leva.

En stund senare var Hugo förlöst..

Hade inte läkaren gjort en extra koll hade det ej upptäckts att livmoderväggen höll på att spricka. Det var en 10 cm lång reva i framkanten av livmodern, som var omätbar i sin tjocklek. Som en tunn hinna.

Min kropp har vetat under dessa månader, även innan, att det är dags att stänga ner.
Flera faktorer finns att peka på nu efterråt.
Smärtan som både jag och läkaren trodde var foglossning, visade sig ha varit något mer allvarligt än så.

Massor av min mukelmassa hade förtvinat. Mina rörelser hade blivit inskränkta. Jag var stel. Orörlig.

Jag låg där på britsen och hade en önskan om att läkaren skulle berätta för mig att jag kunde få ett tidigare kejsarsnitt, jag drömde om att få det överstökat, smärtan gick mig på nerverna, jag hade konstant ont.

Läkaren, en ung vacker Man rev sig på hakan, tittade på mig, tittade på sin klocka, titade på skärmen framför sig, tittade åter på mig, mumlade något ohörbart, visade, vad jag tyckte var tecken på återhållsam panik.

Han håller på att tappa greppet tänkte jag, något är fel, riktigt fel, vad har hänt med mitt barn?

Madam, sa han och la sin hand på mitt ben, vad sägs om att göra ett Kejsarsnitt idag? Inom 45 minuter?

Jag såg i hans ögon att paniken växte och jag fortsatte forma tanken i mitt sinne, något är fel, mycket fel.
Han vände bort blicken, tog telefonen, ringde, fortsatte sitt mumlande nu med någon som förstod hans språk.

Efter att han hade lagt ner luren, vände han sig om mot mig och log, sa kort, nu Madam, är det dax för dig att föda, finns det något för dig vi kan göra innan förlossningen?

Jag tittade på honom med rynkad panna, gelen för Ultraljudet som rann på sidorna av min mage gjorde så att det kliade, det var kallt och blött ner mot ryggen, britsen var hård.

Aldrig förr har en brits varit så hård.

Ja, sa jag, låt mig gå och berätta för min dotter som sitter i bilen utanför och väntar på mig.

Javisst sa han.

Gå du!

Nu efterråt förstår jag varför han lät mig gå. Han var lika chockad som jag.

Smutskastning.

Smutskastning är en intressant företeelse. Innan boken ens har landat hos tryckaren viskas det om att den innehåller smutskastning.

Det intressanta är vem dessa övertygelser kommer ifrån.

Som man känner sig själv känner man andra. Jag lämnar det öppet för fri tolkning, dock rekommenderar jag er som tror så, att läsa boken om hur Hugo kom till samt hur livet vändes upp och ner efter hans födelse, i er jakt på den påstådda smutskastning som talas om.

Som författare kan jag bara vinkla orden utifrån min upplevelse och tro. Som jag hävdar bestämt kan kan bara stå för min sanning. Om någon skulle läsa en del i boken som osann får detta stå för denna. Jag friskriver mig totalt ansvar för andras upplevelser. Som tur är har jag ej heller ansvar för andras smutskastning.



I övrigt rekommenderar jag även dig, dig och dig att läsa boken som är skriven i kärlek. med kärlek, för kärlek. Jag tror ordet smutskastning bleknar i upplevelseögonblicket av intagandet då det ges en resa bakom kulisser ni annars ej skulle sett bakom.

Välkomna att dela denna resa med mig och Hugo!

Och ja, jag kommer säkert att tjäna pengar en vacker dag på denna bok. Hu så hemskt. Men jag väljer att se det som att jag tjänar de eventuella pengarna Till Hugo och hans möjligheter till ett gott liv.

tack för att ni medverkar.

/Carola