Sovgott.

Är det inte just typiskt barn, att väcka föräldrarna kriminellt tidigt, få serverat frukost, bli rena och fina sen, bara sådär, vilja sova igen! Så sitter jag här liksom, klarvaken och måste fejsa all disk och tvätt. Tortyr! Jag vill OCKSÅ ha sovmorgon!

 

 

Igår kände jag att frisk luft vore en god idé för grabben så vi åkte en sväng för att klappa hästar och fika gott. Dagen var inte så lång men utevistelsen tog hårt på lille parveln som, när jag öppnade bildörren visade sig ha korvat ihop sin oledade lilla kropp. Snutte då. 18.00 sov han som en stock. 18.10 sov jag i soffan. Så det blev en omvänd sovmorgon, jag tog ut den i förskott helt enkelt!

 

 

 



Det är något visst med att äta rabarberpaj under syrener och blå himmel med sol. Det är något speciellt med dansen man utför när getingarna tar för sig av det dom anser vara sitt, alltså det som sitter på min sked, som hålls av min arm.

Det är något visst med att plocka nässlor till soppan och det är något visst med envisa shettisar som vill sitta i knäet. Det är också något visst med vänner som förstår sig på en. Som fattar vad som menas utan för många ord.

Det är något visst med naturens växlingar, böljande landskap och minnen som trängs när jag kör längs vägar jag bott vid.

Dagen igår var det något visst med. Även om det i mitt samvete trängs en jävligt död geting.

/Carola

Neutralisering.



Någonstans kände jag att det var dubbelt. Vad ville de mina mig? Sörja med mig eller glädjas med mig?

Kom de för att dela min obeskrivbara rädsla eller skulle de käckt hoppa in och hurra för denna lilla pojk, som jag inte ens visste, skulle överleva?

Få hörde av sig. Jag kan förstå detta. Vad säger man liksom? Grattis? Till ett sjukt barn som inte ens finns kvar om ett tag?

Burdusa tankar grep mig om och om igen, virvlade runt i mitt hjärta och försökte ta över min hjärna.

Samtidigt växte en innerlig känsla sig stark. Kärlek kallas den. Så stark oh spirande att den inte fick plats i mitt bröst och letade sig ut som tårar. Ofta.

Lycka över att vara en utvald mamma till något så fantastiskt som ett barn med speciella behov. Oj.. jag liksom.. hur hade jag kunnat förtjäna detta?

Samtidigt grät jag av rädsla och himlen kom nära. Tryckte mig ner i backen så att syret tog slut. Svart var färgen jag såg och ville omge mig med. Ska han dö, så kan ju lika gärna jag dö.

Tanken på de andra barnen i just denna stund var inte närvarande.

Så kom dom då. Först pappan och ett tag senare en vän, också från Sverige.

Lång resa för att vara där för mig. Stötta mig. Välkomna Hugo och visa att de fanns för mig och för oss.

Ett tag senare kom min mamma och min syster Filippa. Lättnad. Tillbaka i en god jargong och familjär stämning.  Tiden var lånad och begräsningen kändes av, de skulle ju snart åka igen.

Vi hade en fin vecka med djupa samtal. Lätta samtal och skoj.  Vi skrattade både rått och hjärtligt och vi tittade på Hugo. Synade rädslorna i sina helvetiska sömmar.

Umgicks.

Detta möte och att de kom ner är något jag är för alltid tacksam över. Känslan när de åkte minns jag mest som tacksamhet. Tacksamhet för att ingen annan än just dessa två skulle kunna normalisera situationen så som skedde. Just då kändes de som två utsända Hjälpänglar.

Känslan efteråt var blandad. Jag fick hemlängtan till Sverige och hjälplösheten av att inte få läkarhjälp till Hugo där på plats sådde fröet till tanken att, nu åker vi hem! Låt oss flytta hem till Sverige igen.

*Utdrag ur kommande boken ”Ett dygn med Hugo” *