Morgonstund med baksmälla

 

Hugo vaknade vid 4. Mitt huvud är fortfarande sprängfyllt av adrenalinets baksmälla.

 

Middagen igår var god, fin, mysig, trevlig... tills Hugo bestämde sig för att sluta andas.

 

En halvtimme efteråt var jag som alltid, vid dessa tillfällen, totalt slut i chock, rädsla och adrenalin. Jag får någon konstig form av omedelbar baksmälla och för varje gång jag räddar livet på ungskrället blir det värre.

 

Astmamedicinen verkade snabbt, han återgick till normal andning inom ett par timmar. Jag säckade ihop i soffan och sov gott tills jag vaknade för att ragla ner i sängen och nu, många timmar senare, har jag fortfarande huvudvärk. Efterdyningar.

 

Hugo är påverkad. Även lite snorig. Jag tror att en helt vanlig förkylning intagit honom. Lite gnällig och snorig sitter han bland kuddarna och morgonsurrar.

 

Idag är det Tisdag, det innebär min och Ediths egna dag. Precis som förra tisdagen är det skitväder. Det blir alltså att hitta på inomhuspyssel :-)

 

Jag förbereder för kurs. Sista kursen i Hälsohuset ska ta plats i 4 dagar, sen tömmer jag huset och stänger det.

Men

En dag i taget.

 

/Carola

Sovgott.

Är det inte just typiskt barn, att väcka föräldrarna kriminellt tidigt, få serverat frukost, bli rena och fina sen, bara sådär, vilja sova igen! Så sitter jag här liksom, klarvaken och måste fejsa all disk och tvätt. Tortyr! Jag vill OCKSÅ ha sovmorgon!

 

 

Igår kände jag att frisk luft vore en god idé för grabben så vi åkte en sväng för att klappa hästar och fika gott. Dagen var inte så lång men utevistelsen tog hårt på lille parveln som, när jag öppnade bildörren visade sig ha korvat ihop sin oledade lilla kropp. Snutte då. 18.00 sov han som en stock. 18.10 sov jag i soffan. Så det blev en omvänd sovmorgon, jag tog ut den i förskott helt enkelt!

 

 

 



Det är något visst med att äta rabarberpaj under syrener och blå himmel med sol. Det är något speciellt med dansen man utför när getingarna tar för sig av det dom anser vara sitt, alltså det som sitter på min sked, som hålls av min arm.

Det är något visst med att plocka nässlor till soppan och det är något visst med envisa shettisar som vill sitta i knäet. Det är också något visst med vänner som förstår sig på en. Som fattar vad som menas utan för många ord.

Det är något visst med naturens växlingar, böljande landskap och minnen som trängs när jag kör längs vägar jag bott vid.

Dagen igår var det något visst med. Även om det i mitt samvete trängs en jävligt död geting.

/Carola

Hinderbanan röjs.

 

Det gäller att ha en plan. Att bara sätta honom på golvet med leksakslådorna på plats är inte rätt melodi. Då sitter han där. Ganska apatisk tills han med tecken beordrar mig att komma ner på golvet och underhålla honom.

 

Om jag däremot har placerat ut lite grejer här och där, då väcks det en nyfikenhet i honom och han börjar röja hinderbanan. Han bygger, han ställer i ordning, han lägger på plats och han organiserar.

 

Hans förmåga att bygga på höjd och att sätta saker i varandra är för mig förbluffande. Gör mig stolt.

 

Titta bara här, där jag lämnade grejerna bland andra grejer på golvet. När jag återkom stod det att finna i denna ordningen. Amazing :-D

 



 

Tyvärr har vi stora problem med kräkningar igen. Under en längre tid har vi sluppit detta. Nexium har gjort sin verkan och magen har hållt sig lugn. Efter en dryg vecka med polenta och majsmjöl fungerar inte det heller längre. Det står som kaskader, spyorna rakt upp igen om han får det att äta.

 

Det känns som om vi gjort allt. Bara kamera ner i magen kvar? Jag bävar för detta.

 

Detta är ett av samtalen idag. Det andra är det avgörande samtalet om VAR vi äntligen ska få en barnomsorgsplats.

 

 

Igår fortsatte projektet "Byta sovrum och montera säng"

Sammanfattningsvis behövde jag en ny säng. Den jag har är för hög för Hugo och när han trillar ner slår han sig riktigt illa.

 

Alltså, investering i en LÅG nästan "Ändanertillgolvet" - säng blev det. Detta var sannerligen inte inräknat i månadens budget, men vilka val har jag? Jo, jag kan sova på madrassen på golvet. Helt sant.

Byta rum med Edith ingår också i detta projekt. Så. Nu har jag, dels hämtat ny säng i Lund. Burit in den. Monterat ihop f*nskapet, slösat 129:- extra på en fondvägg bakom sängen FÖR MIN skull, börjat packa ihop Ediths alla grejer från sitt rum *suck* (Dags att rensa)

 

Och, fått upp tapeten o satt sängen på plats. Den timmen som Hugo sov igår, ja då hann jag massor vill jag lova.

 

Edith kommer inte till dagis. Varken igår eller idag kan jag köra. Hugo kräker så mycket att jag inte kan köra med honom i bilen. Trist men sant. Vilket innebär att jag har en lillgammal snacksalig 4 - årig dam hemma.

 

Samtidigt som jag håller på att starta upp min cateringverksamhet. Hålla liv i och planerar hela årets kursverksamhet. Planerar och försöker städa tvätta möblera om.

 

På tal om hinderbana.

 

Och. Ja just det. Jag fick höra att jag är martyr och bara försöker skapa mig en image.

 

Vad svarar man på det?

 

Välkommen att vandra med mig i min hinderbana?

 

Nåväl.

 

Ny dag, nya tag.

 

/Carola



 

krokigt

Hugos rygg har oroat mig till och från. Ibland har jag känt av hans svajighet och ibland har jag tyckt att jag anat en scoliosliknande form.

Hos läkaren förra veckan tog jag upp det och han höll med. Det blir ortoped nästa.

På bilden sitter Hugo spikrakt, tittar rakt fram och har lika mycket tyngd på båda sittbenen.

 

Jag vet att jag inte ska oroa mig i onödan. Men det känns lite hopplöst ibland. Även om jag och vi, lär oss på allt skulle det gärna få lov att vara ett uns av lugn, någon gång!!!

Provsvaren kom i veckan, de visade på för lågt sköldkörtelhormon. Nya tester ska tas nästa vecka.

 

Nu har jag i alla fall funnit mig en låg sängram som kommer att förhindra att han slår sig illa om han trillar ner. Begagnat fann jag på blocket en låg, jättesnygg sängram som jag snirklade mig i snöstorm, till Lund idag för att köpa.

 

Bit för bit.

 

 

/Carola

 



Jag tycker...

Jag kan tycka att det räcker, med allt som ÄR av den enkla anledningen att jag blivit förälder till ett barn med särskilda behov.

Jag kan tycka, att människor inom kommun, landsting och andra berörda instanser ska ha lite träning på vad detta innebär, även, om allt är individuellt.

Jag kan tycka, att för barnet, öronmärkta pengar "borde" gå till just barnets behov och resurs. Men det är ingen sj

älvklarhet.

Att behöva försvara Hugos rätt till det han behöver, känns i dagsläget ganska trist. Jag försöker verkligen att se det positiva i det.

Helst som nu, när aLla läkarundersökningar ska ta fart igen. Om igen ska jag köra till 3 olika städer och sjukhus på kort tid, flera gånger, för nya undersökningar.

Det finns, en liten liten gräns för allt. Gränsen för allt strul kring Hugo passerades för länge sedan. Ungefär när han var ett dygn ung.

Det kräver effektiva positiva tankegångar. Konstant. Och tillit. i massor.