Väldresserad Mamma

Morgonrutinen är en långdragen historia Men för att göra den kort visar jag inte alla sekvenser.
I alla fall, väl på parkeringen på skolan, lutar sig den gode Herrn mot bilen och säger, nja. Jag ska nog fundera en stund. Låt oss vara i detta ögonblick och ta in alla intryck. I 10 minuter. Det gör inget att du är kissnödig mamma eller att storasyrran början skolan strax. Jag ska bara.... först.

Efter en stund och när vi minst anar det STICKER grabben. Han vet var vi ska och tar sikte på trapporna. Så börjar färden uppåt. 4 olika trappor leder upp i lågstadiets lokaler. In här ska vi för att lämna av Edith.

Väl inne i klassrummet, när vi sagt hej till uppstoppade örnar och förtorkade spindlar följer Herrn sin dagliga rutin, han ska ta ner en stol vid en bänk och sätta sig. Så sitter han där en stund. Tills han tar nya beslut och piper iväg på morgonrundan. Vid detta laget har det gått allt från 10 - 20 minuter sen vi lämnade bilen

Väl ute i korridorerna händer följande. Han kikar in i alla klassrum och säger godmorgon. Han tvättar händerna i alla vaskar på vägen och han försöker stänga alla dörrar. Och ignorerar mig. Hans mamma. Totalt. Vem vill ha med morsan på upptäcksfärd, liksom.

Efter en halvtimmes tid är vi då framme på Förskolan. Kläder och skor ska skiftas och pågasnöret ska ut till dom andra barnen. Nu låter det kanske lätt som en plätt. Möjligtvis en sufflé. För innan vi är där, i överlämnandet till Hugos resurs, kan vad som helst hända. Nytt för terminen är en ny stund med kontemplation, innan vi går ner till barnen. Mitt i backen, i stillhet. Hur länge som helst känns det. Men till slut, varje morgon faktiskt, lyckas jag leverera honom i tid.

/ Väldresserad Mamma

Kompromiss

 

Idag kallades det till huvudförhandlingar redan innan kaffet.

 

Dramat på Broadgatan 5 gällande frukost, ordning och sittplats. Domaren med peruken på tvär, ögonen i horisonten och morgonrocken på glid ville bara en sak. Ha kaffe. Lille Herr Lind, den rättviseuppviglaren, hade redan bestämt sig innan mötet, för att vända upp och ner på alla begrepp för att pröva domarens sinnen.

Frukost intas alltid. I samma ordning.

 

Med alltid innebär inga som helst undantag. Redan igår var uppviglaren igång och startade sitt uppror mot lag och ordning. Domaren nödgades använda hjärnkontoret innan peruken var på plats. Detta bådar såklart inte helt gott för framtiden.

 

Tacka vet vi förutsägbara medborgare.

Den gryende dagen till trots hade lille Herr Lind placerat ändalykten i kökssoffan istället för på sin egen stol. Knäckebröd och yoghurt stod framför honom i sagda ordning. Detta dög ej. Ynglingen hotade med att vägra äta. Ett ytterst effektivt sätt att väcka domaren och dennes reaktion.

 

Domaren höll ut i trekommatvå minuter. Lille Herr Lind bjöds den vanliga ordningen men blev argare och argare.

Domaren och hjärnkontoret hade vid denna tidpunkt börjat samarbeta och en kompromiss erbjöds ynglingen. "Om du sitter på din egen stol där hakan når över bordskanten kan du få yoghurten först och knäckebrödet sen"

Ynglingen skuttade glatt ner från kökssoffan och upp på sin stol, svepte yoghurten på tre röda och sitter nu, faktiskt i skrivande stund, denna arla morgon i Februari, 2014 och äter sitt knäckebröd med ett leende på läpparna.

Domaren tror sig vara förd bakom ljuset. Och ljuset som inte ens är tänt än.

 

/Carola


Another day in paradise

 

04.47 väcks jag av lite väl spännande ljud ifrån Hugo. Jag har någon inbyggd sensor som säger "Nu kvävs han hörru, vakna!"

Jag samlar min lekamen och haltar bort till hans säng. Han ligger som Pippi långstrump, med fötterna på kudden och huvudet under täcket. Suck. Det gör ju inte saken bättre kan jag tycka.

Jag försöker med manövern att lägga honom högt med huvudet istället men se det kan jag fetglömma. Ungen är pigg och vill dansa polka. Jag vill mest dö eller i alla fall ha 7 veckors barnfri semester.

 

Han får följa med mig ner under dunet och vi slumrar om gemensamt medan han saglar så det rinner in i mitt öra. Han sover. Jag har ett kittlande stråk av sagel som sakta letar sig nerför min hals. Rör jag mig nu kan jag vinka ajöss till att sova. Det är bara att ignorera. Tills hans andning om igen påminner om lungornas strävan efter en fri passage.

Min hjärna börjar skapa fantasier om en öde ö, palmer, drinkar, barbröstade män och all inclusive. Verkligheten är en annan. Det blir plötsligt och faktiskt akut. Astmamedicinerna ligger som väl är, där dom ska och efter inhaleringen är Hugo piggare än en fjortis efter sin första lättöl så, ja, det är bara att gå upp. Klockan är 06.13 och jag vill bara dra täcket över huvudet.

 

Efter frukost går jag igenom lite bilder efter gårdagens arbete och lite lagom slentriant börjar jag kolla i gamla album. Jag finner bilden nedan. Förmodligen den enda bilden jag har på alla avkommor samtidigt. Dom blir nog jätteimponerade över att få se den på nätet. Men med min moderliga varsamhet skiter jag i det.

 Vi sitter samlade över vår familjs nationalrätt. Spagetti och quornfärssås. Med Ketchup såklart.

Jag finner även bilden där beviset för systrars grymhet har fångats. Lillebror får stå ut med en hel del.

Och bilden där man kan tro att ungen har egen uppfinningsrikedom, vilket han ju har men i detta fallet är jag övertygad om att det är en eller flera systrar som tvingat ner honom i lådan.

Och bilden som faktiskt kommer att göra ett gott avslut på en förmodad skitdag. Hemmagjorda fiskpinnar med sparris. Det ska jag laga idag. När jag väl kommer hem efter att ha besökt olika instanser och kört Skåne runt i den här farsen som kallas för liv just nu. Det är en bottenlös sörja att stå upp och försvara sitt barns rättigheter när de inblandade inte ens känner barnet ifråga och tror sig kunna tala för barnet och hans sak. Tvi vale.

 

Och sa jag det förresten?

 

 

Jag är singel. Problemet är att jag har insett fördelarna med att slippa samsas om soffan sängen och badkaret. Och tiden.

 

Jag är inte så jävla ful och jag är ganska klipsk. Men kräsen. Och trött på skitsnack veliga karlar och psykopater. Gillar okomplicerade normala killar. Svar till "Det var sannerligen inte bättre förr"

 

Tack o hej

 

/Carola 

Morgonstund med baksmälla

 

Hugo vaknade vid 4. Mitt huvud är fortfarande sprängfyllt av adrenalinets baksmälla.

 

Middagen igår var god, fin, mysig, trevlig... tills Hugo bestämde sig för att sluta andas.

 

En halvtimme efteråt var jag som alltid, vid dessa tillfällen, totalt slut i chock, rädsla och adrenalin. Jag får någon konstig form av omedelbar baksmälla och för varje gång jag räddar livet på ungskrället blir det värre.

 

Astmamedicinen verkade snabbt, han återgick till normal andning inom ett par timmar. Jag säckade ihop i soffan och sov gott tills jag vaknade för att ragla ner i sängen och nu, många timmar senare, har jag fortfarande huvudvärk. Efterdyningar.

 

Hugo är påverkad. Även lite snorig. Jag tror att en helt vanlig förkylning intagit honom. Lite gnällig och snorig sitter han bland kuddarna och morgonsurrar.

 

Idag är det Tisdag, det innebär min och Ediths egna dag. Precis som förra tisdagen är det skitväder. Det blir alltså att hitta på inomhuspyssel :-)

 

Jag förbereder för kurs. Sista kursen i Hälsohuset ska ta plats i 4 dagar, sen tömmer jag huset och stänger det.

Men

En dag i taget.

 

/Carola