04.47 väcks jag av lite väl spännande ljud ifrån Hugo. Jag har någon inbyggd sensor som säger "Nu kvävs han hörru, vakna!"
Jag samlar min lekamen och haltar bort till hans säng. Han ligger som Pippi långstrump, med fötterna på kudden och huvudet under täcket. Suck. Det gör ju inte saken bättre kan jag tycka.
Jag försöker med manövern att lägga honom högt med huvudet istället men se det kan jag fetglömma. Ungen är pigg och vill dansa polka. Jag vill mest dö eller i alla fall ha 7 veckors barnfri semester.
Han får följa med mig ner under dunet och vi slumrar om gemensamt medan han saglar så det rinner in i mitt öra. Han sover. Jag har ett kittlande stråk av sagel som sakta letar sig nerför min hals. Rör jag mig nu kan jag vinka ajöss till att sova. Det är bara att ignorera. Tills hans andning om igen påminner om lungornas strävan efter en fri passage.
Min hjärna börjar skapa fantasier om en öde ö, palmer, drinkar, barbröstade män och all inclusive. Verkligheten är en annan. Det blir plötsligt och faktiskt akut. Astmamedicinerna ligger som väl är, där dom ska och efter inhaleringen är Hugo piggare än en fjortis efter sin första lättöl så, ja, det är bara att gå upp. Klockan är 06.13 och jag vill bara dra täcket över huvudet.
Efter frukost går jag igenom lite bilder efter gårdagens arbete och lite lagom slentriant börjar jag kolla i gamla album. Jag finner bilden nedan. Förmodligen den enda bilden jag har på alla avkommor samtidigt. Dom blir nog jätteimponerade över att få se den på nätet. Men med min moderliga varsamhet skiter jag i det.
Jag finner även bilden där beviset för systrars grymhet har fångats. Lillebror får stå ut med en hel del.
Och bilden där man kan tro att ungen har egen uppfinningsrikedom, vilket han ju har men i detta fallet är jag övertygad om att det är en eller flera systrar som tvingat ner honom i lådan.
Och bilden som faktiskt kommer att göra ett gott avslut på en förmodad skitdag. Hemmagjorda fiskpinnar med sparris. Det ska jag laga idag. När jag väl kommer hem efter att ha besökt olika instanser och kört Skåne runt i den här farsen som kallas för liv just nu. Det är en bottenlös sörja att stå upp och försvara sitt barns rättigheter när de inblandade inte ens känner barnet ifråga och tror sig kunna tala för barnet och hans sak. Tvi vale.
Och sa jag det förresten?
Jag är singel. Problemet är att jag har insett fördelarna med att slippa samsas om soffan sängen och badkaret. Och tiden.
Jag är inte så jävla ful och jag är ganska klipsk. Men kräsen. Och trött på skitsnack veliga karlar och psykopater. Gillar okomplicerade normala killar. Svar till "Det var sannerligen inte bättre förr"
Tack o hej
/Carola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar