Om jag blir tillräckligt avtrubbad. Flat och stereotypisk stör jag ingen. Och när jag ingen stör upplevs jag som trevlig, sund, frisk och normal.
Jag kan till och med bli populär. Om jag sjunker igenom alla lager av intenhet och transparens och i det abnorma ingentinget godtager samhällets riktighet suddas all min personlighet ut och jag blir en av alla.
Lika uppdiktad som vilken saga som helst. Men det jag vinner är gemenskap, igenkänning och tillhörighet. Då summan av individer som offrat sin egen personlighet för att få känna tillhörighet är så enormt stor. Så blir det för mig en trygghet.
Genom att separera mig från min egen identitet. Mitt ursprung och min kärna som är jag, uppstår slitningar. Känslomässiga, fysiska och mentala problem tillkommer och här inträder nästa fas. Den kemiska ersättningen för liv.
Den kemiska ersättningen för liv är de substitut vi när oss med. Vi kallar det medicin och näring. Men den ger endast illusioner och ett rus. Ett brus av kemiska tillstånd långt ifrån min riktiga person.
Genom att stanna vid min identitet och den jag är smälter jag inte in i samhällets normer och de behov som utvecklats för att smälta in i en gemenskap.
Genom att vara kvar och stå för den jag är skapas istället en splittring och separation ifrån gemenskapen. Denna splittring kan ge mig föreställningar om ensamhet. Tills jag förstår att den på inget vis går att jämföra med den känslomässiga, fysiska och mentala separationen som uppstår när jag tillåter mig att separera från mig själv.
Om jag tillåter mig och till och med hyllar mitt jag i alla lager av den jag är, känslomässigt, fysiskt och mentalt behåller jag en frisk och sund status. Den enda tomheten som kan uppstå då är illusionen av ensamhet men den är bara flyktig. Tillfälligt och övergående tills jag inser att jag är hel. Jag föddes hel, ett av allt och ensamhet endast existerar om jag uppfinner det.
Valet att vara separerad från samhällets massa och stereotypiska fällor och mina egna processer, känslomässiga, fysiska och mentala är inte helt lätt. Om jag föds in i en familj där föräldrarna valt att slaviskt följa samhällets normer är det ju vad jag lär mig. Om jag har lyckan att födas in i en familj där i alla fall en av de vuxna är en förebild för enhetligt och jordat varande har jag en god chans att se skillnaderna och kunna ta till mig för att välja en väg som får mig att vara fortsatt hel.
Vad jag vill och vad jag kan är två underliggande basala val.
Men dessa val kan också yttra sig i att jag väljer det jag kan.
Genom att välja det jag kan, stannar jag kvar i en trygghet. Oavsett om jag känner att det inte är rätt eller för mig, att luta mig mot samhällets normer är det en trygghet och jag får ju behålla gemenskapen.
Genom att välja det jag vill halkar jag kanske ut på en halkig skridskofärd där inget facit ges mer än lättnad ju längre jag åker och ju mer jag kan hantera den sliriga vägen. För att känslan är rätt och den leder mig fram. Till mig.
Bara att skriva "Dom" om samhället gör att en separation uppstår.
"Vi är alla ett" är en form som vi både räds och lockas av. Vem vill vara ett med en mördare eller pedofil. Eller för den delen, någon som har fel sorts kläder eller ful frisyr!
Jag är samhället och jag skulle, kunna föregå med goda exempel varje dag genom att tillåta alla i min omgivning vara precis den som alla och envar är.
Men vad händer i mig när någon, som jag förväntar mig ska var på ett visst sätt, inte är det!!!
Vad sker i mig och vilka försvarsmekanismer rusar till undsättning när jag möter människor som inte passar in i den norm jag själv är stöpt i?
Hur mycket besvikelse och undantryckt frustration bubblar och kokar under min yta när jag möter människor som lever de liv de faktiskt valt själva, utanför den norm och ram som är min egen bur?
Och hur mycket dömer jag dessa människor, förmanar och förbjuder, för att själv slippa ta ansvar för min egen lycka?
Människor som enligt normen är annorlunda, som enligt samhället är sjuka, konstiga, märkliga eller fel, är kanske en väg för dig, en väg för mig att upptäcka dörren in till min egen själ och mitt eget ursprung?
Mötet med min son är en sådan process. I mötet med honom öppnades dörrar in i mitt hjärta, in i min person som jag aldrig skulle öppnat annars. Idag kan jag se rikedomen i mångfalden av alla olika människor och värdet i alla de olika roller vi faktiskt, ursprungligen har, för att berika varandra.
Hur tråkigt är det inte då när drivkraften övergår från att fasthålla identiteten i den unika sammansättning av person vi är till att bli exakt likadan som alla andra..?
Ge dig själv den finaste presenten idag. Eller imorgon eller i alla fall snart. Umgås med en eller flera personer som är allt annat än enligt den norm du tror dig behöva.
Upplev rikedom på riktigt! Våga :-)
/Carola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar