Vad är det med kvinnan och hunden?

Vad gör mig till en hel person? Vilka beståndsdelar tror jag mig fattas när det känns ihåligt?

Jag har levt utan häst i omgångar och känt mig tom. Jag har känt mig märkligt halv när familjen varit utan hund. Jag kan leva utan en annan människa men utan djuren blir livet som en hålig tillvaro.

Jag kan förvisso känna motstånd till dygnets struktur som förändras då en hund åter träder in i mitt liv. Jag får naturligtvis mer att göra.

Jag får svara upp mot omgivningens tusentals frågetecken om jag inte redan har fullt upp.

Hur förklarar man pusselbitars värde?

livskvalité?

Jag fann mig själv för en sekund behöva försvara mig, som den lilla flickan, skamset med det dåliga valet gömt bakom ryggen.
Tills jag en stund senare upptäckte min andning. Lugnt, fridfullt förnöjt, när jag lät min hand rytmiskt och mjukt smeka hennes rygg.

Kanske är det så att hon underlättar min vardag? Ger mig en närvaro och en frid?

Måste jag ens förklara det? Kan jag inte bara få njuta av att känna kärleken?

Sen kom jag på, att människor vill mig väl. Det vet jag. Och jag kom på att ingen kan veta hur hålig och tom jag känt mig sedan jag tvingades lämna hus, hem, vänner, hund, hästar, för att på några veckor återinvandra hem till Sverige. Med tusen tomma vindlande gångar i mitt hjärta.

Jag har ett gott liv idag. Ojämförbart. Och ännu godare blev det med en liten stor tjej som håller mig sällskap under dygnets alla ensamma timmar. Med hennes andetag. En tass i min hand. En nos mot min kind. En trygghet obeskrivbar i ord, från minnen ur alla liv jag levt.

Låt mig vara kvinnan med hunden. Tillåt mig det. Det gör mig lycklig.

/Carola