Gemenskap

 

Hugo blev bjuden på kalas.

Jag stod länge med matkassen i ena handen och posten i andra. Edith stampade otåligt bakom mig och ville in till aaaaajjjjjpaaadddään.

 

Ett kuvert. Litet, med bild på bilar. En kalasinbjudan? Kan det vara?

 

Så satte jag matkassen ifrån mig. Fortfarande utan att släppa in det ipadsvältande stackars barnet bakom mig. Hugo som satt kvar i bilen hade också uppmärksammat mitt totala ointresse för honom och började såklart göra sig hörd.

 

Först kastade han ut en sko, sen kom nästa. Sen kom mössan farande till marken.

 

Vid det laget hade jag läst inbjudan 28 gånger.

 

Hugo. Är bjuden på kalas.

 

Är det sant?

 

Och precis lagom innan båda barnen skulle mista sina liv på grund av sin ointresserade mamma och grannarna skulle ringa ambulans på grund av Ediths tjutande, så insåg jag.

 

Hugo är bjuden på kalas!

 

På ett riktigt kalas, ni vet, med ballonger och godispåse och kompisar!!

 

Kompisar!

 

Och ungefär där började jag tjuta.

 

Och Edith sa, "Mamma, NU ÄR DU LÖJLIG!

Dagen till ära hade Hugo en ny snygg grön jacka, han var så fin och så Cool, lille killen!

Och kalaset var så underbart fint! Han är liksom en i gänget! Alla barnen inkluderar honom och inga föräldrar frågar konstigare frågor än de frågar till eller om något annat barn. Hugo är liksom en kille bara, ett barn som alla andra barn.

Mammor och pappor var också medbjudna, det var riktig fest och inte ens om jag hade försökt i tusen år skulle jag få till det med kakor och bullar och godis så som värdparet gjort.

Alla föräldrar till barnen var inbjudna, inga skillnader gjordes. Stor Tacobuffé serverades och bakverk som i min mening borde få något pris.

Say what? Liksom?

 

 

Och väl hemkommen så berättade jag sprudlande om det hela för Edith som lyssnade lite halvt intresserad och tittade noga på mig såsom föräldrar gör på sina barn för att de ska få känslan av myndighet och viktighet. Så sa hon,

 

Mamma, vad är så märkvärdigt? Dom bjöd ju DIG!

 

 

/Carola

Vad är det med kvinnan och hunden?

Vad gör mig till en hel person? Vilka beståndsdelar tror jag mig fattas när det känns ihåligt?

Jag har levt utan häst i omgångar och känt mig tom. Jag har känt mig märkligt halv när familjen varit utan hund. Jag kan leva utan en annan människa men utan djuren blir livet som en hålig tillvaro.

Jag kan förvisso känna motstånd till dygnets struktur som förändras då en hund åter träder in i mitt liv. Jag får naturligtvis mer att göra.

Jag får svara upp mot omgivningens tusentals frågetecken om jag inte redan har fullt upp.

Hur förklarar man pusselbitars värde?

livskvalité?

Jag fann mig själv för en sekund behöva försvara mig, som den lilla flickan, skamset med det dåliga valet gömt bakom ryggen.
Tills jag en stund senare upptäckte min andning. Lugnt, fridfullt förnöjt, när jag lät min hand rytmiskt och mjukt smeka hennes rygg.

Kanske är det så att hon underlättar min vardag? Ger mig en närvaro och en frid?

Måste jag ens förklara det? Kan jag inte bara få njuta av att känna kärleken?

Sen kom jag på, att människor vill mig väl. Det vet jag. Och jag kom på att ingen kan veta hur hålig och tom jag känt mig sedan jag tvingades lämna hus, hem, vänner, hund, hästar, för att på några veckor återinvandra hem till Sverige. Med tusen tomma vindlande gångar i mitt hjärta.

Jag har ett gott liv idag. Ojämförbart. Och ännu godare blev det med en liten stor tjej som håller mig sällskap under dygnets alla ensamma timmar. Med hennes andetag. En tass i min hand. En nos mot min kind. En trygghet obeskrivbar i ord, från minnen ur alla liv jag levt.

Låt mig vara kvinnan med hunden. Tillåt mig det. Det gör mig lycklig.

/Carola

För två år sedan och nu.

På Måndag fyller Hugo 2 år. Jag har svårt att ta in denna tiden som passerat. Svårt att inse att det redan gått en livstid av händelser som för alltid kommer att påverka mig.

Mig och alla andra som mött denna unga Herre.

Hugo Love Lind Thoor. Jag älskar dig innerligt. Mitt mammahjärta sväller över när jag tänker på allt vi gått igenom och hur vi alltid landat, näsa mot näsa, du i mammas famn i lugn.

 Tänk så stor du har blivit. Från en välmående knoddig liten nyfödd räka till en tuff två-åring med skinn på näsan som alltid vet vad du vill. Du visar vägen för oss andra!

Tänk så rund och go du var de första timmarna. Timmar som snart byttes ut till att bli mardrömslika väntande sekunder som aldrig tycktes försvinna. Du var så vacker och vi älskade dig så.

Vi såg dig nästan försvinna bort från oss. Att hantera din viktnedgång idag är som att försättas två år tillbaka i tiden och uppleva skräcken igen. Väntan på att ens eget barn ska försvinna bort är det yttersta av tortyr.

Älskade vackra barn.

Två veckor gammal, långt under födelsevikt. Kämpande för att vara kvar.
Och här är du. Här är vi.

I nuets fägring, stor och av liv. Liv som vi så ofta tar för givet. Är oss givet till låns. Så noga jag återkommit till den känsla av ynnest i makabra tankevindlingars mörka stunder.

Nuet är det enda vi har. Nuet i livet är en sammanfattning av vad vi fått med oss. Jag vågar exponera dået ibland, för att få känna, för att kunna relatera till nuets rikedom.

Jag håller lyckan av denna gåva högst. Livet till ett barn som ett lån för en stund.

Tacksamheten är närvaron.

Tack för att jag fått uppleva denna lilla stora människa under två år av mitt liv. Må det bli för resten av mitt liv.

Grattis min underbara lilla snorvalp 

♥

Lab idag

Hugo brukar hjälpa mig med diskmaskinen. Fast han får inte. Men gör det ändå. Detta är en av de grejer där han vinner. Hel tiden. Och jag tillåter det. Köksregionen är verkligen hans. Hans ögon glittrar bara han hör knappens ljud ifrån diskmaskinen.

Så, med något för lågt motstånd tillåter jag honom ändå, efter att ha rensat bort de vassaste grejerna får han härja med sina leksaker. In i maskinen, ut från maskinen. Om och om igen.

Idag är det provtagning. Igen. Sist gjorde faderskapet det och i rättvisans namn ska det då vara min tur idag. Att om igen se någon ta blod. En massa blod från Plutten. Bara jag skriver det får jag svindel. Jag har seriösa problem med detta. Men, whattodo.

Ystad nästa!

/Carola

Hugo sitter upp!

Hugo är nu 15 månader. Idag gjorde vi den fantastiska upptäckten att han sätter sig upp själv! Flera gånger på rad, la hans sig ner, satte sig upp och glatt lekte vidare, som om inget hade hänt.

Vadå inget hänt liksom! Tiden stod ju still! Han sätter sig själv upp!

Hugo har kunnat sitta själv i några månader, vilken lättnad och avlastning det är!

Imorgon börjar inskolning på dagis. Jag har väntat flera månader på denna dag, äntligen struktur och fasta arbetstider!

Orden är egentligen många. De trängs och vill forma sig i vackra meningar. Jag skulle så innerligt vilja berätta om glädjen och kärleken till detta barn. Det kommer. i lugn ska jag författa känslan av att vara så kär, så förälskad, så djupt kärleksfullt anknuten till en annan person att allt annat blir meningslöst.

Han är den vackraste pojke som skapats. Han är den gladaste källan till kärlek jag mött. Han besvarar precis allt med ett skratt, en kram och en jätteblöt puss.

Jag vet att hans systrar känner detsamma. Vi blir lika fjolliga allihop i hans närhet.

Känner du en person, ett barn eller vuxen med Downs Syndrom?

Om inte, berika ditt liv och öppna dina ögon för att bjuda in lite mer solsken i ditt liv!

♥