Tisdag. Plopp.

Tisdag.

Och hör på detta. Vi är i veckan där jag ej har barnen. Vilket innebär, eller ja, skulle kunna innebära att jag idag, denna dag, kunde vilat min kropp. Kanske julshoppat lite. Legat i mitt SPAbad med en fet Whisky tills huden kryllade sig, sovit på soffan mitt på dagen, varit på fotvård eller varför inte gjort INGENTING.

Men nej nej nej.

Gissa vem som ligger i min soffa.

En sjuk och snörvlande GulleEdith och en obstinat "Kan själv" - Yngling.

För pappan "Måste ju jobba"

Så den där veckan där jag återhämtar mig, eller vilken? Va?

Nu är det ju så att "Ha barnen" är ju en lyxig bonus som jag är varmt medveten om att jag kan skratta mig lycklig över, tro inget annat. Men i nuet hade jag gärna vilat. I vissa perioder är det bara så.

Varannan vecka brukar vårt hem vara oklanderligt. Utan smutstvätt. Fluffiga kuddar i soffan, ja det frasar nästan när man sätter sig. Ren diskbänk. Ja jag hörde hur du tog ett djupt drömmande andetag nu, för visst är det så? Åsynen av en ren diskbänk gör en lite upphetsad.

Idag fick jag en lysande idé. Låt mig ringa sjukhuset för att boka kontroll av Hugos öron, tänkte jag. Bäst att vara ute i god tid och jag upplever att han hör sämre igen.

Några timmar senare är både undersökning och hörselprov genomfört. med tråkigt resultat och besked, det ser inte bra ut. Rören har lossnat och ny op. ska göras inom en månad.

Ni läste i början av dagens inlägg att detta var min SPAdag va?

När vi ändå skulle köra in på sjukan passade jag på att ta Maxi också på vägen. Jomensåatt.

In och där var ganska ok. Jag tryckte ner sonen i vagnen och med detta fick han nöja sig. Rätt kö och allt. Väl ute med alla kassar skulle jag ha ut ungen ur sitsen. Med sina vinterkängor på satt han lika säkert som på sjöbotten med betongboja. Jag försökte några gånger med höger arm o honom. Lyft, lirka och dra lite snett. Bästa receptet för det mesta.

Lyft, lirka och dra lite snett. Inget resultat.

Jag har en skadad axel således funkar bara den ena således är jag svag.

(Vet ni hur många människor som handlar på Maxi i juletider? Vet ni hur många som går förbi en och tar eller ställer tillbaka sin vagn? Vet ni hur många av dessa som är föräldrar själva?

Lyft, lirka och dra lite snett. Inget resultat. Folk började putta undan mig (!) Köra på mig och tränga sig.

Lyft, lirka och dra lite snett. Förbannad unge och ont så in i helvete i axeln med tårar i ögonen tog jag ett Hulkatag och lyfte ur honom.

Plopp. Han var ute. Härlig symbolik.

Hos läkaren gick det ju förvisso bra. Idag stängde Hugo inte ner hela sjukhusets datorsystem. Det är så pinsamt när detta sker. Och jobbigt.

Idag blåste han bara bubblor rakt i ansiktet på läkaren som luttrat uppmuntrade honom till fortsatt lek. Allt gott. Inget spott. Ingen EEEEEeeeeeemmmmmmiiiillll Inga ticks.

Hörselundersökningen gick strålande. Han hörde inte ett skit.

Sen skulle vi hem. Det skulle inte Hugo.

Smart som jag är hade jag handlat Budapestbakelser i förväg och visat honom. O ja, jag mutar mitt barn.

Vill du ta Tåååårta? Kvittrade jag. Första spottloskan hamnade på kinden.

Hugo satt i foajen på Centralsjukhuset i Kristianstad och såg du en mamma där vars son satt i bekväm lotusställning och mediterade/spottade på förbipasserande idag så var det bara vi.

Lite Tååååårta Hugo?

Nope. Nix. Nej.

Plötsligt såg han en rullstol. Ögonen lyste och hela han liksom sken upp. Hade jag sagt Ruuuullllstooool Hugo? I den sekunden hade han sagt jaaaa!

Han tyckte alltså att jag skulle tippa ut gubben som satt i den och frakta honom till bilen i detta vrålåk. Jag höll inte med och min axel hade börja prata med höga bokstäver. GE ER FÖR FAN JAG VILL HEM sa den.

Så jag tog tag i min son och väste, "ska du ha en enda julklapp ser du till och pallra dig till bilen NU" i sämsta LAB - anda.

Och Plopp! Förtrollningen var bruten, benen hans fungerade igen och snart satt vi i bilen.

Just nu dricker jag en kopp kaffe. Så länge bakelserna räcker kommer här att vara lugnt och tyst.

Carola

Mellan hopp och helvete.

Vi skriver den 23 April idag.

Den 11 Februari 2013 blir Hugo sjuk. Influensan slår till hela familjen och boxläpp är bara förnamnet.

Vi ligger i 3 veckor, Hugo hämtar sig ganska snart, i ett par, tre dagar, för att snart uppvisa utslag som sprider sig.

Jag åker in på VC och Akuten under 7-8 veckor, ca 20 - 25 gånger, men det som ges är endast Tavegyl och Betapred, för att stoppa prickarna. Jag förstår på Hugo att det är en infektion som håller på att ta över hela honom, han blir bara sämre hela tiden.

Jag bor 4,5 mil ifrån Sjukhuset. Behöver jag nämna hur trött jag är på att fara iväg, i tid och otid, för att få honom undersökt?

Plötsligt börjar skinn lossna från händerna på honom. Klick! Så fattar vi att det är scharlakansfeber. Streptokocker.
Ges behandling? Nej. Detta sker runt 6 v. in i sjukdomsperioden.

När 6 v. gått får jag äntligen napp på VC. Där läkaren konstaterar Scharlakansfeber och äntligen ger honom penicillin.

Efter ett dygn vet jag att han är allergisk mot detta och jag får akut åka in en fredagskväll och i 6 timmar vänta på att de ger honom en ny variant. Som ska visa sig vara ännu värre för honom.

När 7 v. gått och jag åter, far in en sen kväll med en utsliten liten grabb som knappt får luft och nu verkar vara i akut tillstånd av vätskebrist, får jag några påsar med vätskeersättning och en klapp på axeln åka hem igen. Mitt i natten.

Han mår inte bättre och han har sedan ett dygn slutat kissa. Sedan 3 dygn slutat äta.

På morgonen efter packar jag vår väska. Noga. Diskar, plockar undan och säger adjö till mitt hem för några dagar. På vägen till sjukhuset ringer jag och informerar noga om att jag på inget vis kommer att åka hem igen, det är dags för dom att lägga in honom, jag kommer ej att köra hem igen.

Väl på sjukhuset läggs Hugo på dropp och efter snart två månaders helvete för både honom och mig får vi hjälp.

Hugo har förlorat 1 1/2 kilo i vikt under den sista veckan. Han ligger i 3 dygn utan att röra sig, med dropp. Magen har kraschat totalt. Allt han får i sig kommer som diarré och kräk.

Efter 5 dygn är han pigg nog att åka hem. Han har idag, på 6:e dygnet, efter en natt hemma visat att han mår ganska ok, men det är en väg tillbaka, kantad av tankar mellan hopp och helvete.

Skyddsnät vad det gäller avlastning och omhändertagande av företag och allt annat som finns runt om är en punkt på önskelistan som är högaktuell. Som singelmamma finns helt enkelt ingen hjälp att få.

Just nu är tankarna mer än förnuft, allt måste landa och lillebror behöver en lugn trygg tillvaro utan stress.

Jag har fått höra under senaste tiden att jag är både nonchalant och ignorant. Om någon upplevt det kan jag lova att det stämmer.

/Carola

Lab idag

Hugo brukar hjälpa mig med diskmaskinen. Fast han får inte. Men gör det ändå. Detta är en av de grejer där han vinner. Hel tiden. Och jag tillåter det. Köksregionen är verkligen hans. Hans ögon glittrar bara han hör knappens ljud ifrån diskmaskinen.

Så, med något för lågt motstånd tillåter jag honom ändå, efter att ha rensat bort de vassaste grejerna får han härja med sina leksaker. In i maskinen, ut från maskinen. Om och om igen.

Idag är det provtagning. Igen. Sist gjorde faderskapet det och i rättvisans namn ska det då vara min tur idag. Att om igen se någon ta blod. En massa blod från Plutten. Bara jag skriver det får jag svindel. Jag har seriösa problem med detta. Men, whattodo.

Ystad nästa!

/Carola

Andra föräldrar

Jag vet. Jag ska inte tänka så. Och det är just när man inte ska tänka på något som tankarna virvlar ut i oceaner av nya tankar, på tankar man inte ska tänka.

HUR GÖR ANDRA FÖRÄLDRAR?

Denna tanke följer mig. Poppar upp ibland. Under helgen som gått har den varit en trogen följeslagare som verkligen skapat oro, separation, sorg och frustration. Som om det gör saken bättre, nej. Såklart ej.

Hugo väckte mig 03.00, natten till Torsdag. Jag hörde att hans andetag inte var normala. Till och med här klämde sig tanken in. Hur hade andra föräldrar gjort nu?  Hade mamman kunnat ringa pappan? Hade pappan i så fall svarat?

Till och med i ett akut stadie finns denna tanke med. 

Jag valde att köra själv. Tanken på att ringa 112 för att sedan vänta på en ambulans kom, men gick igen. Jag väckte storasyster, som, som tur var, var på plats. Berätta hastigt att hon fick ta lillasyster medan jag körde lillebror akut till Sjukhuset. 

4 mil senare hade jag testat nya bilens kapacitet. Väl där blev vi snabbt inkallade. hans andning var fortfarande inte ok.

Syresättningen visade sig vara alldeles för lågt, syrgas kopplades på.

Jag hade redan nu sms:at 3 sms. Som ej besvarats. 

Vi blev inlagda. fick rum och mediciner. jag MMS:ade en bild med Hugo och inhalator. skrev att nu är han lite bättre efter medicin. Halv 7, Torsdag morgon fick jag svar. Ok, lille killen då.

Jag svarar att de misstänker astma och nu kommer det att bli ännu mer noga med att han ej kommer i kontakt med ämnen han är känslig mot. Jag får ett "Ok" till svar.

Jag är i ett annat tillstånd. uppenbart och såklart. Jag sitter ju där, med all rädsla, all skräck, mitt i situationen. Med minnen ifrån födsel och hans problem med andning när han nästan dog flera ggr. Såklart är jag i en chock. Och är rädd. Men ett "Ok". Kort och iskallt är i den stunden som ytterligare ett slag i ansiktet.

Efter en stund får jag frågan om varför han är inlagd. jag blir som ett frågetecken, men svarar att han som sagt inte syresätter sig.

Försöker hålla igång information med sms och bilder på Hugo. Ingen respons. Efter en timme får jag svar att han faktiskt försökt sova.

Här växer sig tanken "HUR GÖR ANDRA FÖRÄLDRAR OCH PAPPOR???" Ännu större. Jag sitter på ett sjukhus med Hugo, berättar om allvaret, och Pappan försöker sova. Jag får inte ihop det. Just där och då imploderar jag i en sorg som spränger varje cell i mitt jag.

Tiden går och Läkaren kommer för rond. Jag får berättat om misstankar och får höra om astma, förkylningsastma mm. Jag pekar lite på Lunginflammation men efter att ha lyssnat på hans lungor säger dom att nej, det är säkert bara förkylningsastma. Det konstiga är bara att när de kopplar bort syrgasen, vilket dom gör flera ggr för att testa, så kan han inte syresätta sig själv.

Läkaren säger sedan att pappan ringde och fick info.

What??

Han trodde alltså inte ens på mig. Ok. 

Direkt efter det får jag ett sms. Om hur fin och trevlig kvinna läkaren verkar vara, att jag inte ska ha sådant agg mot muslimer, hon som verkar så fin.

??

Jag funderar igen på hur andra föräldrar hanterar saker. Jag hinner till och med ta in i mitt system och undra om jag är rasist? Men vet att det inte finns någon som helst mening med att lägga energin just där. Hugo behöver mig.

Jag sms:ar tillbaka med önskan om fokus på Hugo.

Får som svar att jag borde testa om jag är gravid eftersom jag är så ofta och knullar i Stockholm.

Får också ett sms  om varför han ska bry sig när han inte ens fick vara med på Hugos födsel. (Jag födde Hugo i ett akut kejsarsnitt 6 veckor för tidigt 92 mil bort) Och eftersom jag tidigare sagt "Håll dig väck" (Efter att Pappan hälsat på och betett sig illa) så undrar han nu varför jag plötsligt vill att han ska bry sig.

Nåväl. Kanske inte så konstigt att tankarna "Hur gör andra föräldrar" växer sig stora.

Efter en stund får jag ett nytt sms. "Vad bra att syret ligger på 0,5 nu"" 

Jag svarar, dumt nog. "BRA? Vet du ens vad det innebär? Han HAR JU FORTFARANDE syrgas, ÄR DET BRA?"

Svar tillbaka blir, Jag talade med en fin syster J, som snällt berättade att han mår bra, så då stämmer DET." (Som om jag skulle ha hittat på allt)

Hans läge var just nu stabilt och de hade kunnat sänka syrgasen till 0,5 från 2 liter. Men bra? Jag undrar igen. Hur har jag orkat detta i alla år?

Seriöst undrar jag. Hur det hela hade varit om jag hade ett stöd. en axel att luta mig mot. En tröstande röst. Något. Vad som. Därför tror jag att jag griper halmstrån för vänlighet ibland. Som såklart alltid visar sig vara ruttna i sammanhanget.

Jag berättar för pappan att det är dags för honom att sluta röka. Försöker få honom att förstå att han inte längre kan utsätta Hugo för andra rökare, miljöer där andra rökare finns etc. Får ett hätskt svar tillbaka. Jag har ej med hans rökning att göra. Well. Indirekt genom Hugo har jag det.

Hugo konstateras ha Lunginflammation. Lungröntgen gör sent Fredag kväll. Jag hade alltså rätt.

När vi blir utskrivna på Lördagseftermiddagen är det i ett ganska skört tillstånd som vi återvänder. Rundan om Apoteket ger mig kraft. Damen som expedierar mig är barsk i sin uppsyn och väldigt klar med att poängtera riskerna med Hugos hälsa om han vistas med Rökare. Detta måste, under alla omständigheter uteslutas!! säger hon.

Väl hemma kommer Pappan med Hugos storasyster. Frågar vid dörren om Hugo är ok, ingen vilja att ens gå in och se efter själv utan snabbar sig iväg.

Jag undrar igen var pappahjärtat finns. Hur skulle jag själv gjort i situationen om min son varit i så illa skick och kunde dött. Hade jag ej velat se honom? Hålla honom i mina armar? Blåsa ord i hans öron om en trygg framtid?

Är jag så blåögd att dessa romantiska tankar endast ställer till det för mig? Förväntar jag mig skeenden som aldrig kommer? Uppenbart så.

Det är ensamt. Det är så inihelvetes ensamt. Men när kvällen kommer. Tystnaden sänker sig. Endast stearinljusets låga fladdrar. Tankarna lagt sig, så förstår jag än en gång. Hugo har precis vad han behöver. Hans liv är skapat i perfektion. Det finns inget dåligt här. Jag vet ju. Jag vet att han har allt han behöver. Det är inget annat än mina tankar om trygghet, kärlek och tillit, om hur jag trodde saker skulle bli, som ställer till det i mitt hjärta.

Hugo har en trygg fin nutid och framtid med människor som bryr sig. Oavsett blodsband. De som är här för honom är frivilliga och vill honom väl. Allt annat kvittar.

Om han inte passar in i andras liv av olika orsaker, är det inget för mig att fundera över. Hugo kommer att ha förebilder inom alla kategorier oavsett. Hugo har det bra.

Mina egna tankar om hur andra Pappor i en dylik sits skulle göra kan jag lugnt begrava. De gav inget annat än oro. Denna gången också.

/Carola