Som det är.

Livet som det är kan bara jag göra något åt. Då menar jag inte att jag kan bestämma över andra och deras gärningar, men jag kan bestämma mig för hur jag ska reagera och verka utifrån andras påverkan.

Samma gäller med struktur. Att andra sabbar strukturen för mig behöver inte betyda att jag inte kan hantera det och göra det allra bästa av livet ändå. Med nya sätt att tänka och nya vägar att gå så finner jag också nya mönster, kanske till och med bättre än de som var.

 

 

En del av min omstrukturering innebär att jag och Edith har gemenskapsdagar en dag i veckan. En lyx vi ej kunnat unna oss tidigare. Så mysigt och gott för oss båda!

 

En annan del är sorg. Jag ville verkligen starta upp min catering och jobba med mat, men jag vet också att allt har sin tid och det var inte meningen nu.

 

Det hindrar mig ju inte från att laga underbar mat varje dag ändå. I den strukturen vi hamnat i nu har jag den tiden och barnen hjälper till. Edith roas stort av att äntligen var en del av och få plats i köket, hon är duktig och intresserad och såklart är det roligare för henne att äta sin mat när hon varit med och lagat den. En mysig och härlig stund varje dag!

 

Jag finner frid i de små stunderna. Rutiner är viktigast av allt och jag lär mig att VETA att jag verkligen HAR ledig tid gör att jag redan innan kan slappna av. Jag behöver helt enkelt inte stressa!

 

Naturligtvis finns det stressmoment och vissa av dem bara är, saker och processer som vi måste igenom, såsom en massa läkarbesök som drar igång nu igen. Tex: nästa vecka, ungskrället ska tömmas på blod. En MASSA blodprov ska tas. Not my cup of Thea om man säger så. Men det ska göras och när det är klart, ja då är det klart och vila i det ämnet kan inträda.

 

Åh vad han utvecklas. Åh vad han tar för sig under de friska stunderna. Han visar verkligen livsglädje och det smittar av sig, hela tiden :-)

 

Stora lilla killen, mitt hjärtegull.

 

Carolas taxiservice. Jag kör och kör och kör... hit och dit men njuter också. Jag har lärt mig att ta tillvara på de ensamma stunderna i bilen. De är mina, med mina tankar, lite musik och ibland bara tystnad.

 

Igår hade jag ett fint möte. På ängen vid trädet tog ett bra samtal plats. Barnens pappa och jag möttes för att lyssna på varandra. Vilken tur vi har, som båda älskar barnen och vill dom väl. Vilken tur vi har, som fortfarande tror oss kunna lösa allt och reda ut det som vi vuxna strulat till. Våra barn är viktigast av allt.

 

Och natten kom snart, liksom alla andra kvällar somnar han gott och sen den nya astmamedicinen så sover han nästan hela nätterna igenom. Det ger mig frid och äntligen, även djupsömn då och då. Det läker mig, det läker honom och det ger oss livskvalitet.

 

 

Idag är en ny dag i sommarsverige. Jag har den sista kursen i Hälsohusets regi. Sen stänger jag min praktik och kör utan lokaler igen. Det går det med. Med tanke på att mina arbetstimmar ska dras ner så är det lika bra så.

 

Ha en underbar dag allihop!

 

/Carola

Andra föräldrar

Jag vet. Jag ska inte tänka så. Och det är just när man inte ska tänka på något som tankarna virvlar ut i oceaner av nya tankar, på tankar man inte ska tänka.

HUR GÖR ANDRA FÖRÄLDRAR?

Denna tanke följer mig. Poppar upp ibland. Under helgen som gått har den varit en trogen följeslagare som verkligen skapat oro, separation, sorg och frustration. Som om det gör saken bättre, nej. Såklart ej.

Hugo väckte mig 03.00, natten till Torsdag. Jag hörde att hans andetag inte var normala. Till och med här klämde sig tanken in. Hur hade andra föräldrar gjort nu?  Hade mamman kunnat ringa pappan? Hade pappan i så fall svarat?

Till och med i ett akut stadie finns denna tanke med. 

Jag valde att köra själv. Tanken på att ringa 112 för att sedan vänta på en ambulans kom, men gick igen. Jag väckte storasyster, som, som tur var, var på plats. Berätta hastigt att hon fick ta lillasyster medan jag körde lillebror akut till Sjukhuset. 

4 mil senare hade jag testat nya bilens kapacitet. Väl där blev vi snabbt inkallade. hans andning var fortfarande inte ok.

Syresättningen visade sig vara alldeles för lågt, syrgas kopplades på.

Jag hade redan nu sms:at 3 sms. Som ej besvarats. 

Vi blev inlagda. fick rum och mediciner. jag MMS:ade en bild med Hugo och inhalator. skrev att nu är han lite bättre efter medicin. Halv 7, Torsdag morgon fick jag svar. Ok, lille killen då.

Jag svarar att de misstänker astma och nu kommer det att bli ännu mer noga med att han ej kommer i kontakt med ämnen han är känslig mot. Jag får ett "Ok" till svar.

Jag är i ett annat tillstånd. uppenbart och såklart. Jag sitter ju där, med all rädsla, all skräck, mitt i situationen. Med minnen ifrån födsel och hans problem med andning när han nästan dog flera ggr. Såklart är jag i en chock. Och är rädd. Men ett "Ok". Kort och iskallt är i den stunden som ytterligare ett slag i ansiktet.

Efter en stund får jag frågan om varför han är inlagd. jag blir som ett frågetecken, men svarar att han som sagt inte syresätter sig.

Försöker hålla igång information med sms och bilder på Hugo. Ingen respons. Efter en timme får jag svar att han faktiskt försökt sova.

Här växer sig tanken "HUR GÖR ANDRA FÖRÄLDRAR OCH PAPPOR???" Ännu större. Jag sitter på ett sjukhus med Hugo, berättar om allvaret, och Pappan försöker sova. Jag får inte ihop det. Just där och då imploderar jag i en sorg som spränger varje cell i mitt jag.

Tiden går och Läkaren kommer för rond. Jag får berättat om misstankar och får höra om astma, förkylningsastma mm. Jag pekar lite på Lunginflammation men efter att ha lyssnat på hans lungor säger dom att nej, det är säkert bara förkylningsastma. Det konstiga är bara att när de kopplar bort syrgasen, vilket dom gör flera ggr för att testa, så kan han inte syresätta sig själv.

Läkaren säger sedan att pappan ringde och fick info.

What??

Han trodde alltså inte ens på mig. Ok. 

Direkt efter det får jag ett sms. Om hur fin och trevlig kvinna läkaren verkar vara, att jag inte ska ha sådant agg mot muslimer, hon som verkar så fin.

??

Jag funderar igen på hur andra föräldrar hanterar saker. Jag hinner till och med ta in i mitt system och undra om jag är rasist? Men vet att det inte finns någon som helst mening med att lägga energin just där. Hugo behöver mig.

Jag sms:ar tillbaka med önskan om fokus på Hugo.

Får som svar att jag borde testa om jag är gravid eftersom jag är så ofta och knullar i Stockholm.

Får också ett sms  om varför han ska bry sig när han inte ens fick vara med på Hugos födsel. (Jag födde Hugo i ett akut kejsarsnitt 6 veckor för tidigt 92 mil bort) Och eftersom jag tidigare sagt "Håll dig väck" (Efter att Pappan hälsat på och betett sig illa) så undrar han nu varför jag plötsligt vill att han ska bry sig.

Nåväl. Kanske inte så konstigt att tankarna "Hur gör andra föräldrar" växer sig stora.

Efter en stund får jag ett nytt sms. "Vad bra att syret ligger på 0,5 nu"" 

Jag svarar, dumt nog. "BRA? Vet du ens vad det innebär? Han HAR JU FORTFARANDE syrgas, ÄR DET BRA?"

Svar tillbaka blir, Jag talade med en fin syster J, som snällt berättade att han mår bra, så då stämmer DET." (Som om jag skulle ha hittat på allt)

Hans läge var just nu stabilt och de hade kunnat sänka syrgasen till 0,5 från 2 liter. Men bra? Jag undrar igen. Hur har jag orkat detta i alla år?

Seriöst undrar jag. Hur det hela hade varit om jag hade ett stöd. en axel att luta mig mot. En tröstande röst. Något. Vad som. Därför tror jag att jag griper halmstrån för vänlighet ibland. Som såklart alltid visar sig vara ruttna i sammanhanget.

Jag berättar för pappan att det är dags för honom att sluta röka. Försöker få honom att förstå att han inte längre kan utsätta Hugo för andra rökare, miljöer där andra rökare finns etc. Får ett hätskt svar tillbaka. Jag har ej med hans rökning att göra. Well. Indirekt genom Hugo har jag det.

Hugo konstateras ha Lunginflammation. Lungröntgen gör sent Fredag kväll. Jag hade alltså rätt.

När vi blir utskrivna på Lördagseftermiddagen är det i ett ganska skört tillstånd som vi återvänder. Rundan om Apoteket ger mig kraft. Damen som expedierar mig är barsk i sin uppsyn och väldigt klar med att poängtera riskerna med Hugos hälsa om han vistas med Rökare. Detta måste, under alla omständigheter uteslutas!! säger hon.

Väl hemma kommer Pappan med Hugos storasyster. Frågar vid dörren om Hugo är ok, ingen vilja att ens gå in och se efter själv utan snabbar sig iväg.

Jag undrar igen var pappahjärtat finns. Hur skulle jag själv gjort i situationen om min son varit i så illa skick och kunde dött. Hade jag ej velat se honom? Hålla honom i mina armar? Blåsa ord i hans öron om en trygg framtid?

Är jag så blåögd att dessa romantiska tankar endast ställer till det för mig? Förväntar jag mig skeenden som aldrig kommer? Uppenbart så.

Det är ensamt. Det är så inihelvetes ensamt. Men när kvällen kommer. Tystnaden sänker sig. Endast stearinljusets låga fladdrar. Tankarna lagt sig, så förstår jag än en gång. Hugo har precis vad han behöver. Hans liv är skapat i perfektion. Det finns inget dåligt här. Jag vet ju. Jag vet att han har allt han behöver. Det är inget annat än mina tankar om trygghet, kärlek och tillit, om hur jag trodde saker skulle bli, som ställer till det i mitt hjärta.

Hugo har en trygg fin nutid och framtid med människor som bryr sig. Oavsett blodsband. De som är här för honom är frivilliga och vill honom väl. Allt annat kvittar.

Om han inte passar in i andras liv av olika orsaker, är det inget för mig att fundera över. Hugo kommer att ha förebilder inom alla kategorier oavsett. Hugo har det bra.

Mina egna tankar om hur andra Pappor i en dylik sits skulle göra kan jag lugnt begrava. De gav inget annat än oro. Denna gången också.

/Carola