Helg och vår. Och kärlek.

Det är väl ingen som har missat att det är vår? Jag menar, utan jacka, solbrillorna på och solskyddet nerfällt i bilen. Hur skönt är inte detta då?

 

 

Helgen var en lugn kavalkad av hemmafix, trädgårdsröj och små njutbara stunder i den spirande värmen. Jag har pussat på rosenknoppar, rivit mig på rosentaggar och sett min trädgård förbereda sig för en explosion av färger och dofter. Det är tidigt i år men inget kan stoppa det nu. Förlösningen är nära och det vibrerar i varje knut.

 

När tanken dök upp var det många röster i mitt huvud som sa stopp och nej. Jag såg bilder på parvlarna som nyfödda och jag stirrade i timtal för att hela tiden stänga datorn i ett bestämt NEJ.

 

Samtidigt funderade jag på mitt liv. Hur ser mitt liv ut när barnen sover? Och hur ser mitt liv ut när det här med kontaktfamiljen blir rutin, vad händer i mitt liv då?

 

Ja, hästar och jobb finns ju hela tiden. Jag tror att så länge jag andas kommer hästar att vara en del av mitt liv, mer eller mindre.

 

Men, en hund?

 

Jag har en strikt struktur genom dagen sen Hugo kom så varför inte. Och dagarna spenderas ofta utomhus så varför inte. Och vad gör jag om kvällarna?

 

Jag har varit singel i 5 år. Jag sitter här, ensam och har det skittråkigt varje kväll. Och så ramlade jag över sidor och bloggar med servicehundar, teckenhundar och barn med sin bästa kompis, hunden. Där barnet kan känna sig trygg för servicehunden är med dom ute och kan hjälpa dom med grejer. Och en annan viktig Point. De, hunden alltså, kan upptäcka i ett tidigare stadie än människan om något är fel med barnet.

 

Jag fortsatte att se dessa specifika valpars utveckling genom bilder. Kände in raserna. Om vi ska ha hund igen behöver det vara en robust, helst stor hund. Med vaktegenskaper men utan att vara bitig.

En bästa kompis som är specifikt vaken på sin flock.

 

Holländsk Herdehund och Rhodesian Ridgeback. Ja, det skulle kunna vara en fullträff.

 

Så, efter många samtal i många riktningar bestämdes det att Hugo ska i framtiden få en egen servicehund. Och jag ska utbilda mig på Terapihundskolan för att förstå och lära mig mer. Under tiden ska jag utbilda terapihästar, något jag kan göra i sömnen så kombinationen ska gynna varandra.

 

Efter lite hit och dit blev det att Enya flyttade hit och ja. Hon är med sina 4 månader nu ett fantastiskt val. Hon visar redan att hon är lyhörd för Hugos andning. Så fort han andas lägre eller kortare säger hon till mig. Hon hör honom några sekunder tidigare än mig när han behöver hjälp. Och hon kan och förstår redan några tecken ur TAKK.

 

Tro mig att det var ett motstånd runt omkring. Jag har blivit så idiotförklarad och utskälld för mitt val. "Som om jag inte hade nog att göra ändå" "Hur dum i huvudet är du"

 

Jag låter bilden tala för sig själv. Och tack till er som faktiskt inser vad detta ger för kvalitet i framtiden.

 



 

Det är en enorm skillnad på att ha en valp som familjehund och en valp som ska bli någon form av hjälphund. En mängd intressanta mönster jag måste tänka på att förhindra och skapa.

 

 

Fint pyntat på stall smedstorp, kul!

 

Igår var det Söndag. En solig härlig dag med några timmar att göra vad jag ville. Hugo hade somnat hos kontaktfamiljen och Edith ville stanna kvar där också så jag och Josefin, en av döttrarna i kontaktfamiljen körde en runda på vackra Österlen.

 

Vi körde till Smedstorp och stallet där för att kolla. Och vilken trevlig överraskning. Stall Smedstorp bjöd på rena snygga ytor, välkrattade gångar, rena snygga stall välordnade utrymmen och välkomnande leenden. Vad kul att återse stallet efter så många år oh att det nu är i detta skicket.

 



Gårdagen bjöd på våfflor hos kontaktfamiljen. Hugo är såklart kökschef :-)

Gyllebo med omnejd. Så vackert. Det tog andan ur mig. Vi har det fantastiskt med vår natur som bjuder på så många majestätiska vyer....

Och en liten söt fin häst fick hjälp. Så är det ju. Utan häst ingen dag.

En vy från vår sightseeingrunda :-)

 

En lycklig och nöjd kille!

 

En lycklig och nöjd tjej!

 

Och en avslappnad nöjd mamma, somnade igår med stort hopp i hjärtat om en strukturerad framtid där jag kan lita på avlastning. Där jag kan lita på sunda relationer och harmonisk miljö för barnen.

 

Livet är oss gott just nu.

 

/Carola

 

En ny dag

 

Hugo snyter sig i Moas hår. Katten vrålar efter hundmat och kaffet är sannerligen inte tillräckligt starkt.
Igår var första dagen av fyra sprängfyllda och intensiva dagar med utbildning och en massa kul. Natten var en drömlös gegga av intigheter och vila, vilket inte vill lämna kroppen riktigt. Jag tror att det är fredag idag.

Det skulle innebära taco-kväll ikväll vilket innebär att jag kan ligga på soffan o stirra i taket medan maten serveras.

 Igår lurade jag till mig en ridtimme efter jobb.

Hoppbanan var på plats och denna tant studsade runt på kallblodet som är en förtäckt ferrari. Intet ont anande var vi plötsligt och faktiskt över ett riktigt hinder. Halleluja.

 

Förutom att koka paprikasoppa under kaffeintaget igår så glömde jag bort mina behandlingar för kvällen så det blev ett trevligt tillskott i kvällsvirvlet med besök och prat. Nu ska ännu en soppa förberedas och rätt unge lämnas på rätt dagis i rättan tid. Och byxor.

 

Jag måste hitta ett par byxor.

/Carola

Vad är det med kvinnan och hunden?

Vad gör mig till en hel person? Vilka beståndsdelar tror jag mig fattas när det känns ihåligt?

Jag har levt utan häst i omgångar och känt mig tom. Jag har känt mig märkligt halv när familjen varit utan hund. Jag kan leva utan en annan människa men utan djuren blir livet som en hålig tillvaro.

Jag kan förvisso känna motstånd till dygnets struktur som förändras då en hund åter träder in i mitt liv. Jag får naturligtvis mer att göra.

Jag får svara upp mot omgivningens tusentals frågetecken om jag inte redan har fullt upp.

Hur förklarar man pusselbitars värde?

livskvalité?

Jag fann mig själv för en sekund behöva försvara mig, som den lilla flickan, skamset med det dåliga valet gömt bakom ryggen.
Tills jag en stund senare upptäckte min andning. Lugnt, fridfullt förnöjt, när jag lät min hand rytmiskt och mjukt smeka hennes rygg.

Kanske är det så att hon underlättar min vardag? Ger mig en närvaro och en frid?

Måste jag ens förklara det? Kan jag inte bara få njuta av att känna kärleken?

Sen kom jag på, att människor vill mig väl. Det vet jag. Och jag kom på att ingen kan veta hur hålig och tom jag känt mig sedan jag tvingades lämna hus, hem, vänner, hund, hästar, för att på några veckor återinvandra hem till Sverige. Med tusen tomma vindlande gångar i mitt hjärta.

Jag har ett gott liv idag. Ojämförbart. Och ännu godare blev det med en liten stor tjej som håller mig sällskap under dygnets alla ensamma timmar. Med hennes andetag. En tass i min hand. En nos mot min kind. En trygghet obeskrivbar i ord, från minnen ur alla liv jag levt.

Låt mig vara kvinnan med hunden. Tillåt mig det. Det gör mig lycklig.

/Carola