Helg och vår. Och kärlek.

Det är väl ingen som har missat att det är vår? Jag menar, utan jacka, solbrillorna på och solskyddet nerfällt i bilen. Hur skönt är inte detta då?

 

 

Helgen var en lugn kavalkad av hemmafix, trädgårdsröj och små njutbara stunder i den spirande värmen. Jag har pussat på rosenknoppar, rivit mig på rosentaggar och sett min trädgård förbereda sig för en explosion av färger och dofter. Det är tidigt i år men inget kan stoppa det nu. Förlösningen är nära och det vibrerar i varje knut.

 

När tanken dök upp var det många röster i mitt huvud som sa stopp och nej. Jag såg bilder på parvlarna som nyfödda och jag stirrade i timtal för att hela tiden stänga datorn i ett bestämt NEJ.

 

Samtidigt funderade jag på mitt liv. Hur ser mitt liv ut när barnen sover? Och hur ser mitt liv ut när det här med kontaktfamiljen blir rutin, vad händer i mitt liv då?

 

Ja, hästar och jobb finns ju hela tiden. Jag tror att så länge jag andas kommer hästar att vara en del av mitt liv, mer eller mindre.

 

Men, en hund?

 

Jag har en strikt struktur genom dagen sen Hugo kom så varför inte. Och dagarna spenderas ofta utomhus så varför inte. Och vad gör jag om kvällarna?

 

Jag har varit singel i 5 år. Jag sitter här, ensam och har det skittråkigt varje kväll. Och så ramlade jag över sidor och bloggar med servicehundar, teckenhundar och barn med sin bästa kompis, hunden. Där barnet kan känna sig trygg för servicehunden är med dom ute och kan hjälpa dom med grejer. Och en annan viktig Point. De, hunden alltså, kan upptäcka i ett tidigare stadie än människan om något är fel med barnet.

 

Jag fortsatte att se dessa specifika valpars utveckling genom bilder. Kände in raserna. Om vi ska ha hund igen behöver det vara en robust, helst stor hund. Med vaktegenskaper men utan att vara bitig.

En bästa kompis som är specifikt vaken på sin flock.

 

Holländsk Herdehund och Rhodesian Ridgeback. Ja, det skulle kunna vara en fullträff.

 

Så, efter många samtal i många riktningar bestämdes det att Hugo ska i framtiden få en egen servicehund. Och jag ska utbilda mig på Terapihundskolan för att förstå och lära mig mer. Under tiden ska jag utbilda terapihästar, något jag kan göra i sömnen så kombinationen ska gynna varandra.

 

Efter lite hit och dit blev det att Enya flyttade hit och ja. Hon är med sina 4 månader nu ett fantastiskt val. Hon visar redan att hon är lyhörd för Hugos andning. Så fort han andas lägre eller kortare säger hon till mig. Hon hör honom några sekunder tidigare än mig när han behöver hjälp. Och hon kan och förstår redan några tecken ur TAKK.

 

Tro mig att det var ett motstånd runt omkring. Jag har blivit så idiotförklarad och utskälld för mitt val. "Som om jag inte hade nog att göra ändå" "Hur dum i huvudet är du"

 

Jag låter bilden tala för sig själv. Och tack till er som faktiskt inser vad detta ger för kvalitet i framtiden.

 



 

Det är en enorm skillnad på att ha en valp som familjehund och en valp som ska bli någon form av hjälphund. En mängd intressanta mönster jag måste tänka på att förhindra och skapa.

 

 

Fint pyntat på stall smedstorp, kul!

 

Igår var det Söndag. En solig härlig dag med några timmar att göra vad jag ville. Hugo hade somnat hos kontaktfamiljen och Edith ville stanna kvar där också så jag och Josefin, en av döttrarna i kontaktfamiljen körde en runda på vackra Österlen.

 

Vi körde till Smedstorp och stallet där för att kolla. Och vilken trevlig överraskning. Stall Smedstorp bjöd på rena snygga ytor, välkrattade gångar, rena snygga stall välordnade utrymmen och välkomnande leenden. Vad kul att återse stallet efter så många år oh att det nu är i detta skicket.

 



Gårdagen bjöd på våfflor hos kontaktfamiljen. Hugo är såklart kökschef :-)

Gyllebo med omnejd. Så vackert. Det tog andan ur mig. Vi har det fantastiskt med vår natur som bjuder på så många majestätiska vyer....

Och en liten söt fin häst fick hjälp. Så är det ju. Utan häst ingen dag.

En vy från vår sightseeingrunda :-)

 

En lycklig och nöjd kille!

 

En lycklig och nöjd tjej!

 

Och en avslappnad nöjd mamma, somnade igår med stort hopp i hjärtat om en strukturerad framtid där jag kan lita på avlastning. Där jag kan lita på sunda relationer och harmonisk miljö för barnen.

 

Livet är oss gott just nu.

 

/Carola

 

LSS? Kalla Fakta

Jag häller upp vatten i kaffekoppen. För en sekund undrar jag varför kaffet inte tog sin rätta färg idag? Kommer på att där inget kaffe var i muggen. ler åt min fumlighet. Tänker tillbaka på natten som gick, inte så olik alla nätter förra vintern. Det är dags igen. En ny vinter stundar.

Jag beser hans kontur där han ligger. Ljuset strilar in från gatlyktans sken. Gardinen kan inte hålla allt ljus borta.

Han sover djupt. Jag är klarvaken. Jag sov djupt. Tills han knockade mig. Hårt.

Hugo har dragit på sig en enkel liten förkylning. Inget märkvärdigt alls. För många. För honom är det ingen skillnad på lite snor i näsan och på att bli kvävd till döds. Hugos dödsångest är ofta långt mycket värre att hantera än själva kvävningsproblemen och slem som täpper igen. Han får panik och kan inte sova.

Hugo somnar gärna i egen säng. Han är "Det perfekta barnet" att lägga till sömn. Jag lägger honom, han tittar på mig, våra ögon möts och jag stryker min hand över hans kind. Godnatt älskling, säger jag, han blundar. Och somnar.

Efter några timmar har den enkla förkylningen förvandlats till en möjlig dödsorsak. I Hugos värld är det inte bara lite snor. Det är en panik över att inte få luft som gör honom rädd.

Klockan är 03.30 och han har äntligen somnat. Jag vänder mig och tar en timmes sömn till, jag med.

När klockan visar på 04.30 har jag åter en panikslagen liten kille i min säng. Han sitter/ligger över min kropp för att så har jag lärt honom att han får luft. Lägg dig högt, säger jag och det gör han. Men ingen effekt ges och han börjar bygga upp sin panik. En avledande manöver kan vara att börja pussa på hans fötter. Då skrattar han och tappar bort sin panik. En annan avledande manöver kan vara att ge honom min telefon med hans favoritspel på. Detta begränsas till dessa stunder, egentligen efter klockan 5 på morgonen. Han gillar att spela i ungefär 20 minuter. Har jag otur avslutar han med att slå telefonen i mitt huvud. Hårt.

Jag får en stunds vila till i en oformlig dvala och har nästan somnat bort från galna kor och zebror som skriar när det sker. Ett slag som gör att jag nästan svimmar. Det svartnar för ögonen och jag är åter igen tacksam för att det är i bakhuvudet. Det blåmärket skulle jag inte vilja ha i ansiktet.

Mina tårar rinner och jag säger, Men Hugo, STOPP, Fel! Han blir avig och retlig men tar åt sig och vet att han inte får slå den på mig. Det är en impuls som uppstår när han är klar med något, att kasta det han har i handen, ifrån sig eller slå det i golvet.

Nu, såhär i sängen blir jag måltavlan. Jag hör att han börjar arbeta upp en gråt och vill avleda ytterligare slembildande för att undvika mer panik så jag tar hans fot för att pussa på den. Då sparkar han mig på käken. Hårt.

Det är dags att gå upp. Klockan är i alla fall på rätt sidan midnatt och dagen kan börja. Sömntimmarna blev få inatt. Dagen blir lång. Utan avlastning har jag ingen som tar Hugo när dagis har planeringsdagar. Jag är helt beroende av dagis och de timmar Hugo kan vara där, när han är frisk nog att vara där. Utöver det har jag ingen avlastning. Alls.

Jag häller ut vattnet från min mugg. Häller i kaffepulver och sen på med nytt vatten. Rör om och häller i lite grädde. Min morgonlyx är min morgontimme efter Hugos frukost, när han leker självständigt och vill vara ifred. Då tar jag min stund och bara gör vad jag vill. Som att jobba.

Så. Här sitter jag och skulle egentligen jobba. Klockan är 06.30 och jag har en timmes frist, innan Hugos självständiga lek kommer att mynna ut i ännu en dag där jag är den som behövs för att se till hans behov. Och dom är många. Efter Kalla Fakta:s inslag igår förstår jag varför jag blivit bemött på ett mycket underligt vis av LSS - handläggare och chef i min kommun. Jag förstår att någon. Som i ensamhet inte behöver kombinera funktionshindrat barn med hushållsarbete, företag, andra barn (!) och sitt eget privatliv har tagit ett beslut att neka mig och Hugo hjälp.

För de vet inte. De har ingen jävla aning. Hur det är.

 

/Carola

Refererar till tidigare inlägg:

HOPPLÖST