Gemenskap

 

Hugo blev bjuden på kalas.

Jag stod länge med matkassen i ena handen och posten i andra. Edith stampade otåligt bakom mig och ville in till aaaaajjjjjpaaadddään.

 

Ett kuvert. Litet, med bild på bilar. En kalasinbjudan? Kan det vara?

 

Så satte jag matkassen ifrån mig. Fortfarande utan att släppa in det ipadsvältande stackars barnet bakom mig. Hugo som satt kvar i bilen hade också uppmärksammat mitt totala ointresse för honom och började såklart göra sig hörd.

 

Först kastade han ut en sko, sen kom nästa. Sen kom mössan farande till marken.

 

Vid det laget hade jag läst inbjudan 28 gånger.

 

Hugo. Är bjuden på kalas.

 

Är det sant?

 

Och precis lagom innan båda barnen skulle mista sina liv på grund av sin ointresserade mamma och grannarna skulle ringa ambulans på grund av Ediths tjutande, så insåg jag.

 

Hugo är bjuden på kalas!

 

På ett riktigt kalas, ni vet, med ballonger och godispåse och kompisar!!

 

Kompisar!

 

Och ungefär där började jag tjuta.

 

Och Edith sa, "Mamma, NU ÄR DU LÖJLIG!

Dagen till ära hade Hugo en ny snygg grön jacka, han var så fin och så Cool, lille killen!

Och kalaset var så underbart fint! Han är liksom en i gänget! Alla barnen inkluderar honom och inga föräldrar frågar konstigare frågor än de frågar till eller om något annat barn. Hugo är liksom en kille bara, ett barn som alla andra barn.

Mammor och pappor var också medbjudna, det var riktig fest och inte ens om jag hade försökt i tusen år skulle jag få till det med kakor och bullar och godis så som värdparet gjort.

Alla föräldrar till barnen var inbjudna, inga skillnader gjordes. Stor Tacobuffé serverades och bakverk som i min mening borde få något pris.

Say what? Liksom?

 

 

Och väl hemkommen så berättade jag sprudlande om det hela för Edith som lyssnade lite halvt intresserad och tittade noga på mig såsom föräldrar gör på sina barn för att de ska få känslan av myndighet och viktighet. Så sa hon,

 

Mamma, vad är så märkvärdigt? Dom bjöd ju DIG!

 

 

/Carola