Taking Turns

Taking Turns är en teknik som jag fick lära mig på HAB (Habiliteringen) när Hugo var bebis. Det är en teknik som är ypperlig att kombinera med tex: LAB. (Lågaffektivt bemötande) och TAKK (Teckenkommunikation)

Som bebis hade Hugo 2 språk. Ögonspråket som jag inte ens visste var ett språk och Läten. Som alla bebisar har. Båda två faktiskt, även om bebisen är stum, låter den med kroppspråket. Även om bebisen är blind, kan den ha ögonrörelser som synkar ljud om bebisen har hörsel.

Kroppspråket kan ha olika dialekter, precis som det verbala språket och ögonspråket. Något jag vet sedan tiden med hantering av unghästar och framförallt vilda hingstar.

Ögonspråket är det mest använda här hemma när det gäller Taking Turns.

Det jag ska berätta nu skulle inte vara så märkvärdigt om det var Julia, Moa eller Edith som var delaktiga. Med dom var jag en ganska slentrian småbarnsförälder med ganska platt barnuppfostran. Varken Julia eller Moa var precis någon extrem unge att hantera. Smidiga, roliga och personliga med hög social kompetens från början. Edith har lite mer vilja, lite mer egen röst men ändå enkel, lätt.

Så har vi då Hugo. Morgonens händelse påvisar om igen att jag, är den av alla, som förstår minst. Verkligen, minst. Jag kan inte ens hävda att vara klokare än honom, jag har bara 41 år mer livserfarenhet, men de är något helt annat.

Han äter sin frukost, i vanlig ordning i vanlig ordning. Allt på sin plats. Sen hämtar han en ask. Som han snott från Edith under eventuellt detta århundradets största drama.

Han visar mig asken och bjuder in till lek på ögonspråket. Visar med en sänkt axel och bortvänd höft att han tänker strax rusa därifrån, vilket jag också kopplar till bus, lek.

Jag får en bild i huvudet att vi ska lägga något i asken, för den är ju tom, men vad? Och det ska ske nu! För det är nu han bjuder in till det! Jag har 1 sekund på mig att avgöra vad innan han tappar intresset, han har startat Taking Turns med mig och väntar nu, blickstilla på att jag ska nappa.

Pasta!

Jag står vid skafferiet, tar fram hans egen pasta, tappar ner 4 st i asken och han stänger locket direkt. Ändrar sin kroppsposition till att stå kvar här men har ansiktet vänt bortåt så han är fortfarande beredd att sticka.

Han ger mig bollen igen. Nu är det upp till mig att hitta på en lek. Gömma asken, heter min lek som jag erbjuder honom. Jag uttrycker det verbalt. Gömma asken.

Så jag pekar på kylen. Ska vi gömma pastan där? Frågar jag.
Neeeeeej signalerar Hugo med tecken, ögon och kropp.
Vi skrattar.

Jag pekar på skafferiet. Ska vi gömma pastan däääär? Frågar jag högljutt som jag vet att han älskar, vi bor i villa så vi kan skråla hur mycket vi vill.

Neeeeeeeeeeej Uttrycker Hugo, Neeeeeej! Och så ser jag att han gör sig beredd att springa iväg igen, till och med hans ögon berättar att nu, nu kommer jag att ta över bollen och sätta lite spelregler här.

Jag hinner peka på köksfläkten också och frågar om vi ska gömma pastan där uppe, men åter igen får jag nobben.

Så sker något. En förändring i energin. En mjukare situation uppstår. Vi säker båda axlarna, han visar jag följer. Han ler mjukt. Lägger huvudet på sned (!) Tittar på mig. Tittar på asken. Tittar på Mig. Tittar på asken. Jag är fortfarande orörlig, ser inte hans plan.

Han tittar på mig. Tittar på asken. Vrider huvudet mot asken, ler, tittar på mig, öppnar locket, tittar på mig, tittar ner i asken. Säger. Pasta!

Och då. Fattar jag. Pastan var redan gömd. I asken. Jag sa gömma pastan. Leken hette från början gömma asken, sen bytte jag namn på den och han följde.

Då! Släpper han asken och springer sin segerrunda runt huset. 

Högljutt skrattande och inbjuder att jag ska springa efter, fånga honom så vi kan kramas. En ritual vi har när vi lyckats med något.

Funktionellt

Genom åren med Hugo har jag både hört och förstått att min idé om att han ska träna regelbundet har setts med olika ögon. Ofta med väldigt kritiska ögon.

Jag har fått utskällningar och fått höra vilken dålig mamma jag är som utsätter mitt barn för något så betungande som träning i olika former.

Min intention har först och främst varit att han ska bli stabil och funktionell i gång, gå i trappor, springa uppför och nerför och få uthållighet.

Det mesta av detta har han fått tillgodosett på sin Förskola, då det är en uteförskola och resursen är mån om just dessa delar.

Andra delar har jag kunnat jobba lite mer med här hemma.

Att ha en hörna i huset med lite tyngder och grejer att träna med gör att det blir oundvikligt eftersom Hugo gillar att träna och påminner mig om det, ofta.

Att lyfta en tyngd rakt upp är inte det allra lättaste. Först måste man ha ett grepp. Lär barnet att greppa och hålla kvar olika saker på kommando innan ni låter barnet lyfta tyngder som dom ju kan tappa.
Jag lät Hugo lära sig att hålla kvar grejer med ett avsågat kvastskaft. När jag upplevde att hans grepp var stabilt gick vi över på 1 kg:s vikter. Nu är vi på 2 kg. Som ni kan se på bilden gillar han att lyfta och han gör det bra. (Man kan såklart även balansera rumpan på en vikt ;) )

Hugos bålstabilitet som kommit av all träning förstärks också av att han får vara med och göra hushållsysslor. Små grejer som gör stort. Koordination tex. Att röra runt bland korvar är en sådan där enkel grej som även ger en massa andra nyttiga grejer.

Spela fotboll är också en sådan där grej som ger Koordination!

Att hålla barnet rörligt, ge det möjlighet till kondition, styrka och bålstabilitet i tidig ålder betyder allt för fortsatt utveckling, för både kropp och hjärna!

/Carola 

Dum i hela huvudet? - Eller?

Jag har hört det flertalet gånger. Hugo är snart 4 år och det har hunnit avhandlas om och om igen, meningslösheten med att träna Hugo i funktionella övningar hans ringa ålder till trots.

Jag är envis som en get och har fortsatt. I känslan av att det KOMMER att ge resultat och utdelning.

Hugos Teamläkare på HAB uttryckte sig för ett halvår sedan att Hugo är en av de mest atletiska barn han sett på sina 30 år som läkare. Det stärkte mig i min uppfattning att vikten av Hugos träning är mer betydelsefull än alla gliringar om att jag slösar bort min tid.

Så träningen har fortsatt. Ibland mer frekvent och ihållande, ibland endast några övningar på några minuter/ dag. Men jag har gett honom små utmaningar och så länge han har varit intresserad (Ointresserad, en annan muskeltonus och inte lönt) så har han fått en uppgift till.

Idag, mitt i kräksjukans gyllene kaos med hinkar och handdukar varvat med kräkfri håruppsättning och Hugos storasyster som en geledallrig liten räka att frakta mellan soffa och toa, finner jag denna kavata kille, i full skratt och aktion,

KOLLA VAD HAN GÖR!!!

Jag KASTADE mig mot telefonen och önskade till alla Gudinnor att han skulle göra om det. Jag behövde inte lirka så länge, vips! Så gjorde han det igen.

WOOOOOW jag är så jävla lycklig!!!

Han också!! :-D

/Carola

Balansboll

 

Hugos kompis Mika kom till Hälsohuset för att han och hans mamma skulle lära sig att träna med balansboll!

 

Detta programmet fick dom med sig hem:

Såhär grundar vi träningen med balansbollen.

1: Sätt barnet på bollen, stå bakom. Håll stadigt om barnets bäcken men var flexibel i alla riktningar.
...
Luta försiktigt åt vänster, tills du känner att barnet kompenserar själv. (Spänner muskler) Håll kvar en liiten stund och gå tillbaka upp i utgångsläge.

Luta försiktigt åt höger tills barnet kompenserar. Håll kvar en liten stund, återgå till ursprungsläge.

Luta barnet framåt tills du känner att h*n kompenserar, håll kvar en liten stund, återgå.

Luta barnet bakåt till du känner att h*n kompenserar, håll kvar en liten stund, återgå.

Upprepa 3 ggr till en början. Ju stadigare, desto fler rep.

2; Mage. Håll i benen. För barnet precis som ovan i 4 riktningar, en i taget. Var mkt försiktig och gör det sakta så att du inte missar reaktionen när kompensationen uppstår. (Musklerna spänns)

3; Lägg barnet på rygg. Ha gärna någon som stödjer axlarna utan att störa rörelsen. (För barnets trygghet) För barnet precis som ovan i 4 riktningar, en i taget. Försiktigt även här så att det inte blir en belastning istället för en träning. Minimala rörelser med små spänningar i musklerna är bäst till en början.

Avsluta gärna med att ha barnet i knäet, du sitter på bollen och ni gungar mjukt tillsammans för att mjuka upp alla eventuella spänningar som uppstått vid överkompensation.

Total tid för träning: 10-15 min. varannan dag (Inte mer) Och inte mindre än var tredje dag.

Läsare! Fråga gärna om ni undrar över något!

/Carola