Attityder

År som kommer och går.

Kränkningar att häpna över.

"Han är ju ändå söt"

"Ja det är ju som min häst, han är travare men ser ut som ett fullblod, man kan alltså inte se att han bara är en travare!"

"Vilken tur ni haft, man ser det knappt"

"Ja men det var väl för väl, se så söt han är"

"Nej men titta, här har vi ett litet Mongo, men så söt du är"

"Hej sötnos, du ser ju inte alls ut att något sånt"

Som förälder är det väldigt smickrande att någon tycker att ens barn är gulligt och sött. Det är ju ändå en del av mig och egot blir boostat om någon annan gillar det jag älskar.

MEN

Som förälder till Hugo, med Downs Syndrom, krossas mitt hjärta varje gång någon säger som ovan.

Jag är förälder. Jag älskar mitt barn. Oavsett om du är rädd för hans utseende eller inte, så är han en del av mig och oavsett utseende, är han mitt hjärta.

Han behöver inte jämföras med någon. Han vill inte ha din skeva norm och är inte intresserad av din sk. välvilja och exteriörbedömning.

Är det så du gör, när du ser dig själv i spegeln? Missbedömer dig själv för att du tror att det finns en norm du måste passa in i?

Andra kränkningar vi tagit del av:

"Jaha, hann du inte göra abort?"

" Gjorde du inte ultraljud?"

" Hur orkar du se honom varje dag?"

För varje år som går blir det lättare att skoja bort olika kommentarer. Jag blir mer och mer glatt på ytan och jag vet ju att det inte handlar om mitt barn, det handlar om en skev bild om hur människor borde vara för att passa in.

Den största rikedom som kan hända är att få leva med och se ett barn som Hugo, växa upp.

/Carola 

Det är först och främst ett barn.

Du sitter där med ett barn i din famn. Känslorna spelar spratt med dig. Än är du överväldigad, än känner du smärta från förlossningen, än känner du en sorg som du inte kan beskriva, än känner du massor med olika rädslor, faktiskt även konstiga rädslor, rädslor för att andra ska bli rädda, ja faktiskt är det så. Du träder in i en roll där du per automatik och genast vill ta ansvar för, skydda andra för deras reaktioner.

Hur ska du kunna berätta för någon?

Ditt barn blev med omgivningens mått mätt inte perfekt. Han är defekt. Märkt med en Etikett.

Ska han dö? Kan man dö av detta? Hur ska du berätta? Vad ska släkten säga?

Vet du.

Ditt nyfödda barn, är först och främst ett barn. En gåva. Vilken form denna gåva än har valt att komma till dig i, så är det alltjämt en gåva av ett unikt slag. En egen liten person. Lär känna denna person bakom eventuella diagnoser. Det lär tids nog hinna ikapp dig. Sjukhusbesök utredningar habilitering och ett helt nytt sätt att leva sitt liv.

Det är nu du i alla fall kan vara säker på en sak.

Barnet i din famn är först och främst ett barn, en gåva. Han är dessutom en katalysator för dig att förändra hela din tillvaro. Ingen Mental tränare i hela världen hade kunnat inspirera dig till denna förändring på alla dessa plan i detta nu, sådär rakt upp och ner.

Nu har du inget val.

Tack vare denna lilla krabat kommer du att få ett helt nytt liv som kommer att spegla helt nya perspektiv. Som kommer att släppa in glädje på ett helt nytt sätt som du aldrig upplevt det. Är det en klen tröst i nuet? Mitt i alla rädslor och den besvikelse du känner för det du förväntade dig var något helt annat?

Bra. Det är en normal process. Transformationen fungerar så. Det motstånd du känner för förändringen är normal. Låt det ta sin tid. En dag vet du vad du läser nu.

Normalisera varandet. Tillåt dig känna allt du känner.

Du har nu fått gåvan att se livet från glädjens håll. Mitt i kärlekens centrum. Inget är fel. Allt är bra.

/Carola