Taking Turns

Taking Turns är en teknik som jag fick lära mig på HAB (Habiliteringen) när Hugo var bebis. Det är en teknik som är ypperlig att kombinera med tex: LAB. (Lågaffektivt bemötande) och TAKK (Teckenkommunikation)

Som bebis hade Hugo 2 språk. Ögonspråket som jag inte ens visste var ett språk och Läten. Som alla bebisar har. Båda två faktiskt, även om bebisen är stum, låter den med kroppspråket. Även om bebisen är blind, kan den ha ögonrörelser som synkar ljud om bebisen har hörsel.

Kroppspråket kan ha olika dialekter, precis som det verbala språket och ögonspråket. Något jag vet sedan tiden med hantering av unghästar och framförallt vilda hingstar.

Ögonspråket är det mest använda här hemma när det gäller Taking Turns.

Det jag ska berätta nu skulle inte vara så märkvärdigt om det var Julia, Moa eller Edith som var delaktiga. Med dom var jag en ganska slentrian småbarnsförälder med ganska platt barnuppfostran. Varken Julia eller Moa var precis någon extrem unge att hantera. Smidiga, roliga och personliga med hög social kompetens från början. Edith har lite mer vilja, lite mer egen röst men ändå enkel, lätt.

Så har vi då Hugo. Morgonens händelse påvisar om igen att jag, är den av alla, som förstår minst. Verkligen, minst. Jag kan inte ens hävda att vara klokare än honom, jag har bara 41 år mer livserfarenhet, men de är något helt annat.

Han äter sin frukost, i vanlig ordning i vanlig ordning. Allt på sin plats. Sen hämtar han en ask. Som han snott från Edith under eventuellt detta århundradets största drama.

Han visar mig asken och bjuder in till lek på ögonspråket. Visar med en sänkt axel och bortvänd höft att han tänker strax rusa därifrån, vilket jag också kopplar till bus, lek.

Jag får en bild i huvudet att vi ska lägga något i asken, för den är ju tom, men vad? Och det ska ske nu! För det är nu han bjuder in till det! Jag har 1 sekund på mig att avgöra vad innan han tappar intresset, han har startat Taking Turns med mig och väntar nu, blickstilla på att jag ska nappa.

Pasta!

Jag står vid skafferiet, tar fram hans egen pasta, tappar ner 4 st i asken och han stänger locket direkt. Ändrar sin kroppsposition till att stå kvar här men har ansiktet vänt bortåt så han är fortfarande beredd att sticka.

Han ger mig bollen igen. Nu är det upp till mig att hitta på en lek. Gömma asken, heter min lek som jag erbjuder honom. Jag uttrycker det verbalt. Gömma asken.

Så jag pekar på kylen. Ska vi gömma pastan där? Frågar jag.
Neeeeeej signalerar Hugo med tecken, ögon och kropp.
Vi skrattar.

Jag pekar på skafferiet. Ska vi gömma pastan däääär? Frågar jag högljutt som jag vet att han älskar, vi bor i villa så vi kan skråla hur mycket vi vill.

Neeeeeeeeeeej Uttrycker Hugo, Neeeeeej! Och så ser jag att han gör sig beredd att springa iväg igen, till och med hans ögon berättar att nu, nu kommer jag att ta över bollen och sätta lite spelregler här.

Jag hinner peka på köksfläkten också och frågar om vi ska gömma pastan där uppe, men åter igen får jag nobben.

Så sker något. En förändring i energin. En mjukare situation uppstår. Vi säker båda axlarna, han visar jag följer. Han ler mjukt. Lägger huvudet på sned (!) Tittar på mig. Tittar på asken. Tittar på Mig. Tittar på asken. Jag är fortfarande orörlig, ser inte hans plan.

Han tittar på mig. Tittar på asken. Vrider huvudet mot asken, ler, tittar på mig, öppnar locket, tittar på mig, tittar ner i asken. Säger. Pasta!

Och då. Fattar jag. Pastan var redan gömd. I asken. Jag sa gömma pastan. Leken hette från början gömma asken, sen bytte jag namn på den och han följde.

Då! Släpper han asken och springer sin segerrunda runt huset. 

Högljutt skrattande och inbjuder att jag ska springa efter, fånga honom så vi kan kramas. En ritual vi har när vi lyckats med något.

Pippi och Emil och?

Pippi och Emil är bra barnvakter.  Ibland passar jag på att skriva, ibland städa, ibland jobba en stund medan Hugo tittar på sina hjältar.

Idag ville jag uppleva favoriterna med honom.  Eftersom det inte tillhör vanligheten att jag sitter med så reagerade han med stor glädje att jag ville vara delaktig. Vadå, det är ju bara en film, tänkte jag.

Tills jag fått se vad denna, bara filmen betyder för honom.

Han kan varenda rörelse.

Han kan varenda ord.

Han vet exakt vad som ska hända innan det händer.

Han utövar allt, det dom gör på filmen, på golvet. Springer runt, fäktas, (Svär) hoppar, tjoar och talar.

Just det där talar, var överraskande för Hugo talar ju inte så som du och jag. Inte än i alla fall.

Jag kan ju inte vara förvånad. Jag fattar ju att det man ser på upprepade gånger färgar av sig och att man kan, om man gillar det man ser, ta det till sig som sitt eget. Jag fattar ju att han kan härma det som tilltalar honom.

Det jag inte fattat däremot är hur stor betydelse det haft. Hur stor hjälp det varit att han fått leva ut ord och rörelser ihop.

 Här skulle jag vilja fortsätta skriva om barn som får se och ta del av långt värre filmer och spel än Pippi och Emil. Jag skulle kunna ifrågasätta varför barn får ta del av vuxenvärlden på de mest grymma sätt och varför vi vuxna tillåter det. På alla vis.

Tanken på hur det färgar barn är faktiskt skrämmande och ger en hel del svar på barns ageranden.

Pippi och Emil är väl illa nog ibland. Tycker jag.

/Carola Lind 

Torsdag, högt och lågt.

Hugodag. En gång varje vecka har vi social träning. Oftast infaller det med mina ärenden så som idag.
5 olika parkeringsplatser. 5 olika byggnader. Trapphus människor hissar 
Möten. Artiga fraser. Väntan. Irritation. Oro. Bus.

Allt för att bygga en viktig grund för framtiden. Och allt är en färskvara så det gäller att uppdatera sig frekvent.

Idag hos polisen krävde han glass så som han fick förra gången. Han krävde att få ta en bild och han blev inte alls imponerad av sitt pass men kände igen sig själv på bilden och tecknade "Hugo"
Det var samma tjej i luckan som sist. "Vi seeees" sa Hugo när vi gick.

Nu är det tandläkardags. Hugo är väl hemma här hos specialisterna i stan. 

Det är HANS väntrum. Ingen annan tycks bry sig så då får det vara så. Jag kränkte honom dock med att föreslå toabesök när vi kom fram. Jag menar, hallå. Det brukar vara det sista vi gör här. Inte det fösta. Nu var råget klippt. 

Precis då kom Hugos favvotandis och stämningen lättade.

Inte lätt att bli stor kille. Inte lätt med nya rutiner och verkligen inte lätt att bli av med sin napp.

 Istället får han en tuggis med ytterdelen av nappen kvar sen jag klippt av snuttdelen. Tandis krav idag.
Hugo har alltid varit lätt att lägga men ikväll blev det många tårar


 😥

Oh shit, nej tack!

Det är en obeskrivlig lycka när ens barn tar steg framåt som man längtat efter.

Längtat efter att få höra och längtat efter att kunna berätta om.

Vi har ofta möte med teamet runt Hugo. Föräldrar, pedagoger, resurs, HAB mfl.
På nästa möte kommer jag att kunna berätta om gårdagens händelse.

För barn inom normen, normalt utvecklade, kommer flerordsmeningar tidigt i livet, ibland redan efter första året. Även barn med DS kan utveckla språket tidigt, det beror på en mängd olika faktorer.
Hörseln är en av dessa faktorer. Hör man dåligt eller inte alls, är det naturligtvis svårare att lära sig att tala verbalt. Det är därför vi tjatar om tecken som stöd.

Barn som Hugo som bara hör ibland och som gissningsvis både har en språkstörning och en intellektuell funktionsnedsättning av någon grad har helt enkelt svårare för sig.
Min rädsla när han föddes var ju först den uppenbara att han kunde dö ifrån oss direkt eller snart. Nästa var att jag inte skulle få se honom ta studenten.

Det finns ingen logik alls i det man känner i en sådan situation och det behöver inte vara logiskt heller. Alla känslor är ok. Jag har dock ändrat många av mina dåvarande uppfattningar.

Skit i studenten, viktigast är att klara av de grundläggande grejerna i livet.

För att göra det behöver vi kunna kommunicera på något sätt.
Eller att någon kommunicerar för vår räkning. Det förstämda är ju såklart smidigast.

Vi föräldrar fick redan i början utbildning av HAB om kommunikation och de olika faserna i hur barnet kan komma att utveckla sitt språk. Jag minns med glädje när jag hörde Hugos första ord.

Igår var första gången jag hörde en fyra ords mening. Fyra ord på raken!

Det lät såhär:

Jag: Hugo, nu är det dags att städa!

Hugo: Oh Shit Nej Tack.

Man blandar inte en människas namn med de krav man har på dom, så den bjöd jag ju in snyggt ;)

Det är som att fya en hund medan man säger dennes namn. Ganska osmart,

Men 4 ord ;) Wehoooo :-D

Min son är ingen sjukdom

Den här hoppas jag att ni hjälper till att dela <3

En liten film

Senaste dagarna.

Livet. Som bara flyger iväg. Jag tittar i almanackan och tänker, oj, vad mycket jag har att göra, så längtar jag till lite olika grejer olika mycket och plötsligt har jag både upplevt och passerat det datumet.

Ett sådant datum var det jag och Hugo var iväg för att göra i helgen. Vi åkte till Stockholm, till MetroTV. Vi blev filmade där jag berättar hur det är att bli bemött ibland. Hur både jag och Hugo bemöts. Viktig film som jag hoppas att ni hjälper oss att sprida sen :-)

Enormt många ord och tankar ville jag ha med i det filmklippet. Kvar blev essensen som jag tycker har fångat så som det känns.

Hugo fick åka tåg. Wow kan det sammanfattas. Hugos specialintresse är just tåg så gissa vem som hade sitt lystmäte.

Vi bodde hos goda vänner, åt och umgicks gott. Alldeles för sällan och verkligen ett sådant datum i almanackan som jag längtar efter.

Det är slut på Jullovet! I morgon börjar skolan och om detta är det blandade meningar här hemma. Jag älskar rutiner, så gör också Hugo. Edith hade nog gärna stannat hemma en vecka till.

Idag tvagades glyttarna och ikläddes anständiga paltor. Passfoto stod på schemat och väl där förstod inte polisen i Luckan riktigt varför inte Hugo kunde byta stol eller att byta ifrån att sitta till att stå mitt i fotograferingen. Det höll på att sluta med inget pass alls och plötsligt insåg kvinnan i luckan det de flesta mödrar fattar till slut. Glass. Sen jäklar blev det både foto och pass

Fina bilder blev det på MetroTV, grabben han kan posera när han vill ;)

                                                            (Foto: Siri Amram)

(Foto: Siri Amram)

Stjärntals

Minne från 2013

Matematikern Edith:

Mamma... efter miljoner och biljoner och hundra och sånt, då kommer ett tal vi inte kan räkna och som är mer än vi någonsin kan förstå.

- Jaså? Vad är det då?

Stjärntals. Och du mamma, du är stjärntals älskad av mig <3