lördag 20 januari 2018

tisdag 9 januari 2018

Senaste dagarna.


Livet. Som bara flyger iväg. Jag tittar i almanackan och tänker, oj, vad mycket jag har att göra, så längtar jag till lite olika grejer olika mycket och plötsligt har jag både upplevt och passerat det datumet.
Ett sådant datum var det jag och Hugo var iväg för att göra i helgen. Vi åkte till Stockholm, till MetroTV. Vi blev filmade där jag berättar hur det är att bli bemött ibland. Hur både jag och Hugo bemöts. Viktig film som jag hoppas att ni hjälper oss att sprida sen :-)

Enormt många ord och tankar ville jag ha med i det filmklippet. Kvar blev essensen som jag tycker har fångat så som det känns.
Hugo fick åka tåg. Wow kan det sammanfattas. Hugos specialintresse är just tåg så gissa vem som hade sitt lystmäte.
Vi bodde hos goda vänner, åt och umgicks gott. Alldeles för sällan och verkligen ett sådant datum i almanackan som jag längtar efter.



Det är slut på Jullovet! I morgon börjar skolan och om detta är det blandade meningar här hemma. Jag älskar rutiner, så gör också Hugo. Edith hade nog gärna stannat hemma en vecka till.
Idag tvagades glyttarna och ikläddes anständiga paltor. Passfoto stod på schemat och väl där förstod inte polisen i Luckan riktigt varför inte Hugo kunde byta stol eller att byta ifrån att sitta till att stå mitt i fotograferingen. Det höll på att sluta med inget pass alls och plötsligt insåg kvinnan i luckan det de flesta mödrar fattar till slut. Glass. Sen jäklar blev det både foto och pass

Fina bilder blev det på MetroTV, grabben han kan posera när han vill ;)

                                                            (Foto: Siri Amram)
(Foto: Siri Amram)

söndag 31 december 2017

Stjärntals

Minne från 2013

Matematikern Edith:

Mamma... efter miljoner och biljoner och hundra och sånt, då kommer ett tal vi inte kan räkna och som är mer än vi någonsin kan förstå.

- Jaså? Vad är det då?

Stjärntals. Och du mamma, du är stjärntals älskad av mig 

lördag 30 december 2017

Falukorv

Quornprodukter har något riktigt gott som man kan njuta av några ggr per år.

Nämligen Julskinka.

Nu tycker jag inte att den smakar julskinka. Däremot smakar den falukorv och har dessutom en gynnsam form och storlek för en sådan maträtt hos oss. 1 vuxen och två barn som vi är.

Tyvärr är priset löjligt högt men till jul, då gottar vi till det med en sådanhär.

Vad jag då gör är en gammal hederlig maträtt som i sig inte är särskilt nyttig, men oj vad god.


Fylld falukorv. Jag gör ett snitt längs med "Korven"
Fyller med finhackad gul lök, lite stark senap och lite tomatpuré samt lite glutenfritt ströbröd.

Några matskedar Ghee (Dubbelmoral eftersom det finns mjölkprotein i produkten men vafan..)

Vispgrädde med salt och peppar och skjuts in i ugnen på 175 grader tills allt är gyllene. Till det äter vi kokt potatis. Ekologisk såklart. Lite måtta får det ju vara på tosigheterna.

Gissa om vi njöööt av detta då.

Carola


Trickträning

Han har ett trick, den där valpen.

Han blir lealös. Som om en ursprunglig instinkt sätter in, spelar ungen död.


Detta sker såklart inte bara hemma, på hallgolvet precis innan vi ska gå. Detta ser helst på Citygross, på badhuset eller mitt på gågatan där det finns så mycket folk det bara kan finnas.

Jag drar mig för att göra grejer med sonen ensam, då det kan behövas ett par extra starka armar utifall situationen innefattar 4 fyllda matkassar också.

Storasyster Edith är fenomenal på att distrahera lillebror från att hamna i detta sk. dödläge, men det händer ändå. Om jag försöker bära honom i det läget, sparkar och slåss han vilket kan skada både mig, han själv och förbipasserande.

I förebyggande syfte och för att skärma bort de mesta synintrycken har Hugo sin keps. Det är ett smart sätt att dölja massor av ovälkommet ögonbrus. Ibland stoppar jag lite bomull i öronen på honom också för att slippa ljud men med den nackdelen att då hör han inte mig heller.

Just för tillfället hör han inget alls ändå, rören har lossnat och det är dags för en ny operation.

I affären behöver jag vara dels övertydlig, dels ha enormt stor framförhållning, dels kommunicera med tecken i hans synfält (Rakt ner framför honom) och dels undvika att någon kommer in i hans fält. Integriteten är stor och nåde den som kommer för nära honom. Han hötter med näven, spottar och slåss.

I övrigt, utöver dessa förhållningsregler är sonen väldigt väluppfostrad. Han står fint i kö, säger tack och hejdå, lägger upp varorna fint på bandet och packar ner dom fint i påsen. Allt gott, så länge ingen stör honom.

Eller så länge han inte ser en stor plastig bil med tusen reservdelar för 699:- på Citygross. Då, hamnar vi i sagda dödläge. Med min kundvagn, hans kundvagn, mat och son i ett extremt avslappnat men spänt tillstånd. Lös den du, som står och tittar på oss med höjda ögonbryn och tänker vad du nu än tänker, lös den du istället för att virra på ditt huvud!

Väl i kassan (För det är fortfarande så att jag får oss ur den här situationen så länge jag väger mer än honom) när jag betalar, Hugo packar matvarorna i kassar och jag räknar sekunderna mellan att kunna ta tillbaka mitt betalkort och att varorna är nerpackade (Det är en väldigt skör sekund precis där utifall Hugo bestämmer sig för att gå)
Så kommer det en kvinna och tecknar med Hugo. Som glatt tecknar tillbaka och kvinnan uppehåller honom precis så länge det behövs för att jag ska få tillbaka mitt kort. Kvinnan ler, ser på mig och säger att jag har världens finaste och duktigaste son.

Då blir dagen åter lite ljusare :-)

Carola


fredag 29 december 2017

Hur fan ser du ut.

Något som varit påtagligt under hela mitt liv är andra människors tro på rätten till att korrigera mitt utseende.

Något jag också upplevt med Hugo är hur människor lever med en norm som de jämför alla med. Som en mall de håller upp framför alla och om något sticker ut eller avviker, så ska det kommenteras. Gärna i nedlåtande ordalag.

När jag var liten hade jag enormt stora ögon eftersom jag var så mager. Så både mina stora ögon och min magra kropp kom att bli diskussionsämnet på allas läppar, alltid.

"Hon kan ju kanske tjäna pengar på att bli modell"
"Det är ju inte en vettig kille som vill ha den trådsmala"

Osv.


Under uppväxten fick jag alltid, alltid höra om in smala kropp utan kurvor. Mina för stora ögon och för tjocka hår. Det fanns alltid någon som skulle poängtera, på ett negativt sätt hur jag såg ut.

"Jag tycker synd om dig som..."

Som vuxen och äldre, många år senare och 4 barn på kroppen är det en annan ramsa.

"Tänk så smal du var förr"

Fortfarande får jag kommentarer om mina ögon. Så fort jag lägger upp en Selfie ska det kommenteras om att jag antingen stirrar, har redigerat mina ögon större eller det senaste, "Varför ser du alltid så skärrad ut"

Jag. Ser. Ut. Såhär.

Det är väl inte mina ögons storlek som avgör hur jag är som människa?

Det är väl inte min kroppsstorlek som skapar min person?

Hur fan ser du ut?

Har jag fått svara på många gånger. Jag vet egentligen inte vilket svar som är det rätta. - Som jag?
Jag ser ut som den jag är?

"Mår du inte dåligt av din övervikt?"

Eller en av dom senaste:

"Ja du vaggar ju inte så som överviktiga brukar göra när dom går"

Ok? Så bra då.

För vems skull ska jag se ut?

För snart 7 år sedan, när Hugo kom till världen, under ett akut kejsarsnitt bestämde sig läkaren för att göra mig en tjänst. Helt utan att rådfråga mig brände han mina äggledare. Efter att ha förlöst "Ett sådant barn" Så ville han göra mig den tjänsten att förhindra att något sådant skulle drabba mig igen.

Detta är inte ett skämt.

Läkaren berättade om sitt beslut, när jag var på sal och väntade på min son som de tagit ifrån mig.

"Nu slipper du ju att få fler sådana barn"

Utöver allt annat som hände under den situationen så tog han alltså det beslutet för mig. Någon annan bestämde att jag inte skulle få fler barn.

Nu tror ju inte jag att jag skulle skaffat fler barn ändå, men beslutet, skulle gärna fått vara mitt.

Min kropp som jag kände den då och innan dess, är ett minne blott. Hur jag än gjort, vad jag än gjort, vill den inte återgå varken i storlek eller rörelseglädje, koordination eller styrka. Något togs ifrån mig och jag jobbar varje dag. Varje dag, på att hitta ett nytt sätt att förhålla mig till livet och min kropp.

"Varför skelar du alltid?"

Ja, inte vet jag, för att jag skelar? Stör det dig?
Det är ju inget jag gör för att reta någon, tänker jag..

Hur skulle det vara om du tittade dig själv i spegeln istället?

Varför har andra människor rätt att påtala vad de tycker är andras brister?

Kan vi inte bara uppskatta varandra för de vi är?

/Carola Lind



fredag 22 december 2017

Tillhöra



Just vid storhelger blir det så tydligt. Att ensam hålla julstämningen uppe. Det är inte min jul med småttisarna men jag har lyckats förhandla mig till extra tid ändå. Om man inte bryr sig om jul eller andra storhelger kvittar det ju, men jag gillar att fira, Att mysa och förbereda. Att dela det med någon.

Det är mycket som ställts på sin spets den senaste tiden. Hela året har varit så men just nu så är den röda tråden bort från gammalt väldigt, väldigt tydlig. Jag lyssnar kanske mer på vad jag vill. För jag upplever massor av vad jag inte vill. Och inte kan.

Det finns också drömmar. Förhoppningar och längtan. Som en god vän sa, nästa år ska fan mitt största bekymmer bli vilken färg jag ska ha på bikinin ;)

Året har serverat mig en del överraskningar. Att bli träslöjdslärare är en av dom. Var kom det ifrån? När startade den önskan?

Så spännande att se bakåt och minnas vad jag bestämt mig för.

Nyår blir stilla mys här med dom små. Lång härlig promenad i morse medan solen gick upp med tankar om just nyår.

Ikväll är det stjärnklart. En stund under himlen i varmt bad gör gott för själen. Imorgon är lillejul. För många år sedan var det nästan den viktigaste dagen, när all färdig mat skulle testas inför julafton. De sista klapparna skulle slås in medan vi drack glögg och granen skulle kläs. Dammsugaren skulle dras ett varv på kvällen och godiset delas upp. Jag saknar det. Jag saknar den känslan och visst kan jag arrangera det själv, men det blir inte samma sak.

Så, ja, jag tycker om traditioner och jag vill föra dom vidare till mina barn och när dom är här varannan jul så gör vi sådant. Men dom år som är ensamma, då ekar det extra tomt.

Så. Imorgon ska jag dricka glögg, slå in julklappar och lyssna på julmusik :-)

Vilken är din favoritjulmusik?

/Carola