Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början. Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer blandat med asgarv sorg och skrik på hjälp. Jag som skriver heter Carola. Jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag! Året är 2016 och Hugo blir 5 år.

tisdag 1 september 2015

Väldresserad Mamma

Morgonrutinen är en långdragen historia Men för att göra den kort visar jag inte alla sekvenser.
I alla fall, väl på parkeringen på skolan, lutar sig den gode Herrn mot bilen och säger, nja. Jag ska nog fundera en stund. Låt oss vara i detta ögonblick och ta in alla intryck. I 10 minuter. Det gör inget att du är kissnödig mamma eller att storasyrran början skolan strax. Jag ska bara.... först.

Efter en stund och när vi minst anar det STICKER grabben. Han vet var vi ska och tar sikte på trapporna. Så börjar färden uppåt. 4 olika trappor leder upp i lågstadiets lokaler. In här ska vi för att lämna av Edith.

Väl inne i klassrummet, när vi sagt hej till uppstoppade örnar och förtorkade spindlar följer Herrn sin dagliga rutin, han ska ta ner en stol vid en bänk och sätta sig. Så sitter han där en stund. Tills han tar nya beslut och piper iväg på morgonrundan. Vid detta laget har det gått allt från 10 - 20 minuter sen vi lämnade bilen

Väl ute i korridorerna händer följande. Han kikar in i alla klassrum och säger godmorgon. Han tvättar händerna i alla vaskar på vägen och han försöker stänga alla dörrar. Och ignorerar mig. Hans mamma. Totalt. Vem vill ha med morsan på upptäcksfärd, liksom.

Efter en halvtimmes tid är vi då framme på Förskolan. Kläder och skor ska skiftas och pågasnöret ska ut till dom andra barnen. Nu låter det kanske lätt som en plätt. Möjligtvis en sufflé. För innan vi är där, i överlämnandet till Hugos resurs, kan vad som helst hända. Nytt för terminen är en ny stund med kontemplation, innan vi går ner till barnen. Mitt i backen, i stillhet. Hur länge som helst känns det. Men till slut, varje morgon faktiskt, lyckas jag leverera honom i tid.


/ Väldresserad Mamma

onsdag 4 mars 2015

Dum i hela huvudet? - Eller?

Jag har hört det flertalet gånger. Hugo är snart 4 år och det har hunnit avhandlas om och om igen, meningslösheten med att träna Hugo i funktionella övningar hans ringa ålder till trots.

Jag är envis som en get och har fortsatt. I känslan av att det KOMMER att ge resultat och utdelning.

Hugos Teamläkare på HAB uttryckte sig för ett halvår sedan att Hugo är en av de mest atletiska barn han sett på sina 30 år som läkare. Det stärkte mig i min uppfattning att vikten av Hugos träning är mer betydelsefull än alla gliringar om att jag slösar bort min tid.

Så träningen har fortsatt. Ibland mer frekvent och ihållande, ibland endast några övningar på några minuter/ dag. Men jag har gett honom små utmaningar och så länge han har varit intresserad (Ointresserad, en annan muskeltonus och inte lönt) så har han fått en uppgift till.

Idag, mitt i kräksjukans gyllene kaos med hinkar och handdukar varvat med kräkfri håruppsättning och Hugos storasyster som en geledallrig liten räka att frakta mellan soffa och toa, finner jag denna kavata kille, i full skratt och aktion,

KOLLA VAD HAN GÖR!!!


Jag KASTADE mig mot telefonen och önskade till alla Gudinnor att han skulle göra om det. Jag behövde inte lirka så länge, vips! Så gjorde han det igen.

WOOOOOW jag är så jävla lycklig!!!

Han också!! :-D

/Carola