Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs Syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början och hur vårt liv är idag.
Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer.
Jag som skriver heter Carola, jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag!

fredag 4 april 2014

Inför landning

 
Samtidigt som Herr Pinkelstrahle gömmer sig i en kartong får hunden tag på en leksak med ett snöre på. Överstinnan predikar lag och ordning men ingen giter lyssna. Moderskeppet försöker landa bland ungar, hund och pilska katter men i samma sekund fastnar snöret i kartongen, hunden släpper naturligtvis inte greppet, ut far Pinkelstrahle och mitt i landningen gör han skäl för sitt namn medan hunden ...gläfsande anfaller moderskeppet som faktiskt undrar om det hela är ett skämt. Överstinnan höjer ett varnande finger men möter Moderskeppets blick och inser sig vara fångad av en stormvind. Pinkelstrahle ber om papper och rena fötter. Katten åker ut och hunden kryper till kojs. Moderskeppet anropar hemplaneten som utlovar hemresa 2029. Framtiden känns långt bort.
 
/Carola

torsdag 3 april 2014

Balansgång

Jag ligger helt stilla när jag vaknar. Något är förändrat. Förvisso är det ljusare än vanligt men det finns något mer. Subtilt.

Jag har sovit. Det har jag förvisso gjort de gånger som Hugo varit hos stödfamiljen också, några gånger. Men det är inte samma sak.
Vi, har sovit. Hela natten.

När jag ligger där och drar mig, gissar jag att klockan är runt 7. Hunden reser sig aldrig förrän jag ger signal men hon brukar lägga sin nos mot min arm när Hugo vaknar på nätterna. Vilket han ju brukar göra 3 - 10 ggr.

Allt är faktiskt helt stilla. Det _har_ hänt förr, och då har det bara varit enkelt så att han sovit gott. Men ändå. Kommer den iskalla handen fram som kramar mitt hjärta. Med frågan.

- Lever han?

"Klart han gör" "Sluta löjla dig" replikerar jag snabbt. Jag drar ett par långa djupa andetag och sätter mig upp. Den elektroniska barnvaktens röda lampa lyser. Den funkar.

På sängkanten hinner jag göra lite yoga för min nacke innan det börjar spraka och jag hör "Mamma"

Mitt hjärta smälter. Och jag kommer på.

Att sova utan Hugo hemma är visst det en hel natts sömn, men att sova med Hugo hemma och att få sova hela natten med honom är en annan sorts sömn. Som ger mig total avkoppling. Gott.

Klockan är mycket riktigt 7.

Hugo äter frukost och jag ordnar med mitt kaffe. På väg till Toan ser jag mig själv i spegelbilden. Jag brukar registrera dagens adrenalinstatus genom att titta på mitt ansikte. Blåsor på kinderna och halsen brukar innebära minst en livräddningsinsats. Det är minst ett år sedan jag var slät i hyn utan variga blåsor. Jag är inte helt slät men ser väldigt mycket friskare ut än på länge. Det är hemskt, att alltid gå runt med röda kinder som smärtar och är såriga.

Jag stryker med fingrarna för jag tror knappt på det själv, men sen räknar jag och inser att det är ett bra tag sedan han satte i halsen eller inte fick luft på grund av astman. Inga ilfärder till akuten på minst en månad. Jag inser hur mycket det stör mig att se ut sådär. Det är rentav vidrigt.

Sömn. Stödfamilj. Balans. Rutiner. Att ha haft tid att bearbeta allt.

Och en frisk pojke. Som växer och kan hantera vardagen bättre.

Liv.

/Carola