söndag 28 januari 2018

Oh shit, nej tack!

Det är en obeskrivlig lycka när ens barn tar steg framåt som man längtat efter.

Längtat efter att få höra och längtat efter att kunna berätta om.

Vi har ofta möte med teamet runt Hugo. Föräldrar, pedagoger, resurs, HAB mfl.
På nästa möte kommer jag att kunna berätta om gårdagens händelse.

För barn inom normen, normalt utvecklade, kommer flerordsmeningar tidigt i livet, ibland redan efter första året. Även barn med DS kan utveckla språket tidigt, det beror på en mängd olika faktorer.
Hörseln är en av dessa faktorer. Hör man dåligt eller inte alls, är det naturligtvis svårare att lära sig att tala verbalt. Det är därför vi tjatar om tecken som stöd.

Barn som Hugo som bara hör ibland och som gissningsvis både har en språkstörning och en intellektuell funktionsnedsättning av någon grad har helt enkelt svårare för sig.
Min rädsla när han föddes var ju först den uppenbara att han kunde dö ifrån oss direkt eller snart. Nästa var att jag inte skulle få se honom ta studenten.

Det finns ingen logik alls i det man känner i en sådan situation och det behöver inte vara logiskt heller. Alla känslor är ok. Jag har dock ändrat många av mina dåvarande uppfattningar.
Skit i studenten, viktigast är att klara av de grundläggande grejerna i livet.
För att göra det behöver vi kunna kommunicera på något sätt.
Eller att någon kommunicerar för vår räkning. Det förstämda är ju såklart smidigast.

Vi föräldrar fick redan i början utbildning av HAB om kommunikation och de olika faserna i hur barnet kan komma att utveckla sitt språk. Jag minns med glädje när jag hörde Hugos första ord.
Igår var första gången jag hörde en fyra ords mening. Fyra ord på raken!
Det lät såhär:

Jag: Hugo, nu är det dags att städa!
Hugo: Oh Shit Nej Tack.

Man blandar inte en människas namn med de krav man har på dom, så den bjöd jag ju in snyggt 
Det är som att fya en hund medan man säger dennes namn. Ganska osmart,
Men 4 ord  Wehoooo 

lördag 20 januari 2018

tisdag 9 januari 2018

Senaste dagarna.


Livet. Som bara flyger iväg. Jag tittar i almanackan och tänker, oj, vad mycket jag har att göra, så längtar jag till lite olika grejer olika mycket och plötsligt har jag både upplevt och passerat det datumet.
Ett sådant datum var det jag och Hugo var iväg för att göra i helgen. Vi åkte till Stockholm, till MetroTV. Vi blev filmade där jag berättar hur det är att bli bemött ibland. Hur både jag och Hugo bemöts. Viktig film som jag hoppas att ni hjälper oss att sprida sen :-)

Enormt många ord och tankar ville jag ha med i det filmklippet. Kvar blev essensen som jag tycker har fångat så som det känns.
Hugo fick åka tåg. Wow kan det sammanfattas. Hugos specialintresse är just tåg så gissa vem som hade sitt lystmäte.
Vi bodde hos goda vänner, åt och umgicks gott. Alldeles för sällan och verkligen ett sådant datum i almanackan som jag längtar efter.



Det är slut på Jullovet! I morgon börjar skolan och om detta är det blandade meningar här hemma. Jag älskar rutiner, så gör också Hugo. Edith hade nog gärna stannat hemma en vecka till.
Idag tvagades glyttarna och ikläddes anständiga paltor. Passfoto stod på schemat och väl där förstod inte polisen i Luckan riktigt varför inte Hugo kunde byta stol eller att byta ifrån att sitta till att stå mitt i fotograferingen. Det höll på att sluta med inget pass alls och plötsligt insåg kvinnan i luckan det de flesta mödrar fattar till slut. Glass. Sen jäklar blev det både foto och pass

Fina bilder blev det på MetroTV, grabben han kan posera när han vill ;)

                                                            (Foto: Siri Amram)
(Foto: Siri Amram)