fredag 29 december 2017

Hur fan ser du ut.

Något som varit påtagligt under hela mitt liv är andra människors tro på rätten till att korrigera mitt utseende.

Något jag också upplevt med Hugo är hur människor lever med en norm som de jämför alla med. Som en mall de håller upp framför alla och om något sticker ut eller avviker, så ska det kommenteras. Gärna i nedlåtande ordalag.

När jag var liten hade jag enormt stora ögon eftersom jag var så mager. Så både mina stora ögon och min magra kropp kom att bli diskussionsämnet på allas läppar, alltid.

"Hon kan ju kanske tjäna pengar på att bli modell"
"Det är ju inte en vettig kille som vill ha den trådsmala"

Osv.


Under uppväxten fick jag alltid, alltid höra om in smala kropp utan kurvor. Mina för stora ögon och för tjocka hår. Det fanns alltid någon som skulle poängtera, på ett negativt sätt hur jag såg ut.

"Jag tycker synd om dig som..."

Som vuxen och äldre, många år senare och 4 barn på kroppen är det en annan ramsa.

"Tänk så smal du var förr"

Fortfarande får jag kommentarer om mina ögon. Så fort jag lägger upp en Selfie ska det kommenteras om att jag antingen stirrar, har redigerat mina ögon större eller det senaste, "Varför ser du alltid så skärrad ut"

Jag. Ser. Ut. Såhär.

Det är väl inte mina ögons storlek som avgör hur jag är som människa?

Det är väl inte min kroppsstorlek som skapar min person?

Hur fan ser du ut?

Har jag fått svara på många gånger. Jag vet egentligen inte vilket svar som är det rätta. - Som jag?
Jag ser ut som den jag är?

"Mår du inte dåligt av din övervikt?"

Eller en av dom senaste:

"Ja du vaggar ju inte så som överviktiga brukar göra när dom går"

Ok? Så bra då.

För vems skull ska jag se ut?

För snart 7 år sedan, när Hugo kom till världen, under ett akut kejsarsnitt bestämde sig läkaren för att göra mig en tjänst. Helt utan att rådfråga mig brände han mina äggledare. Efter att ha förlöst "Ett sådant barn" Så ville han göra mig den tjänsten att förhindra att något sådant skulle drabba mig igen.

Detta är inte ett skämt.

Läkaren berättade om sitt beslut, när jag var på sal och väntade på min son som de tagit ifrån mig.

"Nu slipper du ju att få fler sådana barn"

Utöver allt annat som hände under den situationen så tog han alltså det beslutet för mig. Någon annan bestämde att jag inte skulle få fler barn.

Nu tror ju inte jag att jag skulle skaffat fler barn ändå, men beslutet, skulle gärna fått vara mitt.

Min kropp som jag kände den då och innan dess, är ett minne blott. Hur jag än gjort, vad jag än gjort, vill den inte återgå varken i storlek eller rörelseglädje, koordination eller styrka. Något togs ifrån mig och jag jobbar varje dag. Varje dag, på att hitta ett nytt sätt att förhålla mig till livet och min kropp.

"Varför skelar du alltid?"

Ja, inte vet jag, för att jag skelar? Stör det dig?
Det är ju inget jag gör för att reta någon, tänker jag..

Hur skulle det vara om du tittade dig själv i spegeln istället?

Varför har andra människor rätt att påtala vad de tycker är andras brister?

Kan vi inte bara uppskatta varandra för de vi är?

/Carola Lind



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar