Trickträning

Han har ett trick, den där valpen.

Han blir lealös. Som om en ursprunglig instinkt sätter in, spelar ungen död.

Detta sker såklart inte bara hemma, på hallgolvet precis innan vi ska gå. Detta ser helst på Citygross, på badhuset eller mitt på gågatan där det finns så mycket folk det bara kan finnas.

Jag drar mig för att göra grejer med sonen ensam, då det kan behövas ett par extra starka armar utifall situationen innefattar 4 fyllda matkassar också.

Storasyster Edith är fenomenal på att distrahera lillebror från att hamna i detta sk. dödläge, men det händer ändå. Om jag försöker bära honom i det läget, sparkar och slåss han vilket kan skada både mig, han själv och förbipasserande.

I förebyggande syfte och för att skärma bort de mesta synintrycken har Hugo sin keps. Det är ett smart sätt att dölja massor av ovälkommet ögonbrus. Ibland stoppar jag lite bomull i öronen på honom också för att slippa ljud men med den nackdelen att då hör han inte mig heller.

Just för tillfället hör han inget alls ändå, rören har lossnat och det är dags för en ny operation.

I affären behöver jag vara dels övertydlig, dels ha enormt stor framförhållning, dels kommunicera med tecken i hans synfält (Rakt ner framför honom) och dels undvika att någon kommer in i hans fält. Integriteten är stor och nåde den som kommer för nära honom. Han hötter med näven, spottar och slåss.

I övrigt, utöver dessa förhållningsregler är sonen väldigt väluppfostrad. Han står fint i kö, säger tack och hejdå, lägger upp varorna fint på bandet och packar ner dom fint i påsen. Allt gott, så länge ingen stör honom.

Eller så länge han inte ser en stor plastig bil med tusen reservdelar för 699:- på Citygross. Då, hamnar vi i sagda dödläge. Med min kundvagn, hans kundvagn, mat och son i ett extremt avslappnat men spänt tillstånd. Lös den du, som står och tittar på oss med höjda ögonbryn och tänker vad du nu än tänker, lös den du istället för att virra på ditt huvud!

Väl i kassan (För det är fortfarande så att jag får oss ur den här situationen så länge jag väger mer än honom) när jag betalar, Hugo packar matvarorna i kassar och jag räknar sekunderna mellan att kunna ta tillbaka mitt betalkort och att varorna är nerpackade (Det är en väldigt skör sekund precis där utifall Hugo bestämmer sig för att gå)
Så kommer det en kvinna och tecknar med Hugo. Som glatt tecknar tillbaka och kvinnan uppehåller honom precis så länge det behövs för att jag ska få tillbaka mitt kort. Kvinnan ler, ser på mig och säger att jag har världens finaste och duktigaste son.

Då blir dagen åter lite ljusare :-)

Carola