Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början. Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer blandat med asgarv sorg och skrik på hjälp. Jag som skriver heter Carola. Jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag! Året är 2016 och Hugo blir 5 år.

tisdag 25 oktober 2011

Ur Boken "Här kommer Hugo"



Nu kommer Han
När jag kom till rutinkontrollen, Fredagen den 13 Maj 2011, hade jag max 2 timmar kvar att leva.

En stund senare var Hugo förlöst..

Hade inte läkaren gjort en extra koll hade det ej upptäckts att livmoderväggen höll på att spricka. Det var en 10 cm lång reva i framkanten av livmodern, som var omätbar i sin tjocklek. Som en tunn hinna.

Min kropp har vetat under dessa månader, även innan, att det är dags att stänga ner.
Flera faktorer finns att peka på nu efterråt.
Smärtan som både jag och läkaren trodde var foglossning, visade sig ha varit något mer allvarligt än så.

Massor av min mukelmassa hade förtvinat. Mina rörelser hade blivit inskränkta. Jag var stel. Orörlig.

Jag låg där på britsen och hade en önskan om att läkaren skulle berätta för mig att jag kunde få ett tidigare kejsarsnitt, jag drömde om att få det överstökat, smärtan gick mig på nerverna, jag hade konstant ont.

Läkaren, en ung vacker Man rev sig på hakan, tittade på mig, tittade på sin klocka, titade på skärmen framför sig, tittade åter på mig, mumlade något ohörbart, visade, vad jag tyckte var tecken på återhållsam panik.

Han håller på att tappa greppet tänkte jag, något är fel, riktigt fel, vad har hänt med mitt barn?

Madam, sa han och la sin hand på mitt ben, vad sägs om att göra ett Kejsarsnitt idag? Inom 45 minuter?

Jag såg i hans ögon att paniken växte och jag fortsatte forma tanken i mitt sinne, något är fel, mycket fel.
Han vände bort blicken, tog telefonen, ringde, fortsatte sitt mumlande nu med någon som förstod hans språk.

Efter att han hade lagt ner luren, vände han sig om mot mig och log, sa kort, nu Madam, är det dax för dig att föda, finns det något för dig vi kan göra innan förlossningen?

Jag tittade på honom med rynkad panna, gelen för Ultraljudet som rann på sidorna av min mage gjorde så att det kliade, det var kallt och blött ner mot ryggen, britsen var hård.

Aldrig förr har en brits varit så hård.

Ja, sa jag, låt mig gå och berätta för min dotter som sitter i bilen utanför och väntar på mig.

Javisst sa han.

Gå du!

Nu efterråt förstår jag varför han lät mig gå. Han var lika chockad som jag.

2 kommentarer:

  1. :O! Att han lät dig gå är ju ett gravt brist på omdömme, även om han var chockad... Är man läkare ska man kunna hantera detta. Sanslöst!
    Du har varit med om detta för att du kan hantera det, det finns en mening med allt,( det måste jag tro för att överleva)men ibland tycker man att det finns en gräns för vad människor ska klara av.
    Du är en klok mamma, kvinna och medmänniska. Önskar dig en massa positiv energi!

    SvaraRadera
  2. Det här blir bra!! Gläder mig vilt till att läsa bok och följa blogg.

    hälsar

    Johanna Olsson

    SvaraRadera