Mycket av det mesta.

En extra kromosom och det ska bli ett sådant jävla liv?
Ja nu menar jag inte jävla liv som i ett dåligt liv, för det tror jag inte att han har.

Känslorna har rörts upp lite här idag. En supergullig Journalist har varit hos oss. I vårt lilla hus. Vårt lilla krypin där vi landade efter hemfärden från Tyskland.

Allt luftades idag. I maka takt fick jag berätta om allt.

Det gör ont. jag blir ledsen i själen. i hjärtat, i hela mitt jag. För jag önskar att jag kunde berättat det som en historia.

Som en historia att ändra lite då och då. För att den skulle kunna passa in lite bättre. kanske rentav som en godnattsaha.

Nu är det inte så.

Det är som det är och ja, det blev ett jävla liv. På folk.

För att jag födde ett barn som inte passade in i deras värld.

Jag trodde själv i en svag sekund att jag hade gjort mig skyldig till något grovt fel.

Han har mycket av det mesta, även lite extra.

Och jag är stolt. Lika stolt över honom som något av mina andra barn.

Det finns en tuff värld därute.

Det är min skyldighet att göra allt jag kan för att belysa det faktum att alla har ett människovärde.

Jag vet inte vilket som gjort mest ont. De som vänt mig ryggen eller de som undrade hur jag kunde se honom som en gåva.

Eller de som rentav förnekar honom.

Jag jobbar kanske i motvind. Kanske räcker det med att jag och de våra närmsta accepterar och älskar honom som en del av oss.

Jag har virvlande känslor ikväll. Intervjun var fin och mjuk, men minnena gör så förbaskat ont.

Han har mycket av det mesta och är älskad. Av dom flesta.

/Carola