Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs Syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början och hur vårt liv är idag.
Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer.
Jag som skriver heter Carola, jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag!

söndag 23 oktober 2011

Fokusering


All målbildsträning genom alla år hjälpte mig. Jag sökte  och fann - en fokuspunkt. Månen.
Fönsterna var gigantiska. Egentligen var utsikten fin, med en Skånskas mått mätt hisnande.

Fokuspunkten för att hitta kraft, sansade tankar och något att ta mentalt spjärn emot, blev månen. Hon syntes även dagtid.

Hugo sov de stunder jag hade honom hos mig. Jag hade fortfarande inte riktigt fattat att han inte fick mat.


Vad jag däremot hade fattat och det med besked, var att jag var Utlänning. Well, inget nytt jag hade ju invandrat, men _Jag_ hade inte fattat att jag faktiskt var utlänning. Tyskar tycker väl om Svenskar? eller?

Det handlade såklart inte om generella värderingar i detta nu. Det handlade såklart om sjukhusets anseende. Respekt mot överordnade och deras regler. Jag hade varit en stygg utlänning. Jag födde ett enligt dom sjukt barn. Smutsade ner deras klinik.

Oh Lord I´m so sorry hjälper inte i den stunden. I den stunden hjälper ingenting kan jag lova.

Hugo var döende. När skulle han få mat?

/Carola

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar