torsdag 27 februari 2014

Mångfald

Det är så lätt att säga dåliga saker om medicin och kemi. Så många som helt utesluter vanliga läkemedel och endast använder alternativt och hälsokost.

Jag tror inte att dessa människor någonsin räddat livet på sitt barn. Om och om igen.
Ny dag.
 
Nya chanser. tänk mångfald.
 
 
/Carola

lördag 22 februari 2014

Kärleksfullt..

Det finns en vördnad och innerlig kärlek i uppskattning av barnen trots att man kanske inte alltid är värd det.
Det finns en känsla i att vara älskad oavsett.
En hektiskt period har avlöst en hektisk period som går mot ett ljus. Jag längtar dit, även om nuet är fantastiskt och underbart kul finns det komponenter i vårens beskaffenhet som när min själ.

Det finns en känsla i en nöjd son som sover gott på minnena från dagen. Hans första dag hos sin extrafamilj. Värdet i den omsorgen överstiger min förmåga att beskriva. Glädjen i hans ögon. Stolthet. Mod. Och att bli serverad middag. Få sitta ner. Äta i lugn.

Det finns en känsla i att sätta sig på hästen och upptäcka att medryttaren gjort ett lysande jobb. Att allt är bättre än sist. Och det finns en känsla i att se arbetskamraten med försiktiga fingrar leda en annan häst till insikten att allt är gott och tillåtelsen att slappna av är här.
Det finns en god och lycklig tillfredsställelse att uppleva kursdeltagare öppna kanaler, hjärtan och seendet. Att få ta del och vägleda och se ögon glittra.
Det finns en viss känsla som ger mig tårar i ögonen att finna min kopp framdukad på vasken vid en chokladmuffins med hänvisningen att kolla på min säng. Och finna ett sanningens ord.




 Tacksam

torsdag 20 februari 2014

En ny dag

 
Hugo snyter sig i Moas hår. Katten vrålar efter hundmat och kaffet är sannerligen inte tillräckligt starkt.
Igår var första dagen av fyra sprängfyllda och intensiva dagar med utbildning och en massa kul. Natten var en drömlös gegga av intigheter och vila, vilket inte vill lämna kroppen riktigt. Jag tror att det är fredag idag.
Det skulle innebära taco-kväll ikväll vilket innebär att jag kan ligga på soffan o stirra i taket medan maten serveras.

 Igår lurade jag till mig en ridtimme efter jobb.
Hoppbanan var på plats och denna tant studsade runt på kallblodet som är en förtäckt ferrari. Intet ont anande var vi plötsligt och faktiskt över ett riktigt hinder. Halleluja.
 
Förutom att koka paprikasoppa under kaffeintaget igår så glömde jag bort mina behandlingar för kvällen så det blev ett trevligt tillskott i kvällsvirvlet med besök och prat. Nu ska ännu en soppa förberedas och rätt unge lämnas på rätt dagis i rättan tid. Och byxor.
 
Jag måste hitta ett par byxor.




/Carola

onsdag 19 februari 2014

Kompromiss

 
Idag kallades det till huvudförhandlingar redan innan kaffet.
 
Dramat på Broadgatan 5 gällande frukost, ordning och sittplats. Domaren med peruken på tvär, ögonen i horisonten och morgonrocken på glid ville bara en sak. Ha kaffe. Lille Herr Lind, den rättviseuppviglaren, hade redan bestämt sig innan mötet, för att vända upp och ner på alla begrepp för att pröva domarens sinnen.

Frukost intas alltid. I samma ordning.
 
Med alltid innebär inga som helst undantag. Redan igår var uppviglaren igång och startade sitt uppror mot lag och ordning. Domaren nödgades använda hjärnkontoret innan peruken var på plats. Detta bådar såklart inte helt gott för framtiden.
 
Tacka vet vi förutsägbara medborgare.
Den gryende dagen till trots hade lille Herr Lind placerat ändalykten i kökssoffan istället för på sin egen stol. Knäckebröd och yoghurt stod framför honom i sagda ordning. Detta dög ej. Ynglingen hotade med att vägra äta. Ett ytterst effektivt sätt att väcka domaren och dennes reaktion.
 
Domaren höll ut i trekommatvå minuter. Lille Herr Lind bjöds den vanliga ordningen men blev argare och argare.

Domaren och hjärnkontoret hade vid denna tidpunkt börjat samarbeta och en kompromiss erbjöds ynglingen. "Om du sitter på din egen stol där hakan når över bordskanten kan du få yoghurten först och knäckebrödet sen"

Ynglingen skuttade glatt ner från kökssoffan och upp på sin stol, svepte yoghurten på tre röda och sitter nu, faktiskt i skrivande stund, denna arla morgon i Februari, 2014 och äter sitt knäckebröd med ett leende på läpparna.

Domaren tror sig vara förd bakom ljuset. Och ljuset som inte ens är tänt än.
 
/Carola


tisdag 18 februari 2014

Föränderligt förunderligt

Jag har ett barn i min famn. Inget konstigt med det i och för sig. Det har jag haft mer eller mindre de senaste 22 1/2 åren.
Detta barnet är en specialare. Det är vad jag kallar honom. "Min lilla specialare"
 
Det är, utöver hans problematik väldigt lätt att ha med honom att göra. Eftersom allt ska ske på rätt klockslag kan jag inte göra fel utan att en röd lampa börjar blinka hysteriskt och jag får en stekpanna i skallen. i form av humör och dramatiska uttryck.
 
När något går utanför hans struktur är det också väldigt lätt att förstå. Något är i en förändringsfas. Förutom när han varit döende eller i alla fall väldigt sjuk, men det räknas inte.
 
Så när Lillebror inte är som han brukar, ja då vet vi att något stort är på g.
 
Från start, klockan 05.00 denna dag år 2014 har han hängt mig runt halsen. Vilket innebär en unge i knäet vad jag än gör. Denna i vanliga fall självständiga parvel som "Kan själv" har idag inte lämnat min famn en sekund.
 
Jag har försökt sätta honom ifrån mig flertalet ggr med resultatet att alla grannarna fått sin beskärda dos av illvrål.
 
Det där med utveckling på normalstörda barn är ganska förutsägande. På en specialare har du sannerligen ingen aning om vad som komma ska eller när det sker. Dessa faser av utveckling är såklart otroligt spännande att få ta del av, men också, på samma gång ganska frustrerande då jag verkligen inte vet vad vi har att vänta eller hur länge det ska fortgå.
 
Det har kommit många ord, verbala uttryck och ljud som är nya och väldigt väl uttalade. Det har kommit nya tecken och hans vilja har utökats kraftigt med nya rutiner som HAN väljer.
 
För någon som inte förstår kan jag berätta om frukosten.
 
Rätt frukost, vid rätt tid, i rätt ordning med rätt mängd. Om inte någon av dessa beståndsdelar är korrekta är hela dagen åt skogen.
 
Medicinen i rätt mängd i rätt tid innan frukosten nersköljd med rätt mängd vatten i rätt temperatur.
 
När han då, en dag som denna först och främst vägrar sin medicin blir jag paff. Följer gör en scen som hämtad ur vilken komedi som helst. Han vägrar att sitta på sin egen stol. Han ska sitta i kökssoffan. Say what? Liksom.
 
Sen vägrar han sitt livselixir knäckebrödet, som gör att världen går runt och föder hans lilla lekamen till 50%.
 
Sen ska han ha sin yoghurt. Men äter bara ett par skedar och skjuter bort tallriken. Ber om sin medicin och lite att dricka. Klättrar upp på sin egen stol, äter upp knäckebrödet men vägrar yoghurten. Hoppar ner från stolen och upp i mitt knä och där har han suttit sedan dess. Och gör än. Genom kursplanering, fakturor, kaffedrickande, bloggskrivande, med mera.
 
Det ska bli kul att lämna min lille unge på dagis idag tänker Apmor.
 
/Carola
 
 
 
 
 


På andra sidan medberoendet


 
 
På andra sidan medberoendet, virvlar löven på ett speciellt sätt.

Himlen har en annan nyans. Inte för att den har det utan för att jag vågar se det. Jag behöver inte se världen med dina ögon.

På andra sidan medberoendet ligger mina fötter uppe på stolen mitt emot mig. Jag äter frukost i den ordningen jag vill och mina nakna fötter, som kanske inte är rena sedan morgonpromenaden i frihet, exponeras öppet. Fast det är ju ingen här.

På andra sidan medberoendet slutar jag ibland att andas, när jag ser att jag ställt saker fel i köket. Då ler jag och erkänner att allt är rätt oavsett.

På andra sidan medberoendet duschar jag när jag vill. Om jag vill hur jag vill. Använder vilken duschcrème jag vill i den mängd jag önskar.

På andra sidan medberoendet äter jag middag när jag vill i den mängd som känns bra. Det är skönt. Befriande. Kanske inte alltid fysiskt nyttigt men skönt.

På andra sidan medberoendet ringer jag min familj när jag vill. Om jag vill och pratar med den jag ringer till hur länge jag vill om precis vad som helst. Om vem som helst.

På andra sidan medberoendet vaknar jag mitt i natten och undrar om jag stört dig med mitt sätt att sova, men kommer på att jag är ensam. Jag ler och somnar om.

På andra sidan medberoendet undrar jag om jag vill. Inte om du vill. Bara om jag vill.

På andra sidan medberoendet behöver jag inte oroa mig för att ha vikt kläderna fel. Eller för att jag bär dom fel. Eller för att jag är fel. Alls. Eller för att jag har för mycket kläder på mig. Eller för lite kläder. Eller rent av för fula eller för snygga kläder.

På andra sidan medberoendet styrs inte mitt barns mående av mina nycker som styrs av ditt humör och ditt missbruk. På andra sidan medberoendet har vi en jämn tillvaro i kärlek och bus.

På andra sidan medberoendet kan jag dricka ett glas vin utan att du dricker 2 flaskor vin. Och Cognac. Och öl. När jag vill kan jag ta ett glas vin utan att höra att jag dricker som en mes. Eller för lite. I fel glas. Med vinet fel upphällt.

På andra sidan medberoendet kan jag somna på soffan till filmen. Om jag vill. Utan att behöva förklara min nonchalans tills klockan är 2. Eller 3 eller 4. Eller hela natten så att det inte är lönt att lägga sig ens.

På andra sidan medberoendet Umgås jag med vem jag vill. När jag vill hur länge jag vill. Jag förbereder mitt försvarstal fortfarande men andas ut när jag kommer på att jag ju inte längre behöver använda något. Någonsin mer.

På andra sidan medberoendet sitter jag inte färdig, med ytterkläderna på för att inte spilla din tid. I 1 timme, 2 timmar, 3,7,8 eller 16 timmar i väntan på dig. Utan att gå på toa för att inte förarga dig och för att visa att jag visst det är klar när du kommer.

På andra sidan medberoendet är det ingen som kräver. Varken det ena eller det andra, här är det jag som väljer.

På andra sidan medberoendet får jag lov att vara jag och behöver inte vara din bild av perfektion som jag aldrig kunde leva upp till.

På andra sidan medberoendet kan jag skratta som jag vill hur länge jag vill åt precis vad jag vill.

På andra sidan medberoendet kan jag låta bli att skratta om jag hellre vill gråta.

På andra sidan medberoendet behöver jag inte förklara mig.

På andra sidan medberoendet kan jag förklara vad jag vill när jag vill till vem jag vill.

På andra sidan medberoendet känns luften annorlunda mot min hud. För jag vågar stanna upp och stå still utan rädsla att komma försent.

På andra sidan medberoendet kan jag köpa dom billigaste jeansen jag finner på lågprismarknaden utan att ha ångest över flera veckors plåga över att behöva förklara varför jag är så fel.

På andra sidan medberoendet blir jag inte konstant kränkt och förnedrad offentligt. Jag får inte mat över mig, blir inte sparkad på eller puttad eller får saker kastade på mig offentligt. Eller bakom stängda dörrar. Inga höga röster jagar mig dygnets alla timmar. Inte ens skammen når mig längre.

På andra sidan medberoendet ser jag det alla andra såg men få vågade säga till om. På andra sidan medberoendet skriver jag detta så att du, och du och ja, faktiskt även du, ska komma ut på andra sidan medberoendet. Vet du. Här får du också lov att vara du.

 

/Carola Lind

måndag 17 februari 2014

Another day in paradise

 
04.47 väcks jag av lite väl spännande ljud ifrån Hugo. Jag har någon inbyggd sensor som säger "Nu kvävs han hörru, vakna!"
Jag samlar min lekamen och haltar bort till hans säng. Han ligger som Pippi långstrump, med fötterna på kudden och huvudet under täcket. Suck. Det gör ju inte saken bättre kan jag tycka.
Jag försöker med manövern att lägga honom högt med huvudet istället men se det kan jag fetglömma. Ungen är pigg och vill dansa polka. Jag vill mest dö eller i alla fall ha 7 veckors barnfri semester.
 
Han får följa med mig ner under dunet och vi slumrar om gemensamt medan han saglar så det rinner in i mitt öra. Han sover. Jag har ett kittlande stråk av sagel som sakta letar sig nerför min hals. Rör jag mig nu kan jag vinka ajöss till att sova. Det är bara att ignorera. Tills hans andning om igen påminner om lungornas strävan efter en fri passage.
Min hjärna börjar skapa fantasier om en öde ö, palmer, drinkar, barbröstade män och all inclusive. Verkligheten är en annan. Det blir plötsligt och faktiskt akut. Astmamedicinerna ligger som väl är, där dom ska och efter inhaleringen är Hugo piggare än en fjortis efter sin första lättöl så, ja, det är bara att gå upp. Klockan är 06.13 och jag vill bara dra täcket över huvudet.
 
Efter frukost går jag igenom lite bilder efter gårdagens arbete och lite lagom slentriant börjar jag kolla i gamla album. Jag finner bilden nedan. Förmodligen den enda bilden jag har på alla avkommor samtidigt. Dom blir nog jätteimponerade över att få se den på nätet. Men med min moderliga varsamhet skiter jag i det.

 Vi sitter samlade över vår familjs nationalrätt. Spagetti och quornfärssås. Med Ketchup såklart.
Jag finner även bilden där beviset för systrars grymhet har fångats. Lillebror får stå ut med en hel del.

Och bilden där man kan tro att ungen har egen uppfinningsrikedom, vilket han ju har men i detta fallet är jag övertygad om att det är en eller flera systrar som tvingat ner honom i lådan.

Och bilden som faktiskt kommer att göra ett gott avslut på en förmodad skitdag. Hemmagjorda fiskpinnar med sparris. Det ska jag laga idag. När jag väl kommer hem efter att ha besökt olika instanser och kört Skåne runt i den här farsen som kallas för liv just nu. Det är en bottenlös sörja att stå upp och försvara sitt barns rättigheter när de inblandade inte ens känner barnet ifråga och tror sig kunna tala för barnet och hans sak. Tvi vale.
 
Och sa jag det förresten?
 
 
Jag är singel. Problemet är att jag har insett fördelarna med att slippa samsas om soffan sängen och badkaret. Och tiden.
 
Jag är inte så jävla ful och jag är ganska klipsk. Men kräsen. Och trött på skitsnack veliga karlar och psykopater. Gillar okomplicerade normala killar. Svar till "Det var sannerligen inte bättre förr"
 
Tack o hej
 
/Carola 






söndag 16 februari 2014

Tacksamhet.


Idag flödar min tacksamhet för att jag nu, här, kan skriva, tack för livet.

Jag fyller 44 år idag.

Tills dags datum har jag varit en process som, om jag tar ett steg utanför och tittar in, kärleksfullt har strävat mig hit med ett enda fokus.

Kärlek.

Och det har gjort mig till den tacksamhet jag är idag.

Allt jag upplevt. Genomlevt. Av alla de slag. Har format den fysiska person jag känner i hjärtat och ser i spegeln.

Mitt i livet, mitt i min mitt, ledd av änglar och godhet.

Tack

Godkänd

Samhällets normer möjliggör det för mig att slippa ta ansvar. Det är bara att luta sig mot ett "Borde" Eller "Måste" Eller vilken ram som helst för att smälta in och slippa ta ansvar för min egen person.

Om jag blir tillräckligt avtrubbad. Flat och stereotypisk stör jag ingen. Och när jag ingen stör upplevs jag som trevlig, sund, frisk och normal.

Jag kan till och med bli populär. Om jag sjunker igenom alla lager av intenhet och transparens och i det abnorma ingentinget godtager samhällets riktighet suddas all min personlighet ut och jag blir en av alla.

Lika uppdiktad som vilken saga som helst. Men det jag vinner är gemenskap, igenkänning och tillhörighet. Då summan av individer som offrat sin egen personlighet för att få känna tillhörighet är så enormt stor. Så blir det för mig en trygghet.

Genom att separera mig från min egen identitet. Mitt ursprung och min kärna som är jag, uppstår slitningar. Känslomässiga, fysiska och mentala problem tillkommer och här inträder nästa fas. Den kemiska ersättningen för liv.

Den kemiska ersättningen för liv är de substitut vi när oss med. Vi kallar det medicin och näring. Men den ger endast illusioner och ett rus. Ett brus av kemiska tillstånd långt ifrån min riktiga person.

Genom att stanna vid min identitet och den jag är smälter jag inte in i samhällets normer och de behov som utvecklats för att smälta in i en gemenskap.

Genom att vara kvar och stå för den jag är skapas istället en splittring och separation ifrån gemenskapen. Denna splittring kan ge mig föreställningar om ensamhet. Tills jag förstår att den på inget vis går att jämföra med den känslomässiga, fysiska och mentala separationen som uppstår när jag tillåter mig att separera från mig själv.

Om jag tillåter mig och till och med hyllar mitt jag i alla lager av den jag är, känslomässigt, fysiskt och mentalt behåller jag en frisk och sund status. Den enda tomheten som kan uppstå då är illusionen av ensamhet men den är bara flyktig. Tillfälligt och övergående tills jag inser att jag är hel. Jag föddes hel, ett av allt och ensamhet endast existerar om jag uppfinner det.

Valet att vara separerad från samhällets massa och stereotypiska fällor och mina egna processer, känslomässiga, fysiska och mentala är inte helt lätt. Om jag föds in i en familj där föräldrarna valt att slaviskt följa samhällets normer är det ju vad jag lär mig. Om jag har lyckan att födas in i en familj där i alla fall en av de vuxna är en förebild för enhetligt och jordat varande har jag en god chans att se skillnaderna och kunna ta till mig för att välja en väg som får mig att vara fortsatt hel.

Vad jag vill och vad jag kan är två underliggande basala val.

Men dessa val kan också yttra sig i att jag väljer det jag kan.

Genom att välja det jag kan, stannar jag kvar i en trygghet. Oavsett om jag känner att det inte är rätt eller för mig, att luta mig mot samhällets normer är det en trygghet och jag får ju behålla gemenskapen.

Genom att välja det jag vill halkar jag kanske ut på en halkig skridskofärd där inget facit ges mer än lättnad ju längre jag åker och ju mer jag kan hantera den sliriga vägen. För att känslan är rätt och den leder mig fram. Till mig.

Jag är samhället.

Bara att skriva "Dom" om samhället gör att en separation uppstår.

"Vi är alla ett" är en form som vi både räds och lockas av. Vem vill vara ett med en mördare eller pedofil. Eller för den delen, någon som har fel sorts kläder eller ful frisyr!

Jag är samhället och jag skulle, kunna föregå med goda exempel varje dag genom att tillåta alla i min omgivning vara precis den som alla och envar är.

Men vad händer i mig när någon, som jag förväntar mig ska var på ett visst sätt, inte är det!!!

Vad sker i mig och vilka försvarsmekanismer rusar till undsättning när jag möter människor som inte passar in i den norm jag själv är stöpt i?

Hur mycket besvikelse och undantryckt frustration bubblar och kokar under min yta när jag möter människor som lever de liv de faktiskt valt själva, utanför den norm och ram som är min egen bur?

Och hur mycket dömer jag dessa människor, förmanar och förbjuder, för att själv slippa ta ansvar för min egen lycka?

Människor som enligt normen är annorlunda, som enligt samhället är sjuka, konstiga, märkliga eller fel, är kanske en väg för dig, en väg för mig att upptäcka dörren in till min egen själ och mitt eget ursprung?

Mötet med min son är en sådan process. I mötet med honom öppnades dörrar in i mitt hjärta, in i min person som jag aldrig skulle öppnat annars. Idag kan jag se rikedomen i mångfalden av alla olika människor och värdet i alla de olika roller vi faktiskt, ursprungligen har, för att berika varandra.



Hur tråkigt är det inte då när drivkraften övergår från att fasthålla identiteten i den unika sammansättning av person vi är till att bli exakt likadan som alla andra..?

Ge dig själv den finaste presenten idag. Eller imorgon eller i alla fall snart. Umgås med en eller flera personer som är allt annat än enligt den norm du tror dig behöva.

Upplev rikedom på riktigt! Våga :-)

/Carola















fredag 14 februari 2014

Vårkänslor & Kärlek

Vad det gäller val av arbetsplats tänker jag inte klaga. De senaste 28 åren har jag fokuserat på det. Att mitt yrke ska vara mitt liv, min passion, min hobby, min inkomst.
Så är det idag. Därför ser min arbetsplats ut som ovan.
 
Österlen var ett enkelt val av boplats. Måste jag bo i Sverige är det här jag vill bo. Höjder, dalar, stranden skogen och djuren. Äpple, vin, sol och en massa jävla turister. Men dom kommer på köpet.
 
Jag njuter av vägen till jobb. Jag njuter av vägen hem. Naturen ger mig de intryck som är medicin för min själ. Kärlek för mitt hjärta. Min egen kärlek till mig då jag omsorgsfullt gett mig själv möjligheten att få vara i detta.
 
Jag vågade välja. Jag satte mitt värde och valde. Och hamnade i det som gör mig lycklig. Jag kunde valt en fyrkantig lägenhet i en småstad med nära till Ica. Med ett tryggt jobb och fast inkomst. med fasta tider.
Men det hade kvävt mig till döds. Efter 13-14 minuter hade min själ torkar ihop och trillat bort och jag hade fått samsas med miljontals andra om solen på mina 4 semesterveckor. Åh, min mage vrider sig bara jag tänker på det.
 
Att våga. Göra det som gör mig lycklig. Är min medicin och mitt recept för ett friskt liv. 
 
Jag förstärker känslan av lycka med färgen som matchar känslan ;)
 
En bild till, som beskriver den hisnande naturen som den presenteras i Februari 2014. Ett flöde av kärlek som genomträngande tar sig in i varje cell och läker det grå från vinterns depressiva mörker.
 
Jag är här och livet är mig kärt. men när jag hör att "Du borde skaffa dig ett riktigt jobb" blir jag lite full i skratt och ledsen på samma gång. För det är ju precis det jag har
 
/Carola

tisdag 11 februari 2014

Har du en tand lös?


Ediths höjdpunkt vad det gäller att få uppmärksamhet nu om dagarna är den lösa tanden.

Ni vet, den FÖRSTA lösa tanden.

Världen blir sig inte mer lik efter att ha tappat sin första tand. Och gud förbjude att tanden skulle ramla ut i lönndom än värre att ungen skulle svälja den under sömnen så att inget bevismaterial kan visas upp för släkt och ovänner.

Det blir bara....lite mycket känner jag.

- Vad vill du ha till middag idag?

"Mamma, med tanke på min lösa tand...

- Hur är det idag gumman?

"Mamma, med tanke på min lösa tand...

- Vill du ha en kram snäckan?

"Mamma, med tanke på min lösa tand...

Mycket är det som förändras när den där första kroppsdelen plötsligt bestämmer sig för att lämna värden och den som burit kroppsdelen i flera år. Det blir ju ett tomrum av stora mått. Och såklart blir det ett minne för livet när man plötsligt inser att  det går att tjäna pengar på sina organ. Som femåring är det en stor grej. Helst om man gillar pengar. Jag menar, själv gjorde jag "SättEnTrådRuntTandenOchFästAndraÄndenRuntEttDörrhandtagOchVäntaPåAttNågonSkaKomma"

Själv tjänade jag en rund slant på det viset så varför skulle min egen dotter vara annorlunda.

Ett tomrum. Det ibland första fysiska avhoppet. Såklart sätter det sina spår.

Det kanske inte är helt konstigt att jag häromdagen mitt i en väldigt känslig coachning via telefon, mitt i en sorglig mening avbröt min klient och ställde den livsavgörande frågan;

Har du en tand lös?


/Carola

Gemenskap

 
Hugo blev bjuden på kalas.
Jag stod länge med matkassen i ena handen och posten i andra. Edith stampade otåligt bakom mig och ville in till aaaaajjjjjpaaadddään.
 
Ett kuvert. Litet, med bild på bilar. En kalasinbjudan? Kan det vara?
 
Så satte jag matkassen ifrån mig. Fortfarande utan att släppa in det ipadsvältande stackars barnet bakom mig. Hugo som satt kvar i bilen hade också uppmärksammat mitt totala ointresse för honom och började såklart göra sig hörd.
 
Först kastade han ut en sko, sen kom nästa. Sen kom mössan farande till marken.
 
Vid det laget hade jag läst inbjudan 28 gånger.
 
Hugo. Är bjuden på kalas.
 
Är det sant?
 
Och precis lagom innan båda barnen skulle mista sina liv på grund av sin ointresserade mamma och grannarna skulle ringa ambulans på grund av Ediths tjutande, så insåg jag.
 
Hugo är bjuden på kalas!
 
På ett riktigt kalas, ni vet, med ballonger och godispåse och kompisar!!
 
Kompisar!
 
Och ungefär där började jag tjuta.
 
Och Edith sa, "Mamma, NU ÄR DU LÖJLIG!

Dagen till ära hade Hugo en ny snygg grön jacka, han var så fin och så Cool, lille killen!

Och kalaset var så underbart fint! Han är liksom en i gänget! Alla barnen inkluderar honom och inga föräldrar frågar konstigare frågor än de frågar till eller om något annat barn. Hugo är liksom en kille bara, ett barn som alla andra barn.

Mammor och pappor var också medbjudna, det var riktig fest och inte ens om jag hade försökt i tusen år skulle jag få till det med kakor och bullar och godis så som värdparet gjort.

Alla föräldrar till barnen var inbjudna, inga skillnader gjordes. Stor Tacobuffé serverades och bakverk som i min mening borde få något pris.

Say what? Liksom?
 
 
Och väl hemkommen så berättade jag sprudlande om det hela för Edith som lyssnade lite halvt intresserad och tittade noga på mig såsom föräldrar gör på sina barn för att de ska få känslan av myndighet och viktighet. Så sa hon,
 
Mamma, vad är så märkvärdigt? Dom bjöd ju DIG!
 
 
/Carola

måndag 10 februari 2014

Det går mot vår...

 
Österlen sprudlar av liv. Solen glimtar till och alla ler. De påtas i trädgårdar och människor promenerar arm i arm.

 En örn glider förbi. Barnen skrattar och hoppar hage. Hästarna betar de första gröna stråna.
I hjärtat och alla sinnen när vi hoppet om våren men vi vet så väl att runt hörnet skrattar vintern och håller bara andan för en stund.

 Vågorna kluckar sakta mot stranden och snödropparna stretar sig upp genom jorden både här och där. Det är skönt med kinden mot värmen. Det är skönt att skala av några lager mörker.
 
/Carola


Vad är det med kvinnan och hunden?

Vad gör mig till en hel person? Vilka beståndsdelar tror jag mig fattas när det känns ihåligt?

Jag har levt utan häst i omgångar och känt mig tom. Jag har känt mig märkligt halv när familjen varit utan hund. Jag kan leva utan en annan människa men utan djuren blir livet som en hålig tillvaro.

Jag kan förvisso känna motstånd till dygnets struktur som förändras då en hund åter träder in i mitt liv. Jag får naturligtvis mer att göra.

Jag får svara upp mot omgivningens tusentals frågetecken om jag inte redan har fullt upp.

Hur förklarar man pusselbitars värde?

livskvalité?

Jag fann mig själv för en sekund behöva försvara mig, som den lilla flickan, skamset med det dåliga valet gömt bakom ryggen.
Tills jag en stund senare upptäckte min andning. Lugnt, fridfullt förnöjt, när jag lät min hand rytmiskt och mjukt smeka hennes rygg.

Kanske är det så att hon underlättar min vardag? Ger mig en närvaro och en frid?

Måste jag ens förklara det? Kan jag inte bara få njuta av att känna kärleken?

Sen kom jag på, att människor vill mig väl. Det vet jag. Och jag kom på att ingen kan veta hur hålig och tom jag känt mig sedan jag tvingades lämna hus, hem, vänner, hund, hästar, för att på några veckor återinvandra hem till Sverige. Med tusen tomma vindlande gångar i mitt hjärta.

Jag har ett gott liv idag. Ojämförbart. Och ännu godare blev det med en liten stor tjej som håller mig sällskap under dygnets alla ensamma timmar. Med hennes andetag. En tass i min hand. En nos mot min kind. En trygghet obeskrivbar i ord, från minnen ur alla liv jag levt.

Låt mig vara kvinnan med hunden. Tillåt mig det. Det gör mig lycklig.

/Carola

Mönster

 
 
Att erbjuda "Ingenting" och stillhet vid korrigering av oönskat beteende är bland det svåraste, men att ersätta "Stoppa fingrarna i munnen och tugga" med att _göra_ något eller äta något känns väldigt fel.

I en svag sekund då och då inträder risken att han tar över och gör det till en lek och ett spel. "Om jag stoppar fingrarna i munnen och börjar tugga gör min mamma såhär och då äger jag situationen"

En av utmaningarna varje dag. Att särskilja hans intention att stoppa fingrarna i munnen och att göra tecknet "dricka." Att känna in känslan och se minen. Lära känna energin som föranleder antingen protest eller önskan.
Att bryta mönster utan att ersätta dom med ett nytt.
Att endast ge stillhet.
Phu!
 
/Carola