Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början. Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer blandat med asgarv sorg och skrik på hjälp. Jag som skriver heter Carola. Jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag! Året är 2016 och Hugo blir 5 år.

lördag 22 februari 2014

Kärleksfullt..

Det finns en vördnad och innerlig kärlek i uppskattning av barnen trots att man kanske inte alltid är värd det.
Det finns en känsla i att vara älskad oavsett.
En hektiskt period har avlöst en hektisk period som går mot ett ljus. Jag längtar dit, även om nuet är fantastiskt och underbart kul finns det komponenter i vårens beskaffenhet som när min själ.

Det finns en känsla i en nöjd son som sover gott på minnena från dagen. Hans första dag hos sin extrafamilj. Värdet i den omsorgen överstiger min förmåga att beskriva. Glädjen i hans ögon. Stolthet. Mod. Och att bli serverad middag. Få sitta ner. Äta i lugn.

Det finns en känsla i att sätta sig på hästen och upptäcka att medryttaren gjort ett lysande jobb. Att allt är bättre än sist. Och det finns en känsla i att se arbetskamraten med försiktiga fingrar leda en annan häst till insikten att allt är gott och tillåtelsen att slappna av är här.
Det finns en god och lycklig tillfredsställelse att uppleva kursdeltagare öppna kanaler, hjärtan och seendet. Att få ta del och vägleda och se ögon glittra.
Det finns en viss känsla som ger mig tårar i ögonen att finna min kopp framdukad på vasken vid en chokladmuffins med hänvisningen att kolla på min säng. Och finna ett sanningens ord.




 Tacksam

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar