Det är först och främst ett barn.

Du sitter där med ett barn i din famn. Känslorna spelar spratt med dig. Än är du överväldigad, än känner du smärta från förlossningen, än känner du en sorg som du inte kan beskriva, än känner du massor med olika rädslor, faktiskt även konstiga rädslor, rädslor för att andra ska bli rädda, ja faktiskt är det så. Du träder in i en roll där du per automatik och genast vill ta ansvar för, skydda andra för deras reaktioner.

Hur ska du kunna berätta för någon?

Ditt barn blev med omgivningens mått mätt inte perfekt. Han är defekt. Märkt med en Etikett.

Ska han dö? Kan man dö av detta? Hur ska du berätta? Vad ska släkten säga?

Vet du.

Ditt nyfödda barn, är först och främst ett barn. En gåva. Vilken form denna gåva än har valt att komma till dig i, så är det alltjämt en gåva av ett unikt slag. En egen liten person. Lär känna denna person bakom eventuella diagnoser. Det lär tids nog hinna ikapp dig. Sjukhusbesök utredningar habilitering och ett helt nytt sätt att leva sitt liv.

Det är nu du i alla fall kan vara säker på en sak.

Barnet i din famn är först och främst ett barn, en gåva. Han är dessutom en katalysator för dig att förändra hela din tillvaro. Ingen Mental tränare i hela världen hade kunnat inspirera dig till denna förändring på alla dessa plan i detta nu, sådär rakt upp och ner.

Nu har du inget val.

Tack vare denna lilla krabat kommer du att få ett helt nytt liv som kommer att spegla helt nya perspektiv. Som kommer att släppa in glädje på ett helt nytt sätt som du aldrig upplevt det. Är det en klen tröst i nuet? Mitt i alla rädslor och den besvikelse du känner för det du förväntade dig var något helt annat?

Bra. Det är en normal process. Transformationen fungerar så. Det motstånd du känner för förändringen är normal. Låt det ta sin tid. En dag vet du vad du läser nu.

Normalisera varandet. Tillåt dig känna allt du känner.

Du har nu fått gåvan att se livet från glädjens håll. Mitt i kärlekens centrum. Inget är fel. Allt är bra.

/Carola