Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs Syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början och hur vårt liv är idag.
Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer.
Jag som skriver heter Carola, jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag!

söndag 12 augusti 2012

Hugo sitter upp!


Hugo är nu 15 månader. Idag gjorde vi den fantastiska upptäckten att han sätter sig upp själv! Flera gånger på rad, la hans sig ner, satte sig upp och glatt lekte vidare, som om inget hade hänt.

Vadå inget hänt liksom! Tiden stod ju still! Han sätter sig själv upp!

Hugo har kunnat sitta själv i några månader, vilken lättnad och avlastning det är!

Imorgon börjar inskolning på dagis. Jag har väntat flera månader på denna dag, äntligen struktur och fasta arbetstider!

Orden är egentligen många. De trängs och vill forma sig i vackra meningar. Jag skulle så innerligt vilja berätta om glädjen och kärleken till detta barn. Det kommer. i lugn ska jag författa känslan av att vara så kär, så förälskad, så djupt kärleksfullt anknuten till en annan person att allt annat blir meningslöst.

Han är den vackraste pojke som skapats. Han är den gladaste källan till kärlek jag mött. Han besvarar precis allt med ett skratt, en kram och en jätteblöt puss.

Jag vet att hans systrar känner detsamma. Vi blir lika fjolliga allihop i hans närhet.

Känner du en person, ett barn eller vuxen med Downs Syndrom?

Om inte, berika ditt liv och öppna dina ögon för att bjuda in lite mer solsken i ditt liv!




3 kommentarer:

  1. Du skriver väldigt vackert. Hugo verkar vara en underbar pojke. (Precis som dina andra barn, förstås)

    SvaraRadera
  2. Jag blir också lite fjollig, och jag har aldrig ens träffat honom! :)

    SvaraRadera
  3. Anette Hjelmström24 augusti 2012 10:47























































    Hej.
    Kul att läsa om Hugo o hans framsteg, han är ett riktigt charmtroll o vilka ögon...Har själv en DS tjej på 21 år, o resan med henne har varit ganska lugn, fast iofs har hon opererat hjärtat, op munnen, m m. Man har ju fått stå på sig ganska mycket när det gäller förskola o skola m m.






    SvaraRadera