Balansboll

 

Hugos kompis Mika kom till Hälsohuset för att han och hans mamma skulle lära sig att träna med balansboll!

 

Detta programmet fick dom med sig hem:

Såhär grundar vi träningen med balansbollen.

1: Sätt barnet på bollen, stå bakom. Håll stadigt om barnets bäcken men var flexibel i alla riktningar.
...
Luta försiktigt åt vänster, tills du känner att barnet kompenserar själv. (Spänner muskler) Håll kvar en liiten stund och gå tillbaka upp i utgångsläge.

Luta försiktigt åt höger tills barnet kompenserar. Håll kvar en liten stund, återgå till ursprungsläge.

Luta barnet framåt tills du känner att h*n kompenserar, håll kvar en liten stund, återgå.

Luta barnet bakåt till du känner att h*n kompenserar, håll kvar en liten stund, återgå.

Upprepa 3 ggr till en början. Ju stadigare, desto fler rep.

2; Mage. Håll i benen. För barnet precis som ovan i 4 riktningar, en i taget. Var mkt försiktig och gör det sakta så att du inte missar reaktionen när kompensationen uppstår. (Musklerna spänns)

3; Lägg barnet på rygg. Ha gärna någon som stödjer axlarna utan att störa rörelsen. (För barnets trygghet) För barnet precis som ovan i 4 riktningar, en i taget. Försiktigt även här så att det inte blir en belastning istället för en träning. Minimala rörelser med små spänningar i musklerna är bäst till en början.

Avsluta gärna med att ha barnet i knäet, du sitter på bollen och ni gungar mjukt tillsammans för att mjuka upp alla eventuella spänningar som uppstått vid överkompensation.

Total tid för träning: 10-15 min. varannan dag (Inte mer) Och inte mindre än var tredje dag.

Läsare! Fråga gärna om ni undrar över något!

/Carola




Hugo äter själv!

 

För många är detta inte något märkvärdigt. För oss är det helt Amazing!!!! Att Hugo äter en måltid själv kan bara klassas som magi :-)

 

 

Stolt mamma!!

 

/Carola

Neutralisering.



Någonstans kände jag att det var dubbelt. Vad ville de mina mig? Sörja med mig eller glädjas med mig?

Kom de för att dela min obeskrivbara rädsla eller skulle de käckt hoppa in och hurra för denna lilla pojk, som jag inte ens visste, skulle överleva?

Få hörde av sig. Jag kan förstå detta. Vad säger man liksom? Grattis? Till ett sjukt barn som inte ens finns kvar om ett tag?

Burdusa tankar grep mig om och om igen, virvlade runt i mitt hjärta och försökte ta över min hjärna.

Samtidigt växte en innerlig känsla sig stark. Kärlek kallas den. Så stark oh spirande att den inte fick plats i mitt bröst och letade sig ut som tårar. Ofta.

Lycka över att vara en utvald mamma till något så fantastiskt som ett barn med speciella behov. Oj.. jag liksom.. hur hade jag kunnat förtjäna detta?

Samtidigt grät jag av rädsla och himlen kom nära. Tryckte mig ner i backen så att syret tog slut. Svart var färgen jag såg och ville omge mig med. Ska han dö, så kan ju lika gärna jag dö.

Tanken på de andra barnen i just denna stund var inte närvarande.

Så kom dom då. Först pappan och ett tag senare en vän, också från Sverige.

Lång resa för att vara där för mig. Stötta mig. Välkomna Hugo och visa att de fanns för mig och för oss.

Ett tag senare kom min mamma och min syster Filippa. Lättnad. Tillbaka i en god jargong och familjär stämning.  Tiden var lånad och begräsningen kändes av, de skulle ju snart åka igen.

Vi hade en fin vecka med djupa samtal. Lätta samtal och skoj.  Vi skrattade både rått och hjärtligt och vi tittade på Hugo. Synade rädslorna i sina helvetiska sömmar.

Umgicks.

Detta möte och att de kom ner är något jag är för alltid tacksam över. Känslan när de åkte minns jag mest som tacksamhet. Tacksamhet för att ingen annan än just dessa två skulle kunna normalisera situationen så som skedde. Just då kändes de som två utsända Hjälpänglar.

Känslan efteråt var blandad. Jag fick hemlängtan till Sverige och hjälplösheten av att inte få läkarhjälp till Hugo där på plats sådde fröet till tanken att, nu åker vi hem! Låt oss flytta hem till Sverige igen.

*Utdrag ur kommande boken ”Ett dygn med Hugo” *

 

 

 

Leka mamma där!

 

Förbluffad tittar jag upp från kaffekoppen.

 

"Leka, mamma, där" upprepar han. Och pekar in mot lekrummet. Jag släpper ner honom och han kryper in på rummet, vänder sig om och väntar tålmodigt på sin mamma, som fortfarande är lite i chock efter den sagda meningen.

 

 

Livets mirakel.. han pratar!!!!!!!

 

/Carola

Sova gott

Tänk vad en sovpåse kan göra. Jag köpte en på IKEA förra veckan och våra sovtimmar har fördubblats.

 

Tänk att det ger en sådan trygghet!

 

Jag lärde mig i Tyskland att barnen ska sova utan byxor i dessa, så att känslan från livmodern ska uppstå.

 

Underbart med fler sovtimmar!! Och en gladare Hugo dagtid såklart.

 

 

/Carola



Liv, leva, livat.

Ju fler gånger jag räddar Hugo från att dö desto mer känslig blir jag. Ett tag trodde jag att det var luttrad jag skulle bli. Inte bry mig så mycket. Rädda honom tillbaka till livet medan jag gjorde ärtsoppa och tömde tvättmaskinen.

Tvärtom blir jag mer medveten om vikten av liv. Ditt och mitt också. Och ödmjuk över att ha kraften att om igen bestämma att nehejdu, din lille snorvalp, än är det inte dags.

Tuff natt, Astma från helvetet, envis pojk och envis mamma. Nu en lång natt senare firar vi livet med en kopp kaffe och en skål gröt. Allt är som vanligt, livet har åter uppgraderats.

/Carola

Lab idag

Hugo brukar hjälpa mig med diskmaskinen. Fast han får inte. Men gör det ändå. Detta är en av de grejer där han vinner. Hel tiden. Och jag tillåter det. Köksregionen är verkligen hans. Hans ögon glittrar bara han hör knappens ljud ifrån diskmaskinen.

Så, med något för lågt motstånd tillåter jag honom ändå, efter att ha rensat bort de vassaste grejerna får han härja med sina leksaker. In i maskinen, ut från maskinen. Om och om igen.

Idag är det provtagning. Igen. Sist gjorde faderskapet det och i rättvisans namn ska det då vara min tur idag. Att om igen se någon ta blod. En massa blod från Plutten. Bara jag skriver det får jag svindel. Jag har seriösa problem med detta. Men, whattodo.

Ystad nästa!

/Carola