Liv, leva, livat.

Ju fler gånger jag räddar Hugo från att dö desto mer känslig blir jag. Ett tag trodde jag att det var luttrad jag skulle bli. Inte bry mig så mycket. Rädda honom tillbaka till livet medan jag gjorde ärtsoppa och tömde tvättmaskinen.

Tvärtom blir jag mer medveten om vikten av liv. Ditt och mitt också. Och ödmjuk över att ha kraften att om igen bestämma att nehejdu, din lille snorvalp, än är det inte dags.

Tuff natt, Astma från helvetet, envis pojk och envis mamma. Nu en lång natt senare firar vi livet med en kopp kaffe och en skål gröt. Allt är som vanligt, livet har åter uppgraderats.

/Carola