Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början. Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer blandat med asgarv sorg och skrik på hjälp. Jag som skriver heter Carola. Jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag! Året är 2016 och Hugo blir 5 år.

söndag 13 januari 2013

Sömn.. sova...

4 dagar med sömn skämmer bort mig i en tilvaro som av bomull. Jag hinner bli utvilad och hjärnan hinner läka, kropen ta igen sig och själen andas ut.

Såklart saknar jag barnen när de inte är här men åh, så skönt det är aqtt få sova. Jag vaknar varje morgon i djup tacksamhet för olika saker.

Denna morgon, icke utsövd, skav på axlar efter allt snurrande och mosig i hjärnan efter att ha blivit väckt ett 40 - tal gånger, känner jag ännu större tacksamhet för att jag vet, jag är ändå lyckligt lottad.

Det är tufft med avbruten sömn. Jag har ingen bra lösning på detta. Hugo är 20 månader och det bättras inte.

Hugo vaknar och är orolig. Näsan täppt, hittar inte mig eller nappen. Det kan vara vilken anledning som helst, men kommer jag inte direkt går det över i panik. Jag har slutat komma upp direkt. Faktum är att jag låter honom förstå, med min röst, att jag är här. Vill du ha nappen får du leta själv. Jag reser mig inte upp förrän det går över i en förtvivlan och då stämmer det alltid, alla nappar har ramlat ur sängen.

Icke utsövda står vi inför en ny dag. 11 veckor nu utan barnomsorg. Företaget vinglar på en skör tråd och senaste beskedet om att Hugos rygg skruvar sig så vi måste till ortoped för att undersöka, gör, att dagen blir lite trögstartad.

Men så tittar jag på snorvalpen. Han tittar på mig. Jag ser hur han växer. Hans kinder har blivit rundare bara på några dagar. Lyckan flödar i mig och jag vet hur kärleksfullt livet är.

Carola

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar