Mångfald

Det är så lätt att säga dåliga saker om medicin och kemi. Så många som helt utesluter vanliga läkemedel och endast använder alternativt och hälsokost.

Jag tror inte att dessa människor någonsin räddat livet på sitt barn. Om och om igen.

Ny dag.

 

Nya chanser. tänk mångfald.

 

 

/Carola

Kärleksfullt..

Det finns en vördnad och innerlig kärlek i uppskattning av barnen trots att man kanske inte alltid är värd det.
Det finns en känsla i att vara älskad oavsett.
En hektiskt period har avlöst en hektisk period som går mot ett ljus. Jag längtar dit, även om nuet är fantastiskt och underbart kul finns det komponenter i vårens beskaffenhet som när min själ.

Det finns en känsla i en nöjd son som sover gott på minnena från dagen. Hans första dag hos sin extrafamilj. Värdet i den omsorgen överstiger min förmåga att beskriva. Glädjen i hans ögon. Stolthet. Mod. Och att bli serverad middag. Få sitta ner. Äta i lugn.

Det finns en känsla i att sätta sig på hästen och upptäcka att medryttaren gjort ett lysande jobb. Att allt är bättre än sist. Och det finns en känsla i att se arbetskamraten med försiktiga fingrar leda en annan häst till insikten att allt är gott och tillåtelsen att slappna av är här.
Det finns en god och lycklig tillfredsställelse att uppleva kursdeltagare öppna kanaler, hjärtan och seendet. Att få ta del och vägleda och se ögon glittra.
Det finns en viss känsla som ger mig tårar i ögonen att finna min kopp framdukad på vasken vid en chokladmuffins med hänvisningen att kolla på min säng. Och finna ett sanningens ord.

 Tacksam

En ny dag

 

Hugo snyter sig i Moas hår. Katten vrålar efter hundmat och kaffet är sannerligen inte tillräckligt starkt.
Igår var första dagen av fyra sprängfyllda och intensiva dagar med utbildning och en massa kul. Natten var en drömlös gegga av intigheter och vila, vilket inte vill lämna kroppen riktigt. Jag tror att det är fredag idag.

Det skulle innebära taco-kväll ikväll vilket innebär att jag kan ligga på soffan o stirra i taket medan maten serveras.

 Igår lurade jag till mig en ridtimme efter jobb.

Hoppbanan var på plats och denna tant studsade runt på kallblodet som är en förtäckt ferrari. Intet ont anande var vi plötsligt och faktiskt över ett riktigt hinder. Halleluja.

 

Förutom att koka paprikasoppa under kaffeintaget igår så glömde jag bort mina behandlingar för kvällen så det blev ett trevligt tillskott i kvällsvirvlet med besök och prat. Nu ska ännu en soppa förberedas och rätt unge lämnas på rätt dagis i rättan tid. Och byxor.

 

Jag måste hitta ett par byxor.

/Carola

Kompromiss

 

Idag kallades det till huvudförhandlingar redan innan kaffet.

 

Dramat på Broadgatan 5 gällande frukost, ordning och sittplats. Domaren med peruken på tvär, ögonen i horisonten och morgonrocken på glid ville bara en sak. Ha kaffe. Lille Herr Lind, den rättviseuppviglaren, hade redan bestämt sig innan mötet, för att vända upp och ner på alla begrepp för att pröva domarens sinnen.

Frukost intas alltid. I samma ordning.

 

Med alltid innebär inga som helst undantag. Redan igår var uppviglaren igång och startade sitt uppror mot lag och ordning. Domaren nödgades använda hjärnkontoret innan peruken var på plats. Detta bådar såklart inte helt gott för framtiden.

 

Tacka vet vi förutsägbara medborgare.

Den gryende dagen till trots hade lille Herr Lind placerat ändalykten i kökssoffan istället för på sin egen stol. Knäckebröd och yoghurt stod framför honom i sagda ordning. Detta dög ej. Ynglingen hotade med att vägra äta. Ett ytterst effektivt sätt att väcka domaren och dennes reaktion.

 

Domaren höll ut i trekommatvå minuter. Lille Herr Lind bjöds den vanliga ordningen men blev argare och argare.

Domaren och hjärnkontoret hade vid denna tidpunkt börjat samarbeta och en kompromiss erbjöds ynglingen. "Om du sitter på din egen stol där hakan når över bordskanten kan du få yoghurten först och knäckebrödet sen"

Ynglingen skuttade glatt ner från kökssoffan och upp på sin stol, svepte yoghurten på tre röda och sitter nu, faktiskt i skrivande stund, denna arla morgon i Februari, 2014 och äter sitt knäckebröd med ett leende på läpparna.

Domaren tror sig vara förd bakom ljuset. Och ljuset som inte ens är tänt än.

 

/Carola


Föränderligt förunderligt

Jag har ett barn i min famn. Inget konstigt med det i och för sig. Det har jag haft mer eller mindre de senaste 22 1/2 åren.

Detta barnet är en specialare. Det är vad jag kallar honom. "Min lilla specialare"

 

Det är, utöver hans problematik väldigt lätt att ha med honom att göra. Eftersom allt ska ske på rätt klockslag kan jag inte göra fel utan att en röd lampa börjar blinka hysteriskt och jag får en stekpanna i skallen. i form av humör och dramatiska uttryck.

 

När något går utanför hans struktur är det också väldigt lätt att förstå. Något är i en förändringsfas. Förutom när han varit döende eller i alla fall väldigt sjuk, men det räknas inte.

 

Så när Lillebror inte är som han brukar, ja då vet vi att något stort är på g.

 

Från start, klockan 05.00 denna dag år 2014 har han hängt mig runt halsen. Vilket innebär en unge i knäet vad jag än gör. Denna i vanliga fall självständiga parvel som "Kan själv" har idag inte lämnat min famn en sekund.

 

Jag har försökt sätta honom ifrån mig flertalet ggr med resultatet att alla grannarna fått sin beskärda dos av illvrål.

 

Det där med utveckling på normalstörda barn är ganska förutsägande. På en specialare har du sannerligen ingen aning om vad som komma ska eller när det sker. Dessa faser av utveckling är såklart otroligt spännande att få ta del av, men också, på samma gång ganska frustrerande då jag verkligen inte vet vad vi har att vänta eller hur länge det ska fortgå.

 

Det har kommit många ord, verbala uttryck och ljud som är nya och väldigt väl uttalade. Det har kommit nya tecken och hans vilja har utökats kraftigt med nya rutiner som HAN väljer.

 

För någon som inte förstår kan jag berätta om frukosten.

 

Rätt frukost, vid rätt tid, i rätt ordning med rätt mängd. Om inte någon av dessa beståndsdelar är korrekta är hela dagen åt skogen.

 

Medicinen i rätt mängd i rätt tid innan frukosten nersköljd med rätt mängd vatten i rätt temperatur.

 

När han då, en dag som denna först och främst vägrar sin medicin blir jag paff. Följer gör en scen som hämtad ur vilken komedi som helst. Han vägrar att sitta på sin egen stol. Han ska sitta i kökssoffan. Say what? Liksom.

 

Sen vägrar han sitt livselixir knäckebrödet, som gör att världen går runt och föder hans lilla lekamen till 50%.

 

Sen ska han ha sin yoghurt. Men äter bara ett par skedar och skjuter bort tallriken. Ber om sin medicin och lite att dricka. Klättrar upp på sin egen stol, äter upp knäckebrödet men vägrar yoghurten. Hoppar ner från stolen och upp i mitt knä och där har han suttit sedan dess. Och gör än. Genom kursplanering, fakturor, kaffedrickande, bloggskrivande, med mera.

 

Det ska bli kul att lämna min lille unge på dagis idag tänker Apmor.

 

/Carola

 

 

 

 

 



På andra sidan medberoendet

 

 

På andra sidan medberoendet, virvlar löven på ett speciellt sätt.

Himlen har en annan nyans. Inte för att den har det utan för att jag vågar se det. Jag behöver inte se världen med dina ögon.

På andra sidan medberoendet ligger mina fötter uppe på stolen mitt emot mig. Jag äter frukost i den ordningen jag vill och mina nakna fötter, som kanske inte är rena sedan morgonpromenaden i frihet, exponeras öppet. Fast det är ju ingen här.

På andra sidan medberoendet slutar jag ibland att andas, när jag ser att jag ställt saker fel i köket. Då ler jag och erkänner att allt är rätt oavsett.

På andra sidan medberoendet duschar jag när jag vill. Om jag vill hur jag vill. Använder vilken duschcrème jag vill i den mängd jag önskar.

På andra sidan medberoendet äter jag middag när jag vill i den mängd som känns bra. Det är skönt. Befriande. Kanske inte alltid fysiskt nyttigt men skönt.

På andra sidan medberoendet ringer jag min familj när jag vill. Om jag vill och pratar med den jag ringer till hur länge jag vill om precis vad som helst. Om vem som helst.

På andra sidan medberoendet vaknar jag mitt i natten och undrar om jag stört dig med mitt sätt att sova, men kommer på att jag är ensam. Jag ler och somnar om.

På andra sidan medberoendet undrar jag om jag vill. Inte om du vill. Bara om jag vill.

På andra sidan medberoendet behöver jag inte oroa mig för att ha vikt kläderna fel. Eller för att jag bär dom fel. Eller för att jag är fel. Alls. Eller för att jag har för mycket kläder på mig. Eller för lite kläder. Eller rent av för fula eller för snygga kläder.

På andra sidan medberoendet styrs inte mitt barns mående av mina nycker som styrs av ditt humör och ditt missbruk. På andra sidan medberoendet har vi en jämn tillvaro i kärlek och bus.

På andra sidan medberoendet kan jag dricka ett glas vin utan att du dricker 2 flaskor vin. Och Cognac. Och öl. När jag vill kan jag ta ett glas vin utan att höra att jag dricker som en mes. Eller för lite. I fel glas. Med vinet fel upphällt.

På andra sidan medberoendet kan jag somna på soffan till filmen. Om jag vill. Utan att behöva förklara min nonchalans tills klockan är 2. Eller 3 eller 4. Eller hela natten så att det inte är lönt att lägga sig ens.

På andra sidan medberoendet Umgås jag med vem jag vill. När jag vill hur länge jag vill. Jag förbereder mitt försvarstal fortfarande men andas ut när jag kommer på att jag ju inte längre behöver använda något. Någonsin mer.

På andra sidan medberoendet sitter jag inte färdig, med ytterkläderna på för att inte spilla din tid. I 1 timme, 2 timmar, 3,7,8 eller 16 timmar i väntan på dig. Utan att gå på toa för att inte förarga dig och för att visa att jag visst det är klar när du kommer.

På andra sidan medberoendet är det ingen som kräver. Varken det ena eller det andra, här är det jag som väljer.

På andra sidan medberoendet får jag lov att vara jag och behöver inte vara din bild av perfektion som jag aldrig kunde leva upp till.

På andra sidan medberoendet kan jag skratta som jag vill hur länge jag vill åt precis vad jag vill.

På andra sidan medberoendet kan jag låta bli att skratta om jag hellre vill gråta.

På andra sidan medberoendet behöver jag inte förklara mig.

På andra sidan medberoendet kan jag förklara vad jag vill när jag vill till vem jag vill.

På andra sidan medberoendet känns luften annorlunda mot min hud. För jag vågar stanna upp och stå still utan rädsla att komma försent.

På andra sidan medberoendet kan jag köpa dom billigaste jeansen jag finner på lågprismarknaden utan att ha ångest över flera veckors plåga över att behöva förklara varför jag är så fel.

På andra sidan medberoendet blir jag inte konstant kränkt och förnedrad offentligt. Jag får inte mat över mig, blir inte sparkad på eller puttad eller får saker kastade på mig offentligt. Eller bakom stängda dörrar. Inga höga röster jagar mig dygnets alla timmar. Inte ens skammen når mig längre.

På andra sidan medberoendet ser jag det alla andra såg men få vågade säga till om. På andra sidan medberoendet skriver jag detta så att du, och du och ja, faktiskt även du, ska komma ut på andra sidan medberoendet. Vet du. Här får du också lov att vara du.

 

/Carola Lind

Another day in paradise

 

04.47 väcks jag av lite väl spännande ljud ifrån Hugo. Jag har någon inbyggd sensor som säger "Nu kvävs han hörru, vakna!"

Jag samlar min lekamen och haltar bort till hans säng. Han ligger som Pippi långstrump, med fötterna på kudden och huvudet under täcket. Suck. Det gör ju inte saken bättre kan jag tycka.

Jag försöker med manövern att lägga honom högt med huvudet istället men se det kan jag fetglömma. Ungen är pigg och vill dansa polka. Jag vill mest dö eller i alla fall ha 7 veckors barnfri semester.

 

Han får följa med mig ner under dunet och vi slumrar om gemensamt medan han saglar så det rinner in i mitt öra. Han sover. Jag har ett kittlande stråk av sagel som sakta letar sig nerför min hals. Rör jag mig nu kan jag vinka ajöss till att sova. Det är bara att ignorera. Tills hans andning om igen påminner om lungornas strävan efter en fri passage.

Min hjärna börjar skapa fantasier om en öde ö, palmer, drinkar, barbröstade män och all inclusive. Verkligheten är en annan. Det blir plötsligt och faktiskt akut. Astmamedicinerna ligger som väl är, där dom ska och efter inhaleringen är Hugo piggare än en fjortis efter sin första lättöl så, ja, det är bara att gå upp. Klockan är 06.13 och jag vill bara dra täcket över huvudet.

 

Efter frukost går jag igenom lite bilder efter gårdagens arbete och lite lagom slentriant börjar jag kolla i gamla album. Jag finner bilden nedan. Förmodligen den enda bilden jag har på alla avkommor samtidigt. Dom blir nog jätteimponerade över att få se den på nätet. Men med min moderliga varsamhet skiter jag i det.

 Vi sitter samlade över vår familjs nationalrätt. Spagetti och quornfärssås. Med Ketchup såklart.

Jag finner även bilden där beviset för systrars grymhet har fångats. Lillebror får stå ut med en hel del.

Och bilden där man kan tro att ungen har egen uppfinningsrikedom, vilket han ju har men i detta fallet är jag övertygad om att det är en eller flera systrar som tvingat ner honom i lådan.

Och bilden som faktiskt kommer att göra ett gott avslut på en förmodad skitdag. Hemmagjorda fiskpinnar med sparris. Det ska jag laga idag. När jag väl kommer hem efter att ha besökt olika instanser och kört Skåne runt i den här farsen som kallas för liv just nu. Det är en bottenlös sörja att stå upp och försvara sitt barns rättigheter när de inblandade inte ens känner barnet ifråga och tror sig kunna tala för barnet och hans sak. Tvi vale.

 

Och sa jag det förresten?

 

 

Jag är singel. Problemet är att jag har insett fördelarna med att slippa samsas om soffan sängen och badkaret. Och tiden.

 

Jag är inte så jävla ful och jag är ganska klipsk. Men kräsen. Och trött på skitsnack veliga karlar och psykopater. Gillar okomplicerade normala killar. Svar till "Det var sannerligen inte bättre förr"

 

Tack o hej

 

/Carola