Hur kan det vara möjligt?
Hur kan man, känna en sådan innerlig stolthet och styrka i denna problematik, att ha ett barn med Downs Syndrom.
Frågan ställd till föräldrar med ett barn som har det lilla extra, skulle nog tas emot med ett leende.
Problematik kan vi nog alla erkänna oss känna till en början när denna lilla telning tittar ut och vänder upp och ner på precis hela världen.
Stolthet av att få lov att ha ynnesten att vara förälder till ett barn med Down syndrom ersätter så småningom dessa direkta känslor och ev. trauman.
Jag kunde själv aldrig tro att jag skulle kunna bli såhär stolt! Jag känner mig noga utvald och speciell att få lov att vara Hugos Mamma. Likaså känner Hugos Pappa.
Precis som Liselott och Stefan Hammargren från Lysekil som tatuerat in varsin extra kromosom, rätt i nacken, kommer jag och Hugos pappa att tatuera in detsamma, (På handleden) liksom flera andra föräldrar av vad jag nu förstått sedan Liselott och Stefan gick ut och visade vad de gjort.
De är stolta föräldrar till Flickan Frida Hammargren född 2005. Naturligtvis har hon Down Syndrom och naturligtvis är det en ynnest även för Liselott och Stefan, att få lov att vara föräldrar till henne.
Det är obegripbart för många, svårt att förstå, hur man kan vara stolt över ett barn som i samhällsnormen är "fel"
Men det enda felet som gemene man kan tycka, är, acceptansen och månfaldens fattiga fula nuna.
Att tatuera in varsin extra kromosom på ett så pass synligt ställe ger inte bara underliga blickar utan kan även vara en förlösande faktor och en öppning på diskussioner om Down Syndrom. Fantastisk tanke, fantastisk dé!
Jag vill med detta inlägg åter hylla mångfalden, tacka modiga stolta föräldrar som öppnar dörrar och visar på Konstuktivt tänkande.
Tack !!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar