Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början. Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer blandat med asgarv sorg och skrik på hjälp. Jag som skriver heter Carola. Jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag! Året är 2016 och Hugo blir 5 år.

söndag 9 mars 2014

Helg och vår. Och kärlek.

Det är väl ingen som har missat att det är vår? Jag menar, utan jacka, solbrillorna på och solskyddet nerfällt i bilen. Hur skönt är inte detta då?
 
 
Helgen var en lugn kavalkad av hemmafix, trädgårdsröj och små njutbara stunder i den spirande värmen. Jag har pussat på rosenknoppar, rivit mig på rosentaggar och sett min trädgård förbereda sig för en explosion av färger och dofter. Det är tidigt i år men inget kan stoppa det nu. Förlösningen är nära och det vibrerar i varje knut.
 
När tanken dök upp var det många röster i mitt huvud som sa stopp och nej. Jag såg bilder på parvlarna som nyfödda och jag stirrade i timtal för att hela tiden stänga datorn i ett bestämt NEJ.
 
Samtidigt funderade jag på mitt liv. Hur ser mitt liv ut när barnen sover? Och hur ser mitt liv ut när det här med kontaktfamiljen blir rutin, vad händer i mitt liv då?
 
Ja, hästar och jobb finns ju hela tiden. Jag tror att så länge jag andas kommer hästar att vara en del av mitt liv, mer eller mindre.
 
Men, en hund?
 
Jag har en strikt struktur genom dagen sen Hugo kom så varför inte. Och dagarna spenderas ofta utomhus så varför inte. Och vad gör jag om kvällarna?
 
Jag har varit singel i 5 år. Jag sitter här, ensam och har det skittråkigt varje kväll. Och så ramlade jag över sidor och bloggar med servicehundar, teckenhundar och barn med sin bästa kompis, hunden. Där barnet kan känna sig trygg för servicehunden är med dom ute och kan hjälpa dom med grejer. Och en annan viktig Point. De, hunden alltså, kan upptäcka i ett tidigare stadie än människan om något är fel med barnet.
 
Jag fortsatte att se dessa specifika valpars utveckling genom bilder. Kände in raserna. Om vi ska ha hund igen behöver det vara en robust, helst stor hund. Med vaktegenskaper men utan att vara bitig.
En bästa kompis som är specifikt vaken på sin flock.
 
Holländsk Herdehund och Rhodesian Ridgeback. Ja, det skulle kunna vara en fullträff.
 
Så, efter många samtal i många riktningar bestämdes det att Hugo ska i framtiden få en egen servicehund. Och jag ska utbilda mig på Terapihundskolan för att förstå och lära mig mer. Under tiden ska jag utbilda terapihästar, något jag kan göra i sömnen så kombinationen ska gynna varandra.
 
Efter lite hit och dit blev det att Enya flyttade hit och ja. Hon är med sina 4 månader nu ett fantastiskt val. Hon visar redan att hon är lyhörd för Hugos andning. Så fort han andas lägre eller kortare säger hon till mig. Hon hör honom några sekunder tidigare än mig när han behöver hjälp. Och hon kan och förstår redan några tecken ur TAKK.
 
Tro mig att det var ett motstånd runt omkring. Jag har blivit så idiotförklarad och utskälld för mitt val. "Som om jag inte hade nog att göra ändå" "Hur dum i huvudet är du"
 
Jag låter bilden tala för sig själv. Och tack till er som faktiskt inser vad detta ger för kvalitet i framtiden.
 

 
Det är en enorm skillnad på att ha en valp som familjehund och en valp som ska bli någon form av hjälphund. En mängd intressanta mönster jag måste tänka på att förhindra och skapa.
 
 

Fint pyntat på stall smedstorp, kul!
 
Igår var det Söndag. En solig härlig dag med några timmar att göra vad jag ville. Hugo hade somnat hos kontaktfamiljen och Edith ville stanna kvar där också så jag och Josefin, en av döttrarna i kontaktfamiljen körde en runda på vackra Österlen.
 
Vi körde till Smedstorp och stallet där för att kolla. Och vilken trevlig överraskning. Stall Smedstorp bjöd på rena snygga ytor, välkrattade gångar, rena snygga stall välordnade utrymmen och välkomnande leenden. Vad kul att återse stallet efter så många år oh att det nu är i detta skicket.
 


Gårdagen bjöd på våfflor hos kontaktfamiljen. Hugo är såklart kökschef :-)

Gyllebo med omnejd. Så vackert. Det tog andan ur mig. Vi har det fantastiskt med vår natur som bjuder på så många majestätiska vyer....

Och en liten söt fin häst fick hjälp. Så är det ju. Utan häst ingen dag.

En vy från vår sightseeingrunda :-)
 
En lycklig och nöjd kille!
 
En lycklig och nöjd tjej!
 
Och en avslappnad nöjd mamma, somnade igår med stort hopp i hjärtat om en strukturerad framtid där jag kan lita på avlastning. Där jag kan lita på sunda relationer och harmonisk miljö för barnen.
 
Livet är oss gott just nu.
 
/Carola
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar