Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början. Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer blandat med asgarv sorg och skrik på hjälp. Jag som skriver heter Carola. Jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag! Året är 2016 och Hugo blir 5 år.

måndag 10 mars 2014

Växa upp.

När jag slog upp mina blå hade jag bestämt mig.
 
Bebistiden ligger bakom oss. Nu jäklar ska han bli man, den där lille skiten. Slut på gullegull och vyssjan lull. Han blir 3 år och någon gräns måste man väl dra, eller hur.
 
Så föll det sig så att han minsann fick gå upp för trapporna själv. Jag väntade inte. Han fick klättra upp på stolen själv, jag bar inte. Han fick hjälpa till att bre sin knäckemacka själv. Han fick torka av sig själv efter frukosten. 

 Vet du, sa jag till honom medan jag stirrade in i hans kloka lugna ögon. Det är dags att släppa taget nu vet du. Vi måste växa upp du och jag. Bli vuxna liksom.

 Han tittade länge och stilla. Sen log han. Och sen, tecknade han ordet "Bra". Och rapade.



 Jag tror det gick fram minsann.
 
/Carola
 
 

1 kommentar:

  1. Härligt!
    De är ju alla individer bakom sitt funktionshinder...den där lille killen kommer bli stor en dag och då vill han ju också kunna göra saker som alla andra.Kämpa på! <3

    SvaraRadera