Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början. Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer blandat med asgarv sorg och skrik på hjälp. Jag som skriver heter Carola. Jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag! Året är 2016 och Hugo blir 5 år.

söndag 23 mars 2014

Udda. Separation eller enhet?

Separation


I ett sätt att bli något som ser trevligt, fint eller skönt
ut hos någon annan kan jag ändra min inriktning på mitt varande och görande och
försöka bli som någon annan.


Separationen från "Jag" inträder genast när jag
tittar utåt och beundrar det du är. Eller har. Eller kan.


Om jag har missat att förstå poängen med att vara unik och
olik alla andra hamnar jag lätt och snabbt i gemenskap med en mängd andra
individer som också missat det värdefulla i att vara en personlig och egen
individ.


Om alla skulle vara lokalvårdare i en fabrik skulle vi ha en
väldigt ren fabrik men funktionen och produktionen skulle inte fungera.


Om alla fokuserade på att samla på sig så mycket som möjligt
från fabrikens alla hörn, av inventarier och gods, skulle vissa bli utan medan
andra skulle behöva hyra extra utrymmen för att stapla sina varor.


Om alla fokuserade på att bära likadana kläder skulle vi
snart inte känna igen varandra. Då skulle vi behöva anstänga oss för att se
igenom stereotypen och behöva använda extra kraft konstant för att förstå
varandras personlighet under alla lager som effektivt döljer de vi egentligen
är. Eller såklart, kunde vi bära namnskyltar.


Om alla fokuserade på att kunna samma saker och tycka samma
saker skulle fabriken bli ett tilhåll tävling och prestige där alla som inte
tittade utåt på alla andra för att hänga med i massan skulle snabbt avyttras
som rebell och förmodligen bli avskedad. I värsta fall instängd i en skrubb för
alltid. Eventuellt få munkavle och tvångströja och ändå få vara med i massan
men utan att kunna förmedla sig.


Om någon på fabriken plötsligt får för sig att koka kaffe
istället för att städa, kan det hända att den personen blir populär. Dels för
att det är många som gillar kaffe och dels för att det är så tråkigt att
faktiskt koka, kaffe. Om den personen fortsätter att koka kaffe istället för
att städa kan det vara så att fabriken delas upp i två läger. Och plötsligt har
vi fler som vill koka kaffe. För vem vill städa hela tiden? Och vågar en göra
något annat så vågar ju fler.


Om någon bland kaffekokarna plötsligt får för sig att gå
ännu ett steg längre, för det känns som om något fattas och visst skulle det
vara gott med en kaka till kaffet, så personen ifråga faktiskt startar ett
bageri, skulle den personen inte bara bli populär. Personen skulle dessutom
kunna börja försörja sig på de olika grupperingarnas grundläggande basala
behov. Här finns pengar att tjäna. Människors behov är en finfin inkomstkälla.
Dessutom blir personer som kokar kaffe och bakar kakor respekterade när de
bryter sig loss från grupperingar eftersom de tillfredsställer behov.


Så länge det sker en naturlig utveckling för att täcka
massornas behov sker inga större motstånd och det mesta förhåller sig vara
lugnt på fabriken.

Tills en dag.


När den som har verkat vara mest nöjd av alla, tar ett
beslut. Och startar ett företag för visslare.


Personen ifråga är jätteduktig på att vissla och har, ju
underhållt alla på fabriken med sitt visslande, så är det då inte lite otäckt
att personen plötsligt ska börja ta betalt för något som hela tiden varit
gratis och givet?


Här uppstår genast flera olika läger, varav en av grupperna
kommer att heta: "Vi som också vill vissla"


VSOVV startas av en något rebellisk ledare som har två
huvudfrågor i livet.


Den ena frågan är, "Varför får inte jag göra vad jag
vill", och den andra frågan, "Varför  får alla andra göra allt dom vill"


Här startar ett intressant uppror. VSOVV kämpar alltså mot
den rebelliska ledaren vars frihet i att göra helt enligt sin vilja är precis
samma sak som alla medlemmar i VSOVV längtar efter och egentligen, med sitt
motstånd, kräver att få göra.


"Det vore bättre att personen med visselföretaget inte
hade så fria tyglar, vi behöver kontroll på den personen så att vi, alla andra
som också vill vara fria kan hinna med. Liksom"


"Och tills vi har hunnit våga, släppa våra invanda
mönster kan ju inte folk springa iväg och göra vad dom vill och om dom gör det
ska dom ju i alla fall inte tjäna pengar på det, vad gör det oss till? Fega små
stackare ju"


Lokalvårdarna beser de mindre grupperingarnas strävan efter
att dels, fortfarande passa in för att inte bli uteslutna ur gemenskapen, dels
kampen mellan de som kokar kaffe och de som gått ett eller flera steg längre
och såklart, de helt galna som hör och häpna, flyttat UT IFRÅN FABRIKEN.


Lokalvårdarna stämmer upp till årsmöte och behandlar frågan
"Hur gör vi nu för att dämpa. Allihop"


Separation uppstår inte, för att personer lämnar oss och gör
vad deras unika kall säger att de ska göra.


Separation uppstår, när du, tittar ut på vad alla andra gör
för att dom vill göra det och du väljer att också vilja göra det dom valt att
vilja göra.


Separation uppstår när du glömmer. Att du, unika person och
medarbetare på fabriken, _måste_ stå på din plats, på ditt sätt, göra din
arbetsuppgift, i den takt du ska, på det sätt som du kan, med den kraften som
du har, i det tempo som du orkar, när du, vill. Om du ens vill vara kvar. På
fabriken.


Enhet, integration och funktionell gemenskap uppstår när du
börjar titta på dig. Dina förmågor. Din vilja. Din känsla. Dina intressen, vad
du orkar, vad du mår bra av, vad du kan, vad du skrattar av, vad du blir lyrisk
och lycklig av och, vad du hela tiden, allra helst vill.


När du hela tiden, får göra vad du allra helst vill,
bidrager du, inte bara till fabrikens produktion och överlevnad, utan också
till alla dina medarbetares egna kraft och vilja, inspiration och egna plats.
Rätt plats och medverkan till varje individs unika talangers inverkan på allt
och alla.


Det är svårt att släppa andra människor. Och tillåta dom att
gå sin väg och göra det som gör dom lyckliga.


Kanske är det ännu svårare, att släppa oss själva, att gå
den vägen vi egentligen vill och göra det vi innerligt är här för att göra.

Medverka genom vår unika person, position, talang och kraft.

© Carola Lind 2014

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar