Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början. Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer blandat med asgarv sorg och skrik på hjälp. Jag som skriver heter Carola. Jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag! Året är 2016 och Hugo blir 5 år.

onsdag 2 november 2011

Grabbig.


Plötsligt känns det. Plötsligt inser jag skillnaden.

Jag har 3 flickor sedan tidigare i åldrarna 20, 13 och 3. Alla tre med sina unika personligheter. Alla tre ganska konsekvent uppfostrade, med massor av kärlek men med lagar och regler. Alla tre har fått lära sig att vuxna bestämmer, även om den sistnämnda fått lite mr frihet pga att hon är en sladdis. Dock har dom alla alltid varit flickiga. Grabbigheten är inget jag har erfarenhet av.

Hugo började igår visa en sida som jag aldrig sett hos tjejerna. Det far oerhört fashinerande. Jag blev paff. Han är grabbig!

Han vill ha bryskt bus! bli kastad i luften, kittlad tills han storknar, rejält busad med på killvis!

Så fort vi slutar skrynklar han ihop sitt söta lilla ansikte till ett russin och klämmer fram krokodiltårar! Så fort vi bryskt busar med honom igen, skrattar han högljutt i falsett.

!

Jag har fått en påg! Han är en kille! Snart blir det bilar, racerbana, stålmannendräkt och speedwaybana i trädgården! Yey!

Jag förstår vikten av en manlig förebild. På ett sätt som jag inte tagit in tidigare. Det är en jättehäftig känsla!

Hugo är ett pågasnöre, ett medvetet litet bus, det är dags att inreda och arrangera därefter :-)

/Carola

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar