Tilltvålat.

Killen är 4 år. Han ska fylla 5 i Maj nu 2016.

Jag både förstår och inte förstår allt som sker. Det är så mycket liksom.

Hugo går på Förskola. Där har han en egen Resurs som ansvarar för hans behov. Grundläggande, basala behov som språk, tillhörighet, social samvaro med mera.

Hugo har idag 3 familjer som han pendlar mellan. Mamma, Pappa och Stödis. 

Innan Hugo kom till mig visste jag inte vad som väntade. Jag var redan mamma till tre barn och tyckte mig ha lite koll på hur barn utvecklas och vad dom behöver. Detta baserades såklart på barn utan avvikelser, så kallade normala barn.

Hugo föddes med ett hjärtfel som växte ihop av sig själv. Han har full hörsel och nedsatt syn. Hugo har Astma som vi hoppas ska växa bort och så har han ett handikapp, ett svalg som är utan en funktionell muskeltonus ett sk. Förslappat svalg. Detta medför att han fortfarande ibland sätter mat i halsen och skapar dramatik.

Utöver det är det väl mest talet som man kan reagera på. I övrigt växer han upp som vilket barn som helst, med både krav på ansvar och rutiner där han lär sig om hur det är att vara människa.

Inte precis hur det är att vara en person med en funktionsvariation.

Utan att vara människa. 

Med krav på att plocka undan efter sig. Följa familjens rutiner. Borsta tänder, byta kläder, äta med kniv och gaffel. Sitta kvar vid matbordet tills alla ätit upp. Hälsa tillbaka när någon säger hej eller hejdå. Stanna i sängen när det är sagt godnatt. Gå upp och äta frukost. Sitta still och äta sin mat precis som vi andra. Inte avbryta när andra samtalar. Vänta på sin tur vid olika tillfällen.

Och så vidare.

Alltså inget konstigt eller annorlunda.

Vi tar ingen hänsyn till att han har en kromosom mer än oss. Den där kromosomen berättigar inte avsaknad av ansvar för sin ålder och förmåga.

Häromdagen upplevde jag något som jag inte ens upplevt med någon av mina tre tjejer, Hugos systrar.

Vi skulle duscha, Jag, Hugo och Edith. Hugo rusade in i duschen och blötte ner sig, vilket bara det är något han inte brukar vilja här.

Sen tog han och tryckte på pumpen, på schampoflaskan. Schamponerade sitt hår, sköljde av det, tryckte på pumpen på duschcremeflaskan, tvättade sig över precis hela kroppen, sköljde av det och tvättade för säkerhets skull, håret en gång till med helt rätt medel.

Edith och jag bara stod och gapade som två fån. Vi hann inte ens reagera på hans framfart. Hej och hå.

Hugo hade alltså klarat av att både Duscha, tvätta håret (2 ggr) tvättat kroppen och var nu på väg att ta sin handduk för att torka sig (Själv) innan jag ens hunnit in i duschen.

För mig skulle det vara ett superstort steg för vilket barn som helst i den åldern. För Hugo och oss är detta helt fantastiskt.

Men jag förväntar mig just detta av honom. Jag förväntar mig, att allt han lär sig genom att vara delaktig och medansvarig i familjen ska ge honom dessa rutiner.

Jag tror inte på att skydda barnen från ansvar. Jag tror på att blanda in dom och visa hur livet är och vad man ska göra för att livet ska fungera, redan från början. Oavsett antal kromosomer.

Hugo med två av sina systrar, Moa och Edith:

/Carola 

Hopp.

Läkaren som sa "Det finns inga bevisbara hinder" gjorde något för oss alla. Hon ingöt ett hopp om att livet kommer att fortsätta ske på de mest otroliga sätt som vi inte ens skulle kunna komma att föreställa oss.

Min egen, första begränsade tanke, när jag ringde hem och grät var nog lik många andras i samma situation.

"Jag kommer aldrig att få se honom ta studenten"
"Han kommer aldrig att ta körkort"
"Han kommer att dö före mig"
"Jag kommer aldrig att få hålla något kalas för honom för ingen kommer att vilja komma"

Jag var såklart färgad av det jag lärt mig genom åren. Sådana människor lever inte så länge men dom skrattar ofta, kramas mycket och lyssnar alltid på musik.

Läkaren som tog hand om Hugo (Och oss, mig och hans systrar)tiden efter sjukhuset sa detta upprepade gånger.
När hon ultraljudade hjärnan. När gelén gled runt på hans lilla hjässa och vi stirrade hålögda på en skärm, jag och Julia, för att försöka se det Läkaren ville se. En frisk hjärna.

När hon ultraljudade höfterna. Och jag trodde mig kunna se ett eller annat på den lille, ganska orörliga krabatens små formationer som visade sig på skärmen men det enda jag egentligen såg var bara insidan på ogråtna tårar.
När hon ultraljudade tarmar och inre organ för att se om allt var på plats och när hon vidgade sina ögon, sådär bestämt och vände sin blick mot min och sa; Du måste köra till en Kardiolog. Nu.

Och när jag tog honom i min famn, denna lilla kille som vi inte ens visste om han skulle leva i morgon, sa hon, Carola, "Det finns inga bevisbara hinder"
Och jag körde. 40 mil enkel resa till bästa Kardiologen, som när han tog emot oss och höll Hugo i sin famn, log och sa, "Vilken fin liten kille, han kommer att klara sig bra" Ekade det i mig hela tiden.

"Det finns inga bevisbara hinder"

Hugo var 2 veckor ung. Kardiologen grymtade. Lyssnade. Grymtade. Sken upp. La pannan i djupa veck. Mumlade. Medan jag höll andan och höll på att förlora synen av syrebrist och tänkte att en livstid kan ju både kännas kort men vara lång så sa han; "Carola, jag vill att du sätter denna fina lillen i bilen och kör till Universitetssjukhuset. Det kan vara att hjärtat läker på vägen dit för hålet är litet, men du måste köra dit. Nu."

Och jag körde. 51 mil i andra riktningen. Med ett stopp hemma för att andas och äta och ringa och sova.

Så körde jag söderut, till en annan stor stad, totalt utan kompass trodde jag men hittade dit jag skulle och blev snabbt inslussad av ett stort Team.
Rummet var i bästa Sci - Fi stil och mina ögon var nog större än mina andetag.

Hugo fick nästan plats i den stiliga läkarens händer. Han la en av dessa händer på min axel och bad mig gå ut.

Jag såg denna stora maskin och kunde bara tänka på att den eventuellt skulle sluka min son. Var skulle han hamna då?

23 väldigt långa minuter fortskred och det var Hugos rop på mig som väckte mig ur min dimma och den fras som hade kommit att hålla mig vaken.
"Det finns inga bevisbara hinder"

Läkaren sökte mina ögon och väntade med att prata tills jag stillat mig, hade Hugo nära mig i famnen och lyssnade.

Hålet är borta, sa läkaren. Din son mår bra. Han är undernärd men är en frisk och fin kille som kommer att klara sig bra om han bara får äta upp sig lite.
Jag minns att jag bara stirrade fånigt på honom och han fortsatte le. Det värsta du behöver oroa dig för nu är böteslappen på din bil eftersom du parkerat här utanför.

Jag släppte ut andetaget, släppte ut tårarna och en sköterska la sina armar om mig. Hon ledde mig till ett rum vid sidan om Sci - Fi - rummet som såg ut som ett hemtrevligt, ombonat rum.

"Strunta i bilen, sa hon. Sitt här och mata Hugo. Vila så länge du behöver, jag kommer med kaffe"

Hålet borta, mumlade jag för mig själv. Han har ett friskt hjärta, hur är det möjligt?

Jag kände den lockande sömnen som viskande fingertoppar, smekande lustfyllda händer som drog i min vilja, "Kom" sa den. "Sov" sa den, men jag ville bara tillbaka. Alla milen hem för att berätta. Han är frisk. Han har ett friskt hjärta.

Att det inte finns några bevisbara hinder är ju uppenbart då Hugo nu 4 år senare mer än en gång visat på detta.

Det vi fascineras över just i nuet är hans förmåga att räkna.
Inte så som du och jag räknar.

Han visar till exempel att han vet mängden på hur många som ska äta och plockar fram rätt mängd tallrikar. Han vet hur många som ska ha The och plockar fram rätt mängd muggar.

Flera gånger har det hänt nu och kan inte längre vara en slump.
Men vet ni.

Det finns inga bevisbara hinder för denna killen eller för andra barn med Downs Syndrom. Inte för någon faktiskt. Inte för dig eller mig heller.

/Carola 

Prinsen

Det finns en blick, jag aldrig glömmer. Som ingen, som var med då, glömmer. Någonsin.

Den blicken som jag trodde betydde motsatsen till liv, som visade sig betyda massor av liv. Sömnlösa nätter, kräk, skratt, första tanden, "kan själv", gråt, medicineringar, sjukhus och allt däremellan. Och rädsla. Så mycket krampaktig rädsla för att förlora dig.

Det som idag betyder "snart 17 kilo", glasögon, rymma, sjunga, dansa, sova själv, bli bjuden på kalas, vara kär i en tjej, bli arg på mamma, vara med och laga mat, trotsa hela världen, få vattkoppor, planera skolstart, få första cykeln, med mera.

Jag visste inte det då. Det jag vet idag. Hur värdefull vägen hit ständigt är. Alla delar som faktiskt var värdefulla.

Är, värdefulla.

Prins Hugo 

/Carola Smiley heart

Attityder

År som kommer och går.

Kränkningar att häpna över.

"Han är ju ändå söt"

"Ja det är ju som min häst, han är travare men ser ut som ett fullblod, man kan alltså inte se att han bara är en travare!"

"Vilken tur ni haft, man ser det knappt"

"Ja men det var väl för väl, se så söt han är"

"Nej men titta, här har vi ett litet Mongo, men så söt du är"

"Hej sötnos, du ser ju inte alls ut att något sånt"

Som förälder är det väldigt smickrande att någon tycker att ens barn är gulligt och sött. Det är ju ändå en del av mig och egot blir boostat om någon annan gillar det jag älskar.

MEN

Som förälder till Hugo, med Downs Syndrom, krossas mitt hjärta varje gång någon säger som ovan.

Jag är förälder. Jag älskar mitt barn. Oavsett om du är rädd för hans utseende eller inte, så är han en del av mig och oavsett utseende, är han mitt hjärta.

Han behöver inte jämföras med någon. Han vill inte ha din skeva norm och är inte intresserad av din sk. välvilja och exteriörbedömning.

Är det så du gör, när du ser dig själv i spegeln? Missbedömer dig själv för att du tror att det finns en norm du måste passa in i?

Andra kränkningar vi tagit del av:

"Jaha, hann du inte göra abort?"

" Gjorde du inte ultraljud?"

" Hur orkar du se honom varje dag?"

För varje år som går blir det lättare att skoja bort olika kommentarer. Jag blir mer och mer glatt på ytan och jag vet ju att det inte handlar om mitt barn, det handlar om en skev bild om hur människor borde vara för att passa in.

Den största rikedom som kan hända är att få leva med och se ett barn som Hugo, växa upp.

/Carola 

Väldresserad Mamma

Morgonrutinen är en långdragen historia Men för att göra den kort visar jag inte alla sekvenser.
I alla fall, väl på parkeringen på skolan, lutar sig den gode Herrn mot bilen och säger, nja. Jag ska nog fundera en stund. Låt oss vara i detta ögonblick och ta in alla intryck. I 10 minuter. Det gör inget att du är kissnödig mamma eller att storasyrran början skolan strax. Jag ska bara.... först.

Efter en stund och när vi minst anar det STICKER grabben. Han vet var vi ska och tar sikte på trapporna. Så börjar färden uppåt. 4 olika trappor leder upp i lågstadiets lokaler. In här ska vi för att lämna av Edith.

Väl inne i klassrummet, när vi sagt hej till uppstoppade örnar och förtorkade spindlar följer Herrn sin dagliga rutin, han ska ta ner en stol vid en bänk och sätta sig. Så sitter han där en stund. Tills han tar nya beslut och piper iväg på morgonrundan. Vid detta laget har det gått allt från 10 - 20 minuter sen vi lämnade bilen

Väl ute i korridorerna händer följande. Han kikar in i alla klassrum och säger godmorgon. Han tvättar händerna i alla vaskar på vägen och han försöker stänga alla dörrar. Och ignorerar mig. Hans mamma. Totalt. Vem vill ha med morsan på upptäcksfärd, liksom.

Efter en halvtimmes tid är vi då framme på Förskolan. Kläder och skor ska skiftas och pågasnöret ska ut till dom andra barnen. Nu låter det kanske lätt som en plätt. Möjligtvis en sufflé. För innan vi är där, i överlämnandet till Hugos resurs, kan vad som helst hända. Nytt för terminen är en ny stund med kontemplation, innan vi går ner till barnen. Mitt i backen, i stillhet. Hur länge som helst känns det. Men till slut, varje morgon faktiskt, lyckas jag leverera honom i tid.

/ Väldresserad Mamma

Dum i hela huvudet? - Eller?

Jag har hört det flertalet gånger. Hugo är snart 4 år och det har hunnit avhandlas om och om igen, meningslösheten med att träna Hugo i funktionella övningar hans ringa ålder till trots.

Jag är envis som en get och har fortsatt. I känslan av att det KOMMER att ge resultat och utdelning.

Hugos Teamläkare på HAB uttryckte sig för ett halvår sedan att Hugo är en av de mest atletiska barn han sett på sina 30 år som läkare. Det stärkte mig i min uppfattning att vikten av Hugos träning är mer betydelsefull än alla gliringar om att jag slösar bort min tid.

Så träningen har fortsatt. Ibland mer frekvent och ihållande, ibland endast några övningar på några minuter/ dag. Men jag har gett honom små utmaningar och så länge han har varit intresserad (Ointresserad, en annan muskeltonus och inte lönt) så har han fått en uppgift till.

Idag, mitt i kräksjukans gyllene kaos med hinkar och handdukar varvat med kräkfri håruppsättning och Hugos storasyster som en geledallrig liten räka att frakta mellan soffa och toa, finner jag denna kavata kille, i full skratt och aktion,

KOLLA VAD HAN GÖR!!!

Jag KASTADE mig mot telefonen och önskade till alla Gudinnor att han skulle göra om det. Jag behövde inte lirka så länge, vips! Så gjorde han det igen.

WOOOOOW jag är så jävla lycklig!!!

Han också!! :-D

/Carola

Inför landning

 

Samtidigt som Herr Pinkelstrahle gömmer sig i en kartong får hunden tag på en leksak med ett snöre på. Överstinnan predikar lag och ordning men ingen giter lyssna. Moderskeppet försöker landa bland ungar, hund och pilska katter men i samma sekund fastnar snöret i kartongen, hunden släpper naturligtvis inte greppet, ut far Pinkelstrahle och mitt i landningen gör han skäl för sitt namn medan hunden ...gläfsande anfaller moderskeppet som faktiskt undrar om det hela är ett skämt. Överstinnan höjer ett varnande finger men möter Moderskeppets blick och inser sig vara fångad av en stormvind. Pinkelstrahle ber om papper och rena fötter. Katten åker ut och hunden kryper till kojs. Moderskeppet anropar hemplaneten som utlovar hemresa 2029. Framtiden känns långt bort.

 

/Carola

Balansgång

Jag ligger helt stilla när jag vaknar. Något är förändrat. Förvisso är det ljusare än vanligt men det finns något mer. Subtilt.

Jag har sovit. Det har jag förvisso gjort de gånger som Hugo varit hos stödfamiljen också, några gånger. Men det är inte samma sak.
Vi, har sovit. Hela natten.

När jag ligger där och drar mig, gissar jag att klockan är runt 7. Hunden reser sig aldrig förrän jag ger signal men hon brukar lägga sin nos mot min arm när Hugo vaknar på nätterna. Vilket han ju brukar göra 3 - 10 ggr.

Allt är faktiskt helt stilla. Det _har_ hänt förr, och då har det bara varit enkelt så att han sovit gott. Men ändå. Kommer den iskalla handen fram som kramar mitt hjärta. Med frågan.

- Lever han?

"Klart han gör" "Sluta löjla dig" replikerar jag snabbt. Jag drar ett par långa djupa andetag och sätter mig upp. Den elektroniska barnvaktens röda lampa lyser. Den funkar.

På sängkanten hinner jag göra lite yoga för min nacke innan det börjar spraka och jag hör "Mamma"

Mitt hjärta smälter. Och jag kommer på.

Att sova utan Hugo hemma är visst det en hel natts sömn, men att sova med Hugo hemma och att få sova hela natten med honom är en annan sorts sömn. Som ger mig total avkoppling. Gott.

Klockan är mycket riktigt 7.

Hugo äter frukost och jag ordnar med mitt kaffe. På väg till Toan ser jag mig själv i spegelbilden. Jag brukar registrera dagens adrenalinstatus genom att titta på mitt ansikte. Blåsor på kinderna och halsen brukar innebära minst en livräddningsinsats. Det är minst ett år sedan jag var slät i hyn utan variga blåsor. Jag är inte helt slät men ser väldigt mycket friskare ut än på länge. Det är hemskt, att alltid gå runt med röda kinder som smärtar och är såriga.

Jag stryker med fingrarna för jag tror knappt på det själv, men sen räknar jag och inser att det är ett bra tag sedan han satte i halsen eller inte fick luft på grund av astman. Inga ilfärder till akuten på minst en månad. Jag inser hur mycket det stör mig att se ut sådär. Det är rentav vidrigt.

Sömn. Stödfamilj. Balans. Rutiner. Att ha haft tid att bearbeta allt.

Och en frisk pojke. Som växer och kan hantera vardagen bättre.

Liv.

/Carola

Udda. Separation eller enhet?

Separation


I ett sätt att bli något som ser trevligt, fint eller skönt
ut hos någon annan kan jag ändra min inriktning på mitt varande och görande och
försöka bli som någon annan.


Separationen från "Jag" inträder genast när jag
tittar utåt och beundrar det du är. Eller har. Eller kan.


Om jag har missat att förstå poängen med att vara unik och
olik alla andra hamnar jag lätt och snabbt i gemenskap med en mängd andra
individer som också missat det värdefulla i att vara en personlig och egen
individ.


Om alla skulle vara lokalvårdare i en fabrik skulle vi ha en
väldigt ren fabrik men funktionen och produktionen skulle inte fungera.


Om alla fokuserade på att samla på sig så mycket som möjligt
från fabrikens alla hörn, av inventarier och gods, skulle vissa bli utan medan
andra skulle behöva hyra extra utrymmen för att stapla sina varor.


Om alla fokuserade på att bära likadana kläder skulle vi
snart inte känna igen varandra. Då skulle vi behöva anstänga oss för att se
igenom stereotypen och behöva använda extra kraft konstant för att förstå
varandras personlighet under alla lager som effektivt döljer de vi egentligen
är. Eller såklart, kunde vi bära namnskyltar.


Om alla fokuserade på att kunna samma saker och tycka samma
saker skulle fabriken bli ett tilhåll tävling och prestige där alla som inte
tittade utåt på alla andra för att hänga med i massan skulle snabbt avyttras
som rebell och förmodligen bli avskedad. I värsta fall instängd i en skrubb för
alltid. Eventuellt få munkavle och tvångströja och ändå få vara med i massan
men utan att kunna förmedla sig.


Om någon på fabriken plötsligt får för sig att koka kaffe
istället för att städa, kan det hända att den personen blir populär. Dels för
att det är många som gillar kaffe och dels för att det är så tråkigt att
faktiskt koka, kaffe. Om den personen fortsätter att koka kaffe istället för
att städa kan det vara så att fabriken delas upp i två läger. Och plötsligt har
vi fler som vill koka kaffe. För vem vill städa hela tiden? Och vågar en göra
något annat så vågar ju fler.


Om någon bland kaffekokarna plötsligt får för sig att gå
ännu ett steg längre, för det känns som om något fattas och visst skulle det
vara gott med en kaka till kaffet, så personen ifråga faktiskt startar ett
bageri, skulle den personen inte bara bli populär. Personen skulle dessutom
kunna börja försörja sig på de olika grupperingarnas grundläggande basala
behov. Här finns pengar att tjäna. Människors behov är en finfin inkomstkälla.
Dessutom blir personer som kokar kaffe och bakar kakor respekterade när de
bryter sig loss från grupperingar eftersom de tillfredsställer behov.


Så länge det sker en naturlig utveckling för att täcka
massornas behov sker inga större motstånd och det mesta förhåller sig vara
lugnt på fabriken.

Tills en dag.


När den som har verkat vara mest nöjd av alla, tar ett
beslut. Och startar ett företag för visslare.


Personen ifråga är jätteduktig på att vissla och har, ju
underhållt alla på fabriken med sitt visslande, så är det då inte lite otäckt
att personen plötsligt ska börja ta betalt för något som hela tiden varit
gratis och givet?


Här uppstår genast flera olika läger, varav en av grupperna
kommer att heta: "Vi som också vill vissla"


VSOVV startas av en något rebellisk ledare som har två
huvudfrågor i livet.


Den ena frågan är, "Varför får inte jag göra vad jag
vill", och den andra frågan, "Varför  får alla andra göra allt dom vill"


Här startar ett intressant uppror. VSOVV kämpar alltså mot
den rebelliska ledaren vars frihet i att göra helt enligt sin vilja är precis
samma sak som alla medlemmar i VSOVV längtar efter och egentligen, med sitt
motstånd, kräver att få göra.


"Det vore bättre att personen med visselföretaget inte
hade så fria tyglar, vi behöver kontroll på den personen så att vi, alla andra
som också vill vara fria kan hinna med. Liksom"


"Och tills vi har hunnit våga, släppa våra invanda
mönster kan ju inte folk springa iväg och göra vad dom vill och om dom gör det
ska dom ju i alla fall inte tjäna pengar på det, vad gör det oss till? Fega små
stackare ju"


Lokalvårdarna beser de mindre grupperingarnas strävan efter
att dels, fortfarande passa in för att inte bli uteslutna ur gemenskapen, dels
kampen mellan de som kokar kaffe och de som gått ett eller flera steg längre
och såklart, de helt galna som hör och häpna, flyttat UT IFRÅN FABRIKEN.


Lokalvårdarna stämmer upp till årsmöte och behandlar frågan
"Hur gör vi nu för att dämpa. Allihop"


Separation uppstår inte, för att personer lämnar oss och gör
vad deras unika kall säger att de ska göra.


Separation uppstår, när du, tittar ut på vad alla andra gör
för att dom vill göra det och du väljer att också vilja göra det dom valt att
vilja göra.


Separation uppstår när du glömmer. Att du, unika person och
medarbetare på fabriken, _måste_ stå på din plats, på ditt sätt, göra din
arbetsuppgift, i den takt du ska, på det sätt som du kan, med den kraften som
du har, i det tempo som du orkar, när du, vill. Om du ens vill vara kvar. På
fabriken.


Enhet, integration och funktionell gemenskap uppstår när du
börjar titta på dig. Dina förmågor. Din vilja. Din känsla. Dina intressen, vad
du orkar, vad du mår bra av, vad du kan, vad du skrattar av, vad du blir lyrisk
och lycklig av och, vad du hela tiden, allra helst vill.


När du hela tiden, får göra vad du allra helst vill,
bidrager du, inte bara till fabrikens produktion och överlevnad, utan också
till alla dina medarbetares egna kraft och vilja, inspiration och egna plats.
Rätt plats och medverkan till varje individs unika talangers inverkan på allt
och alla.


Det är svårt att släppa andra människor. Och tillåta dom att
gå sin väg och göra det som gör dom lyckliga.


Kanske är det ännu svårare, att släppa oss själva, att gå
den vägen vi egentligen vill och göra det vi innerligt är här för att göra.

Medverka genom vår unika person, position, talang och kraft.

© Carola Lind 2014

21/3

Idag firar vi hela dagen Internationella Down Syndrom dagen

och Här kommer Hugo. Vi bär udda strumpor och vi berättar mer än gärna och ännu mer än vanligt om hur livet med en person med det lilla extra är.

Jag sprang fort förbi människor som min son för bara 3 år sedan. Idag brister hjärtat när jag tänker på att livet bara är till låns och det kan vara över imorgon.

Hylla och hedra gärna alla människor med Downs idag, bär udda strumpor och berätta gärna för alla ni känner att liv är viktigt och värdefullt oavsett vem vi är ♥

 

/Carola

Internationella DS-dagen

 

Hej allihop! Imorgon firar vi alla underbara människor med Downs syndrom. Kommentera gärna nedan med en bild på dina strumpor den 21/3 Och dela såklart gärna bilden med en kommentar om alla härliga Downisar du känner  :-D

/Carola

Skapa, leva, växa, finnas

 



Jag vill att mina barn ska lära sig att skapa. Av naturen vill jag att mina barn ska veta att de kan få. Och hämta. Kottar. Pinnar. Löv. Delar av naturen som ligger där som prydnad och som inte skadar om vi tar.

Jag vill att mina barn ska se och känna. Lära sig att skapa. Egna finurliga saker och uppfinningar. Känna och känna sig nyfikna på vad vi kan utveckla. Jag vill att mina barn ska veta var beståndsdelarna till deras verk är hämtade. Var dom har vuxit och hur lång tid det tagit för de olika delarna att växa fram och bli redo att släppa ifrån sin moder. Jag vill att mina barn ska bli smutsiga i sin iver att upptäcka vilka delar det finns i naturen. Jag vill att mina barn ska andas frisk luft. Klättra, krypa, åla sig, gömma sig, hoppa, springa och sitta tyst, lugnt och i andakt lyssna på skogens alla ljud.

Jag vill att mina barn ska förstå händelsekedjor. Kunna analysera och veta när det är dags att så. När det är dags att skörda och varför det kan vara skadligt att skörda bara för skojs skull. Jag vill att mina barn ska hedra det som skördas. Och det vi använder ska bli en produkt som gläder dom i tacksamhet för att vi fick hämta beståndsdelarna i naturen.

Genom att dom förstår grundläggande cykler och händelsekedjor, kanske de kommer att hedra sitt eget liv i framtiden. Kanske är det en investering jag gör nu för dom att tycka bättre om sig själva i vuxen ålder. Kanske är dom timmarna i veckan, som jag tvingar ut dom från tv, ipad, och plastiga leksaker, en avgörande del av deras existentiella behov och förståelse senare i livet?

Kanske undviker vi redan nu, situationer då, med vilsenhet och frågor om värde och personens identitet och ställning i samhället.

Kanske kan, värdet i att samla kraft genom att samla delar av naturen, vara en livgivande faktor i själens tillåtelse och empatins flöde som kan gynna inte bara dom själva, utan omgivningen och förhoppningsvis, delas vidare till deras barn. Mina barnbarn.

Kan det vara så att jag investerar i livskvalitet för mina barnbarn. Om jag låter kunskapen om vår moder, vår natur, gå i arv.

Värdet  i den moderna tekniken kan aldrig slå värdet av vetskapen om vårt ursprung.

Jag funderar också på morgonstunden vi har med barnen. Vad kan vi föräldrar göra för att förbereda dom och deras omgivning för en balanserad dag?

Hur lång tid av den ibland stressade morgonen måste vi avsätta för att det ska bli någon effekt och vad kan jag som förälder göra för mitt barn?

Några olika komponenter som kan bidraga till en mer balanserad dag för barnet är samtal, beröring och funktionalitet.

Massage för nacke & skuldror, hårmassage, fotmassage, handmassage. Lyxigare kan det inte bli. Inget tv-spel i världen kan slå detta, en stund i lugn, med mjuk musik och närvaro.

Jag vill förbereda mina barn på deras framtid med sina barn. Och där vill jag ge allt jag kan för ett liv i lyx. Med skratt, bus, frihet, självvärde, förståelse för ekosystem och naturens cykler, för jorden dom ärver.

 

/Carola

Växa upp.

När jag slog upp mina blå hade jag bestämt mig.

 

Bebistiden ligger bakom oss. Nu jäklar ska han bli man, den där lille skiten. Slut på gullegull och vyssjan lull. Han blir 3 år och någon gräns måste man väl dra, eller hur.

 

Så föll det sig så att han minsann fick gå upp för trapporna själv. Jag väntade inte. Han fick klättra upp på stolen själv, jag bar inte. Han fick hjälpa till att bre sin knäckemacka själv. Han fick torka av sig själv efter frukosten. 

 Vet du, sa jag till honom medan jag stirrade in i hans kloka lugna ögon. Det är dags att släppa taget nu vet du. Vi måste växa upp du och jag. Bli vuxna liksom.

 Han tittade länge och stilla. Sen log han. Och sen, tecknade han ordet "Bra". Och rapade.

 Jag tror det gick fram minsann.

 

/Carola

 

 

Helg och vår. Och kärlek.

Det är väl ingen som har missat att det är vår? Jag menar, utan jacka, solbrillorna på och solskyddet nerfällt i bilen. Hur skönt är inte detta då?

 

 

Helgen var en lugn kavalkad av hemmafix, trädgårdsröj och små njutbara stunder i den spirande värmen. Jag har pussat på rosenknoppar, rivit mig på rosentaggar och sett min trädgård förbereda sig för en explosion av färger och dofter. Det är tidigt i år men inget kan stoppa det nu. Förlösningen är nära och det vibrerar i varje knut.

 

När tanken dök upp var det många röster i mitt huvud som sa stopp och nej. Jag såg bilder på parvlarna som nyfödda och jag stirrade i timtal för att hela tiden stänga datorn i ett bestämt NEJ.

 

Samtidigt funderade jag på mitt liv. Hur ser mitt liv ut när barnen sover? Och hur ser mitt liv ut när det här med kontaktfamiljen blir rutin, vad händer i mitt liv då?

 

Ja, hästar och jobb finns ju hela tiden. Jag tror att så länge jag andas kommer hästar att vara en del av mitt liv, mer eller mindre.

 

Men, en hund?

 

Jag har en strikt struktur genom dagen sen Hugo kom så varför inte. Och dagarna spenderas ofta utomhus så varför inte. Och vad gör jag om kvällarna?

 

Jag har varit singel i 5 år. Jag sitter här, ensam och har det skittråkigt varje kväll. Och så ramlade jag över sidor och bloggar med servicehundar, teckenhundar och barn med sin bästa kompis, hunden. Där barnet kan känna sig trygg för servicehunden är med dom ute och kan hjälpa dom med grejer. Och en annan viktig Point. De, hunden alltså, kan upptäcka i ett tidigare stadie än människan om något är fel med barnet.

 

Jag fortsatte att se dessa specifika valpars utveckling genom bilder. Kände in raserna. Om vi ska ha hund igen behöver det vara en robust, helst stor hund. Med vaktegenskaper men utan att vara bitig.

En bästa kompis som är specifikt vaken på sin flock.

 

Holländsk Herdehund och Rhodesian Ridgeback. Ja, det skulle kunna vara en fullträff.

 

Så, efter många samtal i många riktningar bestämdes det att Hugo ska i framtiden få en egen servicehund. Och jag ska utbilda mig på Terapihundskolan för att förstå och lära mig mer. Under tiden ska jag utbilda terapihästar, något jag kan göra i sömnen så kombinationen ska gynna varandra.

 

Efter lite hit och dit blev det att Enya flyttade hit och ja. Hon är med sina 4 månader nu ett fantastiskt val. Hon visar redan att hon är lyhörd för Hugos andning. Så fort han andas lägre eller kortare säger hon till mig. Hon hör honom några sekunder tidigare än mig när han behöver hjälp. Och hon kan och förstår redan några tecken ur TAKK.

 

Tro mig att det var ett motstånd runt omkring. Jag har blivit så idiotförklarad och utskälld för mitt val. "Som om jag inte hade nog att göra ändå" "Hur dum i huvudet är du"

 

Jag låter bilden tala för sig själv. Och tack till er som faktiskt inser vad detta ger för kvalitet i framtiden.

 



 

Det är en enorm skillnad på att ha en valp som familjehund och en valp som ska bli någon form av hjälphund. En mängd intressanta mönster jag måste tänka på att förhindra och skapa.

 

 

Fint pyntat på stall smedstorp, kul!

 

Igår var det Söndag. En solig härlig dag med några timmar att göra vad jag ville. Hugo hade somnat hos kontaktfamiljen och Edith ville stanna kvar där också så jag och Josefin, en av döttrarna i kontaktfamiljen körde en runda på vackra Österlen.

 

Vi körde till Smedstorp och stallet där för att kolla. Och vilken trevlig överraskning. Stall Smedstorp bjöd på rena snygga ytor, välkrattade gångar, rena snygga stall välordnade utrymmen och välkomnande leenden. Vad kul att återse stallet efter så många år oh att det nu är i detta skicket.

 



Gårdagen bjöd på våfflor hos kontaktfamiljen. Hugo är såklart kökschef :-)

Gyllebo med omnejd. Så vackert. Det tog andan ur mig. Vi har det fantastiskt med vår natur som bjuder på så många majestätiska vyer....

Och en liten söt fin häst fick hjälp. Så är det ju. Utan häst ingen dag.

En vy från vår sightseeingrunda :-)

 

En lycklig och nöjd kille!

 

En lycklig och nöjd tjej!

 

Och en avslappnad nöjd mamma, somnade igår med stort hopp i hjärtat om en strukturerad framtid där jag kan lita på avlastning. Där jag kan lita på sunda relationer och harmonisk miljö för barnen.

 

Livet är oss gott just nu.

 

/Carola

 

Mångfald

Det är så lätt att säga dåliga saker om medicin och kemi. Så många som helt utesluter vanliga läkemedel och endast använder alternativt och hälsokost.

Jag tror inte att dessa människor någonsin räddat livet på sitt barn. Om och om igen.

Ny dag.

 

Nya chanser. tänk mångfald.

 

 

/Carola

Kärleksfullt..

Det finns en vördnad och innerlig kärlek i uppskattning av barnen trots att man kanske inte alltid är värd det.
Det finns en känsla i att vara älskad oavsett.
En hektiskt period har avlöst en hektisk period som går mot ett ljus. Jag längtar dit, även om nuet är fantastiskt och underbart kul finns det komponenter i vårens beskaffenhet som när min själ.

Det finns en känsla i en nöjd son som sover gott på minnena från dagen. Hans första dag hos sin extrafamilj. Värdet i den omsorgen överstiger min förmåga att beskriva. Glädjen i hans ögon. Stolthet. Mod. Och att bli serverad middag. Få sitta ner. Äta i lugn.

Det finns en känsla i att sätta sig på hästen och upptäcka att medryttaren gjort ett lysande jobb. Att allt är bättre än sist. Och det finns en känsla i att se arbetskamraten med försiktiga fingrar leda en annan häst till insikten att allt är gott och tillåtelsen att slappna av är här.
Det finns en god och lycklig tillfredsställelse att uppleva kursdeltagare öppna kanaler, hjärtan och seendet. Att få ta del och vägleda och se ögon glittra.
Det finns en viss känsla som ger mig tårar i ögonen att finna min kopp framdukad på vasken vid en chokladmuffins med hänvisningen att kolla på min säng. Och finna ett sanningens ord.

 Tacksam

En ny dag

 

Hugo snyter sig i Moas hår. Katten vrålar efter hundmat och kaffet är sannerligen inte tillräckligt starkt.
Igår var första dagen av fyra sprängfyllda och intensiva dagar med utbildning och en massa kul. Natten var en drömlös gegga av intigheter och vila, vilket inte vill lämna kroppen riktigt. Jag tror att det är fredag idag.

Det skulle innebära taco-kväll ikväll vilket innebär att jag kan ligga på soffan o stirra i taket medan maten serveras.

 Igår lurade jag till mig en ridtimme efter jobb.

Hoppbanan var på plats och denna tant studsade runt på kallblodet som är en förtäckt ferrari. Intet ont anande var vi plötsligt och faktiskt över ett riktigt hinder. Halleluja.

 

Förutom att koka paprikasoppa under kaffeintaget igår så glömde jag bort mina behandlingar för kvällen så det blev ett trevligt tillskott i kvällsvirvlet med besök och prat. Nu ska ännu en soppa förberedas och rätt unge lämnas på rätt dagis i rättan tid. Och byxor.

 

Jag måste hitta ett par byxor.

/Carola

Kompromiss

 

Idag kallades det till huvudförhandlingar redan innan kaffet.

 

Dramat på Broadgatan 5 gällande frukost, ordning och sittplats. Domaren med peruken på tvär, ögonen i horisonten och morgonrocken på glid ville bara en sak. Ha kaffe. Lille Herr Lind, den rättviseuppviglaren, hade redan bestämt sig innan mötet, för att vända upp och ner på alla begrepp för att pröva domarens sinnen.

Frukost intas alltid. I samma ordning.

 

Med alltid innebär inga som helst undantag. Redan igår var uppviglaren igång och startade sitt uppror mot lag och ordning. Domaren nödgades använda hjärnkontoret innan peruken var på plats. Detta bådar såklart inte helt gott för framtiden.

 

Tacka vet vi förutsägbara medborgare.

Den gryende dagen till trots hade lille Herr Lind placerat ändalykten i kökssoffan istället för på sin egen stol. Knäckebröd och yoghurt stod framför honom i sagda ordning. Detta dög ej. Ynglingen hotade med att vägra äta. Ett ytterst effektivt sätt att väcka domaren och dennes reaktion.

 

Domaren höll ut i trekommatvå minuter. Lille Herr Lind bjöds den vanliga ordningen men blev argare och argare.

Domaren och hjärnkontoret hade vid denna tidpunkt börjat samarbeta och en kompromiss erbjöds ynglingen. "Om du sitter på din egen stol där hakan når över bordskanten kan du få yoghurten först och knäckebrödet sen"

Ynglingen skuttade glatt ner från kökssoffan och upp på sin stol, svepte yoghurten på tre röda och sitter nu, faktiskt i skrivande stund, denna arla morgon i Februari, 2014 och äter sitt knäckebröd med ett leende på läpparna.

Domaren tror sig vara förd bakom ljuset. Och ljuset som inte ens är tänt än.

 

/Carola


Föränderligt förunderligt

Jag har ett barn i min famn. Inget konstigt med det i och för sig. Det har jag haft mer eller mindre de senaste 22 1/2 åren.

Detta barnet är en specialare. Det är vad jag kallar honom. "Min lilla specialare"

 

Det är, utöver hans problematik väldigt lätt att ha med honom att göra. Eftersom allt ska ske på rätt klockslag kan jag inte göra fel utan att en röd lampa börjar blinka hysteriskt och jag får en stekpanna i skallen. i form av humör och dramatiska uttryck.

 

När något går utanför hans struktur är det också väldigt lätt att förstå. Något är i en förändringsfas. Förutom när han varit döende eller i alla fall väldigt sjuk, men det räknas inte.

 

Så när Lillebror inte är som han brukar, ja då vet vi att något stort är på g.

 

Från start, klockan 05.00 denna dag år 2014 har han hängt mig runt halsen. Vilket innebär en unge i knäet vad jag än gör. Denna i vanliga fall självständiga parvel som "Kan själv" har idag inte lämnat min famn en sekund.

 

Jag har försökt sätta honom ifrån mig flertalet ggr med resultatet att alla grannarna fått sin beskärda dos av illvrål.

 

Det där med utveckling på normalstörda barn är ganska förutsägande. På en specialare har du sannerligen ingen aning om vad som komma ska eller när det sker. Dessa faser av utveckling är såklart otroligt spännande att få ta del av, men också, på samma gång ganska frustrerande då jag verkligen inte vet vad vi har att vänta eller hur länge det ska fortgå.

 

Det har kommit många ord, verbala uttryck och ljud som är nya och väldigt väl uttalade. Det har kommit nya tecken och hans vilja har utökats kraftigt med nya rutiner som HAN väljer.

 

För någon som inte förstår kan jag berätta om frukosten.

 

Rätt frukost, vid rätt tid, i rätt ordning med rätt mängd. Om inte någon av dessa beståndsdelar är korrekta är hela dagen åt skogen.

 

Medicinen i rätt mängd i rätt tid innan frukosten nersköljd med rätt mängd vatten i rätt temperatur.

 

När han då, en dag som denna först och främst vägrar sin medicin blir jag paff. Följer gör en scen som hämtad ur vilken komedi som helst. Han vägrar att sitta på sin egen stol. Han ska sitta i kökssoffan. Say what? Liksom.

 

Sen vägrar han sitt livselixir knäckebrödet, som gör att världen går runt och föder hans lilla lekamen till 50%.

 

Sen ska han ha sin yoghurt. Men äter bara ett par skedar och skjuter bort tallriken. Ber om sin medicin och lite att dricka. Klättrar upp på sin egen stol, äter upp knäckebrödet men vägrar yoghurten. Hoppar ner från stolen och upp i mitt knä och där har han suttit sedan dess. Och gör än. Genom kursplanering, fakturor, kaffedrickande, bloggskrivande, med mera.

 

Det ska bli kul att lämna min lille unge på dagis idag tänker Apmor.

 

/Carola

 

 

 

 

 



På andra sidan medberoendet

 

 

På andra sidan medberoendet, virvlar löven på ett speciellt sätt.

Himlen har en annan nyans. Inte för att den har det utan för att jag vågar se det. Jag behöver inte se världen med dina ögon.

På andra sidan medberoendet ligger mina fötter uppe på stolen mitt emot mig. Jag äter frukost i den ordningen jag vill och mina nakna fötter, som kanske inte är rena sedan morgonpromenaden i frihet, exponeras öppet. Fast det är ju ingen här.

På andra sidan medberoendet slutar jag ibland att andas, när jag ser att jag ställt saker fel i köket. Då ler jag och erkänner att allt är rätt oavsett.

På andra sidan medberoendet duschar jag när jag vill. Om jag vill hur jag vill. Använder vilken duschcrème jag vill i den mängd jag önskar.

På andra sidan medberoendet äter jag middag när jag vill i den mängd som känns bra. Det är skönt. Befriande. Kanske inte alltid fysiskt nyttigt men skönt.

På andra sidan medberoendet ringer jag min familj när jag vill. Om jag vill och pratar med den jag ringer till hur länge jag vill om precis vad som helst. Om vem som helst.

På andra sidan medberoendet vaknar jag mitt i natten och undrar om jag stört dig med mitt sätt att sova, men kommer på att jag är ensam. Jag ler och somnar om.

På andra sidan medberoendet undrar jag om jag vill. Inte om du vill. Bara om jag vill.

På andra sidan medberoendet behöver jag inte oroa mig för att ha vikt kläderna fel. Eller för att jag bär dom fel. Eller för att jag är fel. Alls. Eller för att jag har för mycket kläder på mig. Eller för lite kläder. Eller rent av för fula eller för snygga kläder.

På andra sidan medberoendet styrs inte mitt barns mående av mina nycker som styrs av ditt humör och ditt missbruk. På andra sidan medberoendet har vi en jämn tillvaro i kärlek och bus.

På andra sidan medberoendet kan jag dricka ett glas vin utan att du dricker 2 flaskor vin. Och Cognac. Och öl. När jag vill kan jag ta ett glas vin utan att höra att jag dricker som en mes. Eller för lite. I fel glas. Med vinet fel upphällt.

På andra sidan medberoendet kan jag somna på soffan till filmen. Om jag vill. Utan att behöva förklara min nonchalans tills klockan är 2. Eller 3 eller 4. Eller hela natten så att det inte är lönt att lägga sig ens.

På andra sidan medberoendet Umgås jag med vem jag vill. När jag vill hur länge jag vill. Jag förbereder mitt försvarstal fortfarande men andas ut när jag kommer på att jag ju inte längre behöver använda något. Någonsin mer.

På andra sidan medberoendet sitter jag inte färdig, med ytterkläderna på för att inte spilla din tid. I 1 timme, 2 timmar, 3,7,8 eller 16 timmar i väntan på dig. Utan att gå på toa för att inte förarga dig och för att visa att jag visst det är klar när du kommer.

På andra sidan medberoendet är det ingen som kräver. Varken det ena eller det andra, här är det jag som väljer.

På andra sidan medberoendet får jag lov att vara jag och behöver inte vara din bild av perfektion som jag aldrig kunde leva upp till.

På andra sidan medberoendet kan jag skratta som jag vill hur länge jag vill åt precis vad jag vill.

På andra sidan medberoendet kan jag låta bli att skratta om jag hellre vill gråta.

På andra sidan medberoendet behöver jag inte förklara mig.

På andra sidan medberoendet kan jag förklara vad jag vill när jag vill till vem jag vill.

På andra sidan medberoendet känns luften annorlunda mot min hud. För jag vågar stanna upp och stå still utan rädsla att komma försent.

På andra sidan medberoendet kan jag köpa dom billigaste jeansen jag finner på lågprismarknaden utan att ha ångest över flera veckors plåga över att behöva förklara varför jag är så fel.

På andra sidan medberoendet blir jag inte konstant kränkt och förnedrad offentligt. Jag får inte mat över mig, blir inte sparkad på eller puttad eller får saker kastade på mig offentligt. Eller bakom stängda dörrar. Inga höga röster jagar mig dygnets alla timmar. Inte ens skammen når mig längre.

På andra sidan medberoendet ser jag det alla andra såg men få vågade säga till om. På andra sidan medberoendet skriver jag detta så att du, och du och ja, faktiskt även du, ska komma ut på andra sidan medberoendet. Vet du. Här får du också lov att vara du.

 

/Carola Lind

Another day in paradise

 

04.47 väcks jag av lite väl spännande ljud ifrån Hugo. Jag har någon inbyggd sensor som säger "Nu kvävs han hörru, vakna!"

Jag samlar min lekamen och haltar bort till hans säng. Han ligger som Pippi långstrump, med fötterna på kudden och huvudet under täcket. Suck. Det gör ju inte saken bättre kan jag tycka.

Jag försöker med manövern att lägga honom högt med huvudet istället men se det kan jag fetglömma. Ungen är pigg och vill dansa polka. Jag vill mest dö eller i alla fall ha 7 veckors barnfri semester.

 

Han får följa med mig ner under dunet och vi slumrar om gemensamt medan han saglar så det rinner in i mitt öra. Han sover. Jag har ett kittlande stråk av sagel som sakta letar sig nerför min hals. Rör jag mig nu kan jag vinka ajöss till att sova. Det är bara att ignorera. Tills hans andning om igen påminner om lungornas strävan efter en fri passage.

Min hjärna börjar skapa fantasier om en öde ö, palmer, drinkar, barbröstade män och all inclusive. Verkligheten är en annan. Det blir plötsligt och faktiskt akut. Astmamedicinerna ligger som väl är, där dom ska och efter inhaleringen är Hugo piggare än en fjortis efter sin första lättöl så, ja, det är bara att gå upp. Klockan är 06.13 och jag vill bara dra täcket över huvudet.

 

Efter frukost går jag igenom lite bilder efter gårdagens arbete och lite lagom slentriant börjar jag kolla i gamla album. Jag finner bilden nedan. Förmodligen den enda bilden jag har på alla avkommor samtidigt. Dom blir nog jätteimponerade över att få se den på nätet. Men med min moderliga varsamhet skiter jag i det.

 Vi sitter samlade över vår familjs nationalrätt. Spagetti och quornfärssås. Med Ketchup såklart.

Jag finner även bilden där beviset för systrars grymhet har fångats. Lillebror får stå ut med en hel del.

Och bilden där man kan tro att ungen har egen uppfinningsrikedom, vilket han ju har men i detta fallet är jag övertygad om att det är en eller flera systrar som tvingat ner honom i lådan.

Och bilden som faktiskt kommer att göra ett gott avslut på en förmodad skitdag. Hemmagjorda fiskpinnar med sparris. Det ska jag laga idag. När jag väl kommer hem efter att ha besökt olika instanser och kört Skåne runt i den här farsen som kallas för liv just nu. Det är en bottenlös sörja att stå upp och försvara sitt barns rättigheter när de inblandade inte ens känner barnet ifråga och tror sig kunna tala för barnet och hans sak. Tvi vale.

 

Och sa jag det förresten?

 

 

Jag är singel. Problemet är att jag har insett fördelarna med att slippa samsas om soffan sängen och badkaret. Och tiden.

 

Jag är inte så jävla ful och jag är ganska klipsk. Men kräsen. Och trött på skitsnack veliga karlar och psykopater. Gillar okomplicerade normala killar. Svar till "Det var sannerligen inte bättre förr"

 

Tack o hej

 

/Carola 

Tacksamhet.

Idag flödar min tacksamhet för att jag nu, här, kan skriva, tack för livet.

Jag fyller 44 år idag.

Tills dags datum har jag varit en process som, om jag tar ett steg utanför och tittar in, kärleksfullt har strävat mig hit med ett enda fokus.

Kärlek.

Och det har gjort mig till den tacksamhet jag är idag.

Allt jag upplevt. Genomlevt. Av alla de slag. Har format den fysiska person jag känner i hjärtat och ser i spegeln.

Mitt i livet, mitt i min mitt, ledd av änglar och godhet.

Tack ♥