Down is Mostly UP

Här är vi, familjen som berikats med en underbar gåva. En son och lillebror med Downs Syndrom. På denna bloggen kan du läsa om allt från första början och hur vårt liv är idag.
Numera är det mest alldagliga skitviktiga grejer.
Jag som skriver heter Carola, jag är skyldig till alla barnen och är mäkta stolt över dom :-) Välkommen att ta del av vår vardag!

onsdag 22 maj 2013

Kaffe, kärlek och billiga barn.

 
 
Varför skaffar du inte dig en man? Frågan som hänger i luften. Efter så många år och frågan är lika högaktuell. Låt mig ge er en vink om våra morgnar här så kanske, svaret infinner sig av sig själv.
 
Klockan var 05.18. Men det visste jag inte då. Det enda jag visste var att jag vaknade av ett hårt föremål som slogs i min nacke. Pang! Sen hörde jag fniss. Fnitter. Från en plats bakom mig.
Jag försökte såklart ignorera det och sjunka djupt in i min dröm igen. Män med bar överkropp skulle precis berätta för mig vilken behandling de hade att erbjuda när PANG! En ännu hårdare smäll, som faktiskt gav mig tårar och då menar jag knappast glädjetårar.
 
Jag far runt och ser TVÅ snorvalpar i min säng. Hallå? Vem bjöd in dessa tu? Och hur hamnade dom här?  Jag fiskar upp min telefon från kuddhavet, gäspar, kollar en suddig telefon (Varför är telefonen alltid suddig på morgonen?) och inser att klockan är bara 5 och nåt. Pust. Inser snart gör jag att det var telefonen jag fått slagen i huvudet. Precis då lutar sig minstingen fram och biter mig i armen. Hårt. Fnisset från andra sidan sängen ökar och jag ryter till. JAG SÄLJER ER PÅ BLOCKET SNART!
 
Precis då petar Hugo rakt in i mitt öra och säger, högt och tydligt: ÖA!
 
Jag sätter mig käpprätt rakt upp i sängen, tar honom i min famn och allt är förlåtet. Han säger ÖRA! WOW!
Sen säger han det, flera gånger. Typ hundra. Samtidigt som han petar mig i det sagda.
Jag provar tricket att starta ett spel på telefonen. Det funkar. Jag sjunker ner i dvala igen. Känner att det är kallt om fötterna. Drar ner täcket, vilket resulterar i att min överkropp blir bar. SUCK. Täcket är felvänt. Och. Barnen sitter på den änden jag behöver för att vända det rätt. Som hyenor uppfattar inkräktarna min adrenalinnivå. De anfaller genast. ÖÖÖÖÖAAAAAA vrålar den lille. Fruuuukoooost och IIIIPPAAAD vrålar den store lille.
 
Kapitulerar. Sätter mig på sängkanten. Undrar. VEM I HELVETE har placerat en spegel mitt emot min säng som jag glor rakt in i varje morgon när jag sätter mig upp?
 
 
/Carola
 
 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar