Jag gillar att mina barn lever. Något jag finner högst besvärande är när den lille skiten konstant försöker göra mig irriterad och fullständigt nervbruten genom sina dödsdyk.
Hur många gånger i ordningen som jag räddat livet på honom vet jag inte. Jag vet bara att adrenalin är något jag fått bli kompis med. Idag var det dags igen.
Maten avlöpte väl tills han satte en filéjävlabit i halsen. Jag trodde först att det skulle lösa sig själv. Det gjorde det inte. Hans ögon i panik när dom vidgas. Munnens tysta skrik när inget ljud kommer. Färgens skiftning i ansiktet. 10 sekunder hinner gå. 15 sekunder hinner gå, innan jag får upp honom ur stolen.
Heinrich manöver och 20 sekunder har gått innan skriket kommer. Han bajsar ner sig som alltid när han nästan kvävs.
Hela jag skakar. Han gråter otröstligt i min famn.
Vår vardag. Slappt svalg som jag trodde var mognat, läkt och problemfritt, visade mig åter att döden är vår domare och handlingens sekund avgör. Allt.
Just nu, 30 minuter senare, reser han sig upp. Moa och Edith sitter på golvet och leker med honom. Han reser sig upp och bara står. rakt upp och ner på golvet. Kräver applåder. Gör om det. Och gör om det. Skrattar.
Efterdyningen av adrenalinpåslaget kräver sitt kaffe. Och 5 valium.
/Carola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar