Rädslor.

Olika sorters rädslor ger olika effekt, utåt och inåt.

Vid beskedet. Exakt där och då, kan rädslor som tex: "Vad ska familjen tycka" till och med komma före rädslor om hur barnet egentligen mår.

Rädslor för hur andra ska ta beskedet är också något som upptar en stor del av tankarna. Här går föräldrarna in och tar ansvar för omgivningens reaktioner i förväg.

Rädslor för det uppenbara, kommer han att överleva? lider han? måste han opereras omgående? Överskuggas alltså en liten stund, några dagar kanske till och med veckor, av dessa, egentligen totalt irrelevanta frågeställningar av miljöfaktorisk och social statusvärdegrund.

Är det mitt fel? bränner sig lätt fast tillsammans med ytterligare frågeställningar som kan komma utifrån, som till exempel:

Varför gjorde du inte abort?
Varför gjorde du inte fler ultraljud?
Varför gjorde du inte fostervattensprov?
Varför behöll du barnet när du är så gammal?



Tillsammans med andra frågeställningar av samma slag, är det lätt, för att inte säga naturligt, att mamman faktiskt anklagar sig själv så pass mycket att hon adderar dessa "Det är mitt fel" - tankar till den redan känsliga situationen.

Ovan nämnda exempel kan komma från vem som helst i omgivningen, även från pappan. Syskon. De närmaste.

Precis där och då kommer mamman i en lojalitetskonflikt, kanske bara under en millisekund, men den kan inträda och ta mer plats än en flyktig tanke.

Om mamman tror på att det är hennes fel, att hon fött ett barn som enligt den normala normen är "fel" kan det påverka hennes inställning till barnet negativt.


Jag är glad att jag är 41 år och luttrad lyssnare till allehanda spottloskor.

Om jag vore 21 och förstföderska kanske min verklighet hade sett annorlunda ut. Och min mammaroll kanske hade hotats av dylika uttalanden.
I detta hade jag kanske varit rädd för att vara lojal till min son! Eftersom jag inte förväntas vara det då han faller utanför de enligt samhället normala ramarna.

Det skulle kunna resultera i en försämrad start och livskvalitet för honom samt ett ständigt lojalitetstvekande från mig som mamma.

Andras rädslor blir lätt mina. Dina rädslor appliceras lätt på mig. Om jag i en svag situation inte riktigt litar på mig själv, så litar jag ju direkt på de jag vanligtvis litar på.

Om någon då säger till mig någon av de ovanstående fraserna och frågorna...

Ja då är min biologiska inställning till barnet hotat.

Om då tillika barnmorskor och doktorer beklagar! att man fått ett barn som inte klassas normal enligt samhället, ja då måste det ju vara så. Eller?

Inom alla yrkeskategorier kan man skilja på privata och professionella åsikter.

Som barnmorska får du inte, och läs detta sakta och noga: Du får inte på något vis i hela världen beklaga! födseln av ett barn! Och såklart ej heller som doktor!


Ni är där för att hylla liv, oavsett vilken form livet än kommer i!


Om Pappan är det minsta tveksam är det lätt att han anammar barnmorskans och doktorns inställning och där och då vänder sig emot både mamman och barnet!

Mina rädslor handlade också om hur familj, pappan och släkten skulle ta det.

Vissa i familjen tog det bra, andra mindre bra. Det finns ingen manual att följa, alla känslor som privatperson är ok. Man kan inte döma i det.

Man behöver inte överdriva heller. Ett barn är alltid bara ett barn. Vilken form dom än kommer i vill de ha tillgång till den bästa omsorg, sin familj, sina rötter, sitt liv på bästa vis. Det är enligt lag deras rättighet!

Jag var väldigt fördomsfull själv, något jag upptäckte efter hand, då pappan till en början med kunde hålla sig väldigt objektiv och se klart på situationen. Vilket var en stor hjälp.

Jag grät flera gånger med tankarna om att "Vem vill begrava sitt eget barn?" Jag kommer inte att bli farmor tänkte jag, inte se honom gifta sig, inte uppleva hans student, ja massor av tankar virvlade, och då var det framtiden det handlade om, egotankar om social status och värdegrunder.

Märkligt kan man tycka, men vem bestämmer ens rädslor?

Detta övergick, för mig så småningom till rädslor om hans överlevnad.

Jag satt med honom i famnen så många nätter. Vetskapen om att han kunde somna ifrån mig vilken sekund som helst brände, frätte hål på alla gamla föreställningar om hur man ska tycka, tänka och känna.


Han hade fått den sämsta start man kunde tänka sig och här satt jag med honom, sena nätter, tidiga morgnar, med tankar som, "Ja, om han hade varit en hundvalp hade det ju bara varit att köpa en ny"

Varje morgon precis innan jag öppnade ögonen hann jag med den tanken, Carola, det kan vara så, var nu beredd på det. Och varje morgon kisade ett par intensivt blå ögon tillbaka.

På något märkligt vis blev han mitt stöd. Han gav inte upp. Hans plan var annorlunda än så.

Rädslor förändras sen. Efter hand transformeras dom till att bli mer vardagliga. Tankarna om "Vad omgivningen ska tycka" byts så småningom ut till "Vem fan bryr sig om vad någon alls tycker"

Alla blanketter, läkarbesök, undersökningar, provtagningar och många mil i bil färgar av sig på de nya rädslor som inträder. Ekonomi, vårdbidrag, habilitering, vilket sjukhus ska vi tillhöra, var ska vi bo för att alltid ha nära till sjukhuset, etc.

Idag är det 2 veckor tills Hugo blir 6 månader.

Ett halvt år har passerat.

Han ligger här vid min sida och hickar. sträcker sig efter datorn och mig, slänger runt nappen och pratar sitt lejonspråk (Fnyser och gurglar med svalget och näsan) eftersom han inte har min fulla uppmärksamhet.

Nya rädslor kommer att inträda. Ersätta gamla. Livets gång är sådant. Jag kommer att stå där och vara rädd för blodiga knän den dag han ska lära sig att cykla. Jag kommer att vara rädd en dag för hans sårbarhet om en flickvän gör slut. Jag kommer att vara rädd en dag när han går ut i arbetslivet och ska ta plats.

Mina rädslor kommer att färga hans rädslor. För det är så det sker. Det går runt. Konstant.

/Carola